Saikotic - life is a song, sing it.

Att träffa någon annan med tankar drog visst igång ens egna tankar igen.

Vad gör du? Hur mår du? Vad tänker du på? Än en gång har jag börjat fråga mig sådant. Det var så enkelt, alla sådana funderingar var instängda någonstans men har nu trängt ut igen. Fan vad jobbigt det är att bry sig. Ibland funderar man på om erbjudandet om att prata fortfarande gäller och om man isåfall borde ta det, men samtidigt vet jag att det inte finns något att prata om. Vad mer kan man säga? Jag kan inte komma på någonting. Så antagligen har jag väl gjort rätt i att låta bli.

Jag borde koncentrera mig på sådant jag kan göra något åt. Skaffa riskkapital till företaget. Sy. Införskaffa mixer. Sköta skolan. Ändå låter jag de jävla tankarna ta över. Försvinn, jag klarar mig bättre utan er.

Nej, jag är inte den mest intelligenta människan du kommer träffa. Jag kan inte lösa de svåra mattetal du kan. Jag kan inte massa olika främmande språk. Jag kan inte världshistorian utantill. Jag har inte mycket jag kan lära ut. Nej, jag kan antagligen inte allt det där som du kan.

Inte heller har jag en miljon i bakfickan. Jag har inga speciella kontakter. Jag har inga större talanger. Jag har antagligen mindre möjligheter att komma någonstans här i livet än många andra.

Jag vet redan att jag inte kommer någonstans med mina betyg. Jag vet redan att jag skulle behöva lägga ner mer energi på olika saker. Jag vet redan att chanserna inte är stora att jag kommer lyckas med något.

Så låt mig få drömma då.

Jag älskar alla små detaljer som gör helheten. Jag älskar att ha ambitioner. Jag älskar att leva.

Så, vad är det små detaljerna som ger mig ett leende på läpparna just nu då? Jo, för det första är mina dreads äntligen inflätade! Det tog tid att bli klar med dem, men det var värt besväret. Det blev snygggt som fan enligt mig, och jag älskar känslan över att kunna vara stolt över att JAG har gjort dem. Jag är egentligen duktig på rätt mycket, bara jag ger det tid. Jag borde börja ge saker och ting lite mer av min tid. Jag är också glad att jag har fina vänner som Lindsay som tog sig tid att fläta.

Nästa detalj, hardcore-fest imorrn! Nu när det närmar sig är jag sjukt pepp, fan vad jag längtar efter att dansa tills jag inte kan stå. Att det kommer personer dit som jag inte vill träffa stör mig inte längre, jag kommer göra som på Fucking Hardcore II: Släppa ut all min energi och inte låta någon eller något bekymra mig. Dessutom har jag anställt Vilse och Max som livvakter utifall. OCH massa underbara vänner ska dit, detta kan fan inte bli en dålig natt!

Ambitionsdelen då? Jo, jag, Lindsay och Emelie har fått tillstånd om att få ha modevisning på skolan och skolans personal är otroligt inne på idén. Jag har något att se fram emot, awesome! Jag har många saker jag vill sy, bara att skaffa startkapital och sätta igång! Dessutom har sötaste Linn sagt att hon gärna ställer upp som modell. Ja, detta ser jag fram emot. För övrigt har jag också planer på att gå bartenderkurs.

Och på toppen av allt har vi ljuset i min vardag, Henri. Det går inte att vara arg alltför länge när man har den pojken springandes runt sig, han är mitt lyckopiller som jag aldrig tröttnar på.

Jag <3 Livet

Respekt. Det är svaret på vad Sveriges befolkning saknar, RESPEKT. Så otroligt små saker gör så stor skillnad, en gnutta trevlighet kan rädda dagen för någon. Varje morgon när man ska försöka ta sig igenom folkströmmen på centralen blir man så otroligt irriterad. Folk knuffas, trängs, försöker komma före i köer, vill vara först ner för trappor, väjer inte undan vid möte osv. Vet ni vad jag brukar säga när jag råkar knuffa någon? "Ursäkta" eller "Oj, förlåt!". "Ursäkta! är ETT ord, ändå klarar människor inte av att säga det. Varför? Jag drar inte alla över en kant, visst träffar man trevliga människor också och dessa uppskattar jag otroligt. Det är inte kul att inleda varje dag med att bli arg som ett bi bara för att folk inte kan bete sig vettigt. Att hålla upp dörrar och köa är inte något komplicerat, inte heller att peka ut vägen för någon som inte hittar så bra. Herregud, bara för att du råkar ha gått där en miljon gånger betyder det inte att alla andra har det. Helt enkelt, det gamla ordspråket: "Behandla andra som du själv vill bli behandlad."

För ett tag sen läste jag en bok, "Konsten att vara social" heter den. Egentligen tar den upp saker som borde vara självklara, men eftersom det finns en BOK om det så är det tydligen inte en självklarhet hur man bör bete sig för att bli uppskattat. Det handlar inte om att göra om sig, utan att lyfta fram sina bättre sidor. Hur du ska bete dig mot både ytliga bekantskaper och nära vänner.

- Försök hitta en balans. Ingen gillar en person som är konstant hyper och gapig och inte låter andra få en syl ur vädret. Du syns även om du ger andra plats också, jag lovar. Det du gör när du ska försöka "göra dig stor" är att du skjuter bort uppmärksamheten från andra, och att bli "undanknuffad" är inget folk tycker är kul. Nej, de stör sig på dig. Konstant gapande eller pratande gör dig också till en energivampyr för andra. Självklart ska du prata, det handlar bara om att göra det i måttlig mängd. Det finns fler än du.

- Det kan också bli att andra hållet, att du istället är för tyst. Här ska du istället inte vara rädd för att ta för dig mer. Ingen kommer tycka att du är konstig för att du hoppar in i ett samtal, tvärtom kanske de tycker det är kul att du har något att säga om ämnet. Du kan inte förvänta dig att alla ska cirkulera runt dig automatiskt, oftast så finns det tyvärr ingen som försöