Saikotic - life is a song, sing it.

Du är så äckligt jävla dum i huvudet. Dra åt helvete. Jag har sagt att jag aldrig vill höra av dig, hur jävla förbannat svårt är det att få in i din skalle!? Sluta riva upp saker, sluta påminna mig om att du existerar, sluta säga saker du VET att jag inte vill veta. Hör aldrig av dig till mig igen. Glöm bort att du någonsin kännt mig. Jag skiter i dig. Jag hatar dig. Försvinn.

Igår påpekade Hammar att man oftast behöver en dos av glad musik efter att man läst mina blogginlägg, sen undrade han varför jag inte kan skriva av mig glädjen också.  Så det ska jag göra nu! Tro inte att jag sitter och skär mig i ett hörn hela dagarna för att jag funderar så mycket, riktigt så är det inte. Mestadels är jag glad och positiv som det ska vara! Sen kan jag ju säga för de som inte fattat det än att mina blogginläggs poäng brukar vara att man inte ska gräva ned sig i sanden och tro att världen gått under.

Iallafall, positiva saker!

SOLEN SKINER <3 Det är varmt ute, Henri är gullig och steker pannkakor bara för att han vet att jag älskar när han gör det, imorgon eller idag ska jag köpa en fin sarong att pynta min nya lägenhet med... Just ja, min nya lägenhet är något JÄVLIGT POSITIVT! Ofta man lyckas få en lägenhet på Söder, jag hade mycket tur som hade min underbara vän Lindsay som berättade att den fanns. Hm.. Jag har choklad, choklad är gott. Så har jag hittat någon som kan pierca tack vare Wixen, så kanske inte behöver vänta lika länge på att få göra det heller. UNDERBART!

Så nej, jag tycker inte bara att livet är pest och pina, även om jag får det att låta som det ibland. Jag tycker bara det är pest och pina de stunder jag tänker sönder mig själv. Att tänka sig sönder tillsammans med andra är bara trevligt dock.

På tal om andra måste jag nämna att jag älskar mina vänner, tack för att ni finns och orkar med mig.

Nu ska jag iväg och le åt världen!

Jag satt lätt bakåtböjd i det mjuka gräset och såg elden leka i luften framför mig. Området lystes upp och vinden ven när den vek sig för de stora cirklarna av flammor som formade sig runt honom. Jag njöt av ljudet, det var som musik som fyllde den annars så tysta natten. Det och de avlägsna vågorna som rullade in mot stranden. Hans fingrar gjorde små lätta taktfulla rörelser som lät eldbollarna fortsätta dansa och ge ifrån sig nya skepnader, ingen lik den andra. Jag var avslappnad. Jag var lycklig. Jag hade inte ett enda problem i världen. Allt jag behövde göra var att njuta. Njuta och le.

Den här helgen kändes som att leka genom livet igen. Matlusten kom tillbaka, jag glömde bort allt jobbigt, jag glömde bort allt jag måste göra. Inget spelade någon roll längre utom det som fanns där. Vi satt på klipporna och kollade ut över sjön, vi låg i solen med varsin öl och pratade, vi sprang omkring och lekte som små barn. Man var glad och ansvarslös.

Jag vill inte låta skit ta över mitt liv. Jag vill inte fundera på ett förflutet jag inte kan ändra på. Jag vill alltid vara lycklig och bekymmerslös. Allt som behövs är de små kryddorna som hjälper en på vägen.

Le, det löser sig.

Jag önskar att fler människor kunde lära sig att uppskatta varandras brister, eller åtminstone kunna förstå att igen är perfekt och accepterar det.

Jag vet att jag ofta gör saker som irriterat andra. Jag sover vid konstiga tider, jag får störa andra när de ger viktiga saker men fräser om någon stör mig när jag är upptagen, jag är dålig på att svara i telefon, jag är väldigt svår att samtala med ibland när jag får för mig att bara svara med "Mm" osv. Henri beskriver bara min personlighet med att jag är som en katt och tagit allt med en nypa salt och tålamod. Oftast tycker han bara att mina brister är gulliga. Hur många skulle se det så egentligen? Väldigt få vad jag har märkt.

Nu menar jag inte att man ska acceptera allt. Super din polare skallen av sig minst 5 ggr i veckan är det väl ganska självklart att du reagerar, men jag menar småsaker som egentligen inte spelar någon roll om man tänker efter.

Jag har nämnt det tidigare och jag nämner det igen - Vi uppskattar för lite.

---

När jag ändå är igång och skriver vill jag säga till andra att inte påverkas för mycket av mina deppiga sidor. Även jag behöver skriva ibland bara för att få ur mig allt. Jag tänker väldigt mycket, mycket mer än vad man borde egentligen. Men även fast jag inte kan hålla humöret uppe 24/7 så är min grundinställning fortfarande att man ska försöka vara positiv, jag har bara för mycket annat som är och trycker just nu.

"Första stora kärleken är som diabetes. Den försvinner inte, men man lär sig leva med den."


Du frågade om jag skulle ge dig en käftsmäll, du tyckte du förtjänade det. Ja, du förtjänar det. Dock kommer jag aldrig sjunka till samma låga nivå som dig på den punkten. Man skadar inte den man älskar, även om du verkar ha en annorlunda syn på det.

Nej, jag ska försöka lära mig att leva med min diabetes.

Varför är jag så jävla svag? Varför klarar jag inte ens av att ha dig inom samma jävla område som mig? Du gjorde inget. Du höll dig undan från mig som jag bad dig. Du sa inget. Ändå klarade jag av någon anledning inte av det. Det funkade jättebra första timmarna, sen kom alla dåliga känslor krypande igen. Illamåendet, magont och den där klumpen som envisas med att fastna i halsen.

Jag vet inte vad som får mig att reagera så starkt. Saknar jag dig? Är det för att tilliten jag alltid haft till dig stendött under de senaste dagarna? Är det för att det fortfarande gör ont? Är det för att jag vet att du inte tillhör min värld längre? Är det för att jag är så övertygad om att du inte bryr dig ett skit? Jag vet inte. Jag vet inte varför jag reagerar, jag vet bara att jag gör det.

Stupid little girl. Jag är stark. Jag klarar allt. Jag reser mig alltid upp igen.

But of some reason I can't handle this.

"Det blir bättre med tiden." är vad man säger.

Tick, tack, tick, tack, tick, tack...

Tiden går för långsamt.

Behovet av att vara sysselsatt får en iallafall att åstadkomma lite fina saker.

Jag mår ändå ganska bra. Mycket bättre än jag trodde. Det var som vanligt en stor lättnad att få prata av sig med Fredrik som kom över och var gullig och gjorde kladdkaka. <3 Perfekt sällskap när man gör något så långtråkigt som att fläta i dreads på sig själv också.

Det jag faktiskt kommer ihåg som kom upp var att kärlek verkar ses som något väldigt oseriöst i dagens samhälle. Man kan hitta gamla människor som levt ihop i 50 år och fortfarande är lyckliga tillsammans. De nöjde sig med varandra, de behövde inga älskare i sitt liv. Sådan kärlek är något som jag ser som något riktigt jävla vackert.

Hur ofta hittar man sådan kärlek nuförtiden? Jag tror inte det är ofta. Man har haft sex med den och den och den, varit tillsammans med den och den och den, strulat med den och den och den... Har synen på kärlek förändrats så mycket?

Många verkar så sökande. Sökande efter någon bättre. Man blir tillsammans, lär känna personen, that's it. Sen var det inte kul längre.

Vart tog den djupa riktiga kärleken vägen?

Klipp band som skadar dig.

Jag orkar inte vara förvirrad. Jag orkar inte känna något så fort jag ser dig. Jag orkar inte med att du ljuger. Jag orkar inte med att du aldrig kan bestämma dig för hur du ska bete dig mot mig. Jag orkar inte med att du hela tiden ändrar dig. Jag orkar inte med falska förhoppningar. Jag orkar inte med förändrade dig.

Du sa åt mig en gång att jag var välkommen tillbaka när jag hade växt upp. Nu säger jag detsamma till dig. Fram till dess: Försök acceptera mitt beslut. Det är jobbigt som det är. Jag plockar upp bandet igen när jag klarar av det.

Jag orkar inte.

Det upphör aldrig att förvåna mig hur många nya sidor man kan hitta hos en person, hur bra man än tror att man känner dem. Nu var en sådan natt då jag bara låg och funderade. Funderade, saknade, undrade. Jag har en förmåga att ofta göra det på natten, då det är tyst och man inte har något annat som sysselsätter en. Henri märkte hur jag bara låg och vred och vände mig timme efter timme, tillslut frågade han varför jag hade så svårt att sova. Jag sa att jag inte kunde berätta. Att jag inte borde berätta. Självklart gjorde dessa ord honom orolig och han bad mig att berätta. Jag frågade vad han trodde att det handlade om, han svarade: "Om oss."

Ja, det handlade om oss. Jag visste att jag var tvungen att berätta eftersom jag nämnt det alls, så jag lät det bara komma ut. Jag berättade vad jag känner för Kim, berättade hur jävla instabil jag är känslomässigt, berättade att jag saknade det som varit, berättade att Kim har så jäkla lätt för att säga saker som mindfuckar mig ännu mer, berättade att jag självklart tycker om Henri också men att jag känner mig svinig som känner något alls för någon annan. Att han är för fin och förtjänar bättre.

Jag förväntade mig någon typ av explosion. Ett bråk. Att han skulle känna sig sårad. Att han skulle bli arg. Explosionen kom aldrig. Han var nästan lättad över att det inte var något värre. Han sa att han redan hade förstått det på en viss nivå, och sa att det lätt blir så om man varit tillsammans länge. Han började berätta om sitt ex Erika och sa att han kunde fundera på henne ibland. Undra hur hon mådde, undra hur hon hade det. Han accepterade helt enkelt min situation.Han nämde också att eftersom min och Kims relation inte avslutades på ett bra sätt så kunde det vara ännu en anledning till att jag känner som jag gör.

Innan har jag alltid försökt hålla saker inne, försökt reda ut dem själv. Men det var så jävla befriande att bara släppa ut allt, sådant jag pratat med andra om men inte avslöjat för Henri rädd för att oroa honom. Jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare, för det blev så otroligt mycket lättare att hantera det med en hjälpande hand. Jag tror Fredrik har rätt, det är alltid bäst att vara ärlig. Förklarade att Kim kändes som en drog. Att jag mår så jävla bra när jag är med honom, men sen efteråt är det bara jobbigt och jag måste ha mer för att jag vill ha tillbaka den bra känslan och få bort den jobbiga. Henris svar på det var "Men det finns ju hjälp för att avvänja sig mot alla sorts droger också.". Och ja, han har rätt. Jag måste bara komma till stadiet där jag VILL ha hjälp för att avvänja mig från min drog. Det är så lätt sagt men så svårt gjort.

Efter det kom även andra samtalsämnen upp. Jag sa att det är så jävla jobbigt att känna något, att det skulle vara så jävla skönt att vara dum och ovetande. Ibland ställer jag mig framför spegeln och tittar. Jag ser en människa. En människa av kött och blod. Alla känslor är bara kemiska reaktioner. Ändå känner man. Henri sa då att man faktiskt lär sig på ett visst sätt att det inte alltid är någon idé att känna något. När man har varit med om mycket märker man att det inte tjänar något till att känna ilska. Att det inte tjänar något till att bli svartsjuk. Det är trots allt bara en känsla. Där fick jag min förklaring på varför det verkar som att Henri aldrig ger någon större respons till olika händelser. Vi började också diskutera hur lätt det är att tro att saker kommer vara för evigt när man är så ung, men det gör det ju inte hur mycket det än känns som det. Jag berättade om att jag hade haft framtidsplaner med Kim, och visst hade jag varit ganska dum som faktiskt trodde att det skulle hålla för evigt. En annan sak som kommer förändras som man ändå måste acceptera är hur vänskapsrelationer förändras. Vilka kommer jag känna efter gymnasiet? Who kows. För första gången märkte jag faktiskt av Henris ålder. Jag märkte hur utvecklad han faktiskt är mentalt och att han ligger ett steg över mig.

Jag blev denna natt påmind om 2 viktiga saker: Lyssna och var ärlig.

"Kan du göra mig en tjänst?
Rör på fingrarna. Enkelt, eller hur?
Jag kan inte röra ett enda finger.
Jag kan plötsligt föreställa mig hur mina händer börjar röra sig. Mina fingrar också, jag reser mig ur rullstolen.
Jag börjar springa och jag kan röra vid blommorna.
Jag känner den lena huden när jag smeker en vacker kvinna som dig.
Vi borde älska varandra mer.
Vi inser alltid saker när det redan är för sent.
Efter min olycka ger jag alltid folk ett råd: Att verkligen ta vara på livet. Lev." -Ur Diary of a Sex Addict


Det fick mig att tänka på vad lite vi uppskattar. Vad mycket vi kan men bara gnäller på. Hur mycket vi inte tänker på är vackert.

Jag går ut och tänker: "Vad vacker himlen är. Vad vackra löven på träden är. Vad vackert gräset är. Vad härligt det är att andas in den friska luften. Vad härligt att känna den svala sommarvinden mot huden. Vad fint allt är."

Vi borde uppskatta mer.

Under natten hade jag och Linn en ganska lång diskussion på msn, en av de största ämnena som kom upp var om hur folk förstör sina liv. Det faktum att man går på gymnasiet gör det ännu lättare att se. Varje år tas en ny skara ungdomar in, en del av dem är bara rädda och osäkra, en del är neutrala, en del har redan hamnat i skiten. Ju längre tiden går ser man att de som från början var rädda och osäkra eller neutrala dras med. De börjar supa, börjar knulla runt, börjar skita i skolan, börjar festa. För det är väl så man är ball och passar in, eller? Att kunna berätta hur full man var i helgen och hur många man hånglade med är något som plötsligt tillhör vardagen. Det kvittar hur emot de var alkohol innan, de gör det ändå. Och jag vet vad jag snackar om. Been there, done that. Visst, i början är det skitkul. Det är en ny och spännande känsla. Och vad är det för fel med det, ALLA gör det ju?

Vissa fastnar i det. Det blir ett behov. En vana. Ett sug. Alkoholen behövs, annars kan man inte ha kul. Man måste bedöva hjärnan, annars vågar man ju inte allt det där. Man måste hångla runt med alla, då får man närhet och status. Man måste ligga med alla, då blir det spännande varje gång. Sen är det ju alltid roligt att kunna berätta hur många man knullat med. Sen upptäcker man att det finns mer saker än alkohol att testa. Lustgas, droger, you name it. Oj, det var ju också kul och nytt. Och oj, nu blev något här i livet lite jobbigt... Vänta, vi löser det med alkohol!

Du har helt plötsligt glömt att du inte ville supa för att din farsa spöar dig när han är full. Du har helt plötsligt glömt att du hatar alkohol för att du sett så många förstöras av det. Du har helt plötsligt glömt att du inte ville knulla och hångla runt för att du trodde på kärlek.

Helt plötsligt är du den dåliga förebild du alltid hatat.

Vissa däremot ramlar ned i gropen och lyckas ta sig upp igen, och dessa är också de som antagligen kommer klara sig bäst här i livet. De har sett både botten på gropen och vill inte ramla ned i den igen.

Jag räknar mig själv till en av dessa människor. Jag har gjort så jävla mycket skit, allt det jag beskrivit. Supit skallen av mig varje helg, dragit lustgas tills jag inte kunnat andas, knullat med varenda kille som varit någorlunda intressant, hånglat med allt som gått att hångla med. Men plötsligt minns jag varför jag tidigare alltid gick runt gropen istället för att ramla ned i den. För jag vill inte vara en sådan människa. Jag vill inte vara någon som påverkar min omgivning negativt, jag vill inte vara den som får mina vänner oroliga genom att testa en massa skit, jag vill inte vara den med slampstämpel, jag vill inte vara den som kanske i framtiden kommer spöa sina barn, jag vill inte vara den som inte kan ha kul på naturligt sätt. Visst, man behöver inte bojkotta alkohol helt, men då ska man ha självkontroll också. Jag anser att jag har den. Jag känner aldrig längtan. Jag lägger aldrig pengar på det. Jag säger oftast nej när folk erbjuder mig. Någon enstaka gång räcker, kan man inte klara sig utan skiten ska man inte använda den alls.

Jag har hittat upp. Har du?

Nu är jag utvilad och ska fortsätta mitt redan otroligt långa inlägg, snart är jag värre än Fredrik med det här att blogga. XD Men kanske är det fler än jag som får ut något av det.

Iallafall, man ska ta hänsyn till sig själv och sina behov. Inte alltid, självklart, men jag känner också alltför många som aldrig gör det. Man behövder inte alltid vara den som offrar sig, man behöver inte alltid oroa sig för att göra fel, man behöver inte alltid gå efter vad andra vill och man ska kunna säga nej. Tillslut tröttnar man ju på att vara den som alltid ska anpassa sig efter andra. Våga vara dig själv, det är så folk vill ha dig. Våga komma med egna förslag, ibland får väl folk göra det du vill också. Om du åker till någon varje helg KAN du faktiskt begära att denna person åker till DIG någon helg för en gångs skull. Man ska inte alltid kräva saker, men som sagt, man ska ändå ta hänsyn till sig själv och sina behov ibland.

---

Sen pratade vi mycket om att man inte kan rå för känslor, det som är rätt eller fel är de handlingar man har utifrån dem. Om man har gjort fel måste man rätta till det, oavsett konsekvenserna. Kanske måste man ta smällen för vad man har gjort, men det är väl egentligen det enda rätta att göra? Dessutom får man aldrig inbilla sig att man äger en person. Fredrik sa att jag var lite av ett kontrollfreak på ett sätt. Och ja, han har helt rätt. Jag är ett kontrollfreak för jag kan inte släppa. Jag vill inte dela med mig. Jag vill bara ha. Men nej, jag äger inte dig. När Fredrik bad mig att tänka mig in i din situation blev allt plötsligt mycket mer logiskt. För ja, skulle jag inte ha agerat på samma sätt? Kanske. Antagligen. Jag försöker förstå nu.

---

Det sista jag ska ta upp är att det är så lätt att få skuldkänslor för saker man egentligen inte kan göra något åt. Man ska inse när man gör fel, ja, det är sant. Men om man faktiskt inte har gjort ska man inte heller ta på sig skulden för. Om man jämt oroar sig för att göra fel leder det till att man faktiskt gör fel, så är det bara. Slappna av bara. Att klandra sig själv jämt leder ingenstans. Gör vad som känns rätt så kommer det med största sannolikhet bli rätt.

Inatt hade jag mitt mest givande samtal på länge. Det är på något sätt alltid så speciellt att prata med Fredrik. Allt som jag håller inne för alla andra bara kommer ut och det känns så... Naturligt.
       Fredrik och jag dömer aldrig varandra, vi ger varandra råd, de flesta punkter håller vi med varandra om och om vi inte gör det kan vi komma med annorlunda åsikter utan att bestämma oss för att den andra har fel, vi reflekterar över olika saker ihop, vi diskuterar varför personer i vår omgivning gör på ett visst sätt, vi diskuterar varför vi agerar på ett visst sätt, vi samtalar om alla problem, vi kommer fram till alla lösningar... Allt. För varje samtal förstår jag mig själv och Fredrik bättre, och det är en så... Otroligt befriande känsla.

       Förut brukade jag kapsla allt inom mig och tro att bara jag var smart nog att lösa mina egna problem. Nej, jag är inte dum heller, men problem löser man så mycket lättare med någon som hjälper en på traven och bekräftar en om att "Ja, jag tycker du tänker rätt." eller ger en tips på hur man ska gå tillväga. Fredrik får mig att inse att man inte är svagare bara för att någon står vid ens sida.
       Jag och Fredrik promenerade och pratade konstant i 3 timmar, tiden bara flög iväg och jag förstod så jävla mycket mer än vad jag gjort av att sitta och fundera i min ensamhet i veckor. I slutet av vårt samtal så påpekade båda att det är så synd att man inte kan skriva ner allt man går och pratar om, för man minns inte allt efteråt. Men ändå, jag känner mig inte lika vilsen längre.
        Allt vill jag inte skriva här heller, för mycket är sådant jag vill stannar mellan mig och Fredrik, men en hel del är också värt att dela med sig av. Jag kan inte annat säga än att jag älskar den här människan. Nej, jag är inte kär. Jag har bara världens finaste vän.

       Något vi kan börja med är det här med att alla ungdomar nuförtiden ser det som något helt naturligt att strula runt och ligga med alla. En gång i tiden var jag verkligen inte sådan. Strul var något helt onaturligt för mig, skulle jag ens pussa någon så skulle det finnas känslor inblandade, svårare än så var det inte. Sådan närhet var något speciellt, inget man delade med sig till alla av. Kyssar gav man till den man älskade, vad skulle annars göra dem speciella? Nej precis, ingenting.

       Jag levde länge med den synen på livet. Många tyckte att den var konstig, men det spelade ingen roll. Jag tyckte ändå att jag gjorde det val jag tyckte var rätt. Vid väldigt låg ålder var jag redan på den nivån att jag ville bilda familj, ha ett jobb, vara gift... Ett vuxenliv helt enkelt.
       Men ju mer jag umgicks med folk, desto mer märkte jag att andra i min ålder låg inte på samma nivå som mig. Nej, jag vill inte kalla alla andra korkade, men de var helt enkelt inte redo att ta ett sådant steg. De ville leka. Nu syftar jag inte på hur man leker när man är en liten bebis, utan det är ungdomar jag pratar om. Festa, ha sex med många olika, supa... Allt det där jag inte gjorde. Ändå höll jag kvar vid hur jag var.

        Fast saken var ju den att det aldrig blev som man tänkt sig. Förhållanden man hade tog ju slut, man var sårad, hjärtan krossades, ens partner var mycket mer oseriös än vad man själv var osv. Efter att mitt förhållande mellan mig och Christian tog slut var jag så jävla trött på det. Så jävla trött på att alltid veta hur det skulle sluta, så jävla trött på att ha ont, så jävla trött på att såra andra, så jävla trött på kärlek. Och innerst inne visste jag ju att man inte ska förvänta sig att ett förhållande håller livet ut när man är 16. Fan vad dum jag var att jag ens inbillat mig något sådant tänkte jag. Innerst inne visste jag att det var omöjligt, men jag bestämde mig för att inte älska någon igen. Inte mer än som vän. Under min tid som singel förändrades jag väldigt mycket.
        Jag började testa på det alla andra gjorde: att leka. Hela mitt liv hade jag försökt vara vuxen, försökt vara mogen, försökt att alltid göra rätt och bra ifrån mig. Nu var det väl min tur att skita i allt? Jag testade på att börja dricka, jag började testa på rave, jag började skita i skolan, jag började strula runt för att få en dos av närhet. Inget handlade om känslor, nej, allt var vad det skulle vara. En lek. Nej, kyssar var inget speciellt längre. Sex var inget speciellt. Sex var bara... Sex. Vad fan spelade det för roll med vem man hade det?

        Jag fick under denna period många fler vänner, hade mer att sysselsätta mig med, var mer accepterad. Det var väl vad jag ville? Eller? Jag träffade många snygga och intressanta killar. Sådana jag säkert skulle ha kunnat fått känslor för annars, men jag tillät mig aldrig att få det. Om jag var nära att få för stort intresse för någon bröt jag kontakten. De var mina timmar av närhet, inget annat.

         Det funkade jättebra. Tills jag träffade Kim. Kim var inte alls idealkillen. Han var... Annorlunda. Han var mogen, han var ren som människa. Han var det som jag hade varit innan jag gav upp allt. Jag försökte hela tiden förneka det men jag blev så jävla kär i honom.
         Under 2 månader förnekade jag det men träffade honom varje dag, och jag fick bara starkare och starkare känslor. Vi kunde ligga och prata om allt och inget i timmar, inget spelade någon roll egentligen bara vi hade varandra. Tillslut kom det ut naturligt: Jag älskar dig. Jag ångrar inte en sekund att jag sa de orden och blev tillsammans med den här killen.
         Jag och Kim var tillsammans i 10 månader. Det var mycket skratt, mycket tårar, mycket gott, mycket ont. Problemet var att nu låg Kim på en mognare nivå än mig, för jag hade släppt min och fick av någon anledning inte tillbaka den. Men ändå var jag lycklig. Jag ska inte gå in mer på vårt förhållande, det jag vill komma till var iallafall att detta också tog slut. Jag trodde aldrig det skulle göra det, jag ville aldrig att det skulle göra det, men det tog slut. Åter igen stod två personer där med brustna hjärtan. Det jag hade velat undvika. Men jag lyckades inte, för jag var en för dålig flickvän. Det är något som gör ont, och det är jobbigt att inte kunna släppa.

         Det jag tog upp med Fredrik var att jag var rädd att ramla tillbaka i samma banor om jag blev singel igen, strula runt för att få närhet och ha sex bara för att jag hade en drift efter sex. Men Fredrik sa då "Vad är meningen med att förstöra det speciella? Vad är meningen med att ha halvkasst sex med någon du har sex med bara för att ha sex?" Svaret är att det finns ingen mening. Fredrik gav mig en sådan jävla tankeställare. Genom några så enkla ord fick han mig att inse att jag inte skulle bli sådan igen.
         Att andra strular runt skiter jag i, det är ert val. Men jag ska sluta förstöra det speciella. Jag behöver inte lura mig själv med att vara extra nära någon ett tag. Jag vill ha något som är så mycket mer meningsfullt: Kärlek mellan 2 människor. Kanske får man vänta länge. Kanske känns det ensamt och jobbigt. Men kanske är det också värt att vänta?

---

         Något annat vi tog upp är att det är så lätt att ha fördomar mot andra människor. Ja, detta gäller mig också. Det är så lätt att tycka att man är så jävla mycket smartare, att man alltid har rätt, dra förhastade slutsatser och bygga upp en bild av en person utifrån vad andra sagt. Men vad finns det som säger vad som är rätt och fel? Man måste kunna tänka sig in i andras situationer. Förstå varför denna har andra åsikter och tänka sig in i dessa, förstå varför denna agerade som den gjorde, förstå varför den säger så, förstå varför den gör så osv.

         Jag säger inte att alla människor är underbara, men alla är inte idioter heller. Om jag får höra att någon tjej ligger runt mycket kanske jag tänker "Vad slampigt", men wait, var det inte vad jag gjorde? Kanske finns det en anledning? Eller så har denna person helt enkelt en annan syn på sex en vad jag har. Hur får jag veta? Jo, jag lär känna personen. Bestäm dig inte för att någon är dum i huvudet innan du pratat med dem, rykten är oftast ingen pålitlig källa och rykten innehåller inte personens synpunkter gällande saker och ting.

Öppna ögonen. Förstå.

---

        Vi pratade också om hur många som ser världen i svart. Jag har också gjort det. Jag vet inte hur många gånger jag hatat världen, hatat livet, hatat allt. Men vad får man ut av det? Varför se det negativa med allt? Det gör en bara deprimerad. Det finns mycket fult i världen, men också så mycket fint. Låt det fina ta överhand, njut. Om vi ändå måste leva i denna värld, varför inte göra det bästa av det?

       Jag försöker iallafall se saker och ting på ett annat sätt nu. Och ja, jag är mycket gladare. Livet är en lång korridor. Ibland hamnar vi i en återvändsgränd, ibland öppnar vi fel dörr, ibland öppnar vi rätt dörr. Ibland är vi vilsna och vet inte vilken väg vi ska ta, men tillslut väljer vi. Vad man inte ska göra är att låta de dåliga dörrarna och återvändsgränderna ta överhanden, för det som i slutändan betyder något är de bra dörrarna.

      Jag har varit med om mycket dåligt i mitt liv. Misshandel, mobbing, you name it. Men varför ska jag låta allt detta ta över mig när jag också varit med om så mycket bra? Jag ser det som livserfarenheter. Mindre trevliga sådana, men ändå livserfarenheter. Det tillhör det förflutna. Vad som betyder något är det vackra jag har. Man missar så mycket av livet genom att bara grubbla och oroa sig.

Bara flyt med livet.

---

 
Jag hoppas att det jag och Fredrik pratat om iallafall gett någon en tankeställare, om inte annat så har det gett oss en. Vi diskuterade mycket mer, men detta är vad jag orkar skriva ned just nu. Och de som orkat läsa allt förtjänar en applåd och en kaka.

Vi är inte mer än celler. Vi har kött och blod som vilket djur som helst. Förälskelser är bara en kemisk reaktion. Sex finns för att vi ska fortplanta oss. Vi äter och dricker för att överleva. Tårar är bara saltvatten. Ändå är det så jävla svårt att vara människa.

Jag har märkt hur jävla läskigt lätt jag har att förtränga saker. Alla har så mycket att berätta om vad som hänt tidigare i deras liv, känner saknad, minns allt dåligt som hänt osv. Jag minns inte. Jag minns inte för att jag inte vill minnas. Jag sparar det jag kan ha användning av, resten raderar jag. Som om jag vore en dator som kan bestämma över sin hårddisk.  Självklart kan jag säkert få fram minnen igen på något sätt, men då krävs det också jävligt mycket. Det är både skönt och jobbigt. Jag blir av med sådant jag inte vill ha med att göra, men om sådant jag vill ha kvar ligger i samma "fil" så försvinner det också. Men ändå, jag kan hantera svårare saker. Så till viss del är det väl skönt att inte känna sig helt mänsklig. Det finns hittills en enda sak jag inte lyckas radera, men kanske lär jag mig där också.

Ctrl+Alt+Del

Jag tror jag börjar växa upp.

Tänk dig att du haft ett förhållande med din partner i.. Vad ska vi säga.. 7 år? Du älskar denna person mer än något annat och under er tid tillsammans har ni byggt väldigt starka band. Du skulle inte kunna tänka dig ett liv utan denna människa.

Samtidigt börjar du få en allt närmare relation med en annan person. Ni umgås väldigt mycket och trivs bra ihop. En dag slutar det med att ni kysser varandra och blir mer intima. Efteråt undrar du: Helvete, varför? Var det för att söka en sorts bekräftlese? Var det den tillfälliga spänningen? Varför blev det som det blev? Du vet att du inte alls har några känslor för denna person, men ändå skedde det.

Nu kommer frågan, ska du berätta det eller inte för din partner? Är det värt att rasa allt ni byggt upp? Är det värt att förstöra allt ni har för en dum jävla grej du lyckats med som du verkligen ångrar? Ja, skulle många svara, för man ska stå för det man gjort och vara ärlig. Man ska ta sitt straff. Men i detta fall är det ju inte bara du som blir straffad, du ärrar även någon annan. 7 år som skulle ha kunnat bli så många fler förstörs av en händelse som varade under några minuter. Även om ni fortsätter vara tillsammans kommer händelsen alltid ligga kvar och riva. Är det värt det?

Är det verkligen alltid bäst att vara ärlig?

Jag förstår mig seriöst inte på folk som bara klarar av att lyssna på en enda musikgenre. Visst, att man kan ha en favoritgenre kan jag helt klart förstå, men folk i stil med "ÖÖÖÖÖH JAG KAN BARA LYSSNA PÅ DEATH METAL ALL ANNAN MUSIK SUGER DÖÖÖH CRY ME A RIVER OCH FÖR ÖVRIGT KAN JAG INTE BÖJA PÅ KNÄNA" är så JÄVLA fåniga. För jag tvivlar STARKT på att precis ALLT annat låter dåligt i era öron. Detsamma med sådana som inte vågar stå för att de lyssnar på vissa artister för att dessa anses dåliga av de flesta.

Jag kan stolt berätta att min iPod är fylld med 80-tal, heavy metal, screamo, pop, psytrance, hip hop, speedcore, klassiskt... Yeah you name it. Man kan göra så jävla mycket fint av musik, varför i hela världen begränsa sig? Om en låt är bra eller inte beror väl ändå på hur låten är uppbyggd och vad den har för låttext, om den nu har någon. Eller har jag fel?

Och nu ska jag sätta mig och lyssna på XTC som är ett helt underbart band som inte har ett skit med elektronisk musik att göra, OMG JAG ÄR REJVARE OCH KAN LYSSNA PÅ ANNAT. Suck säger jag bara.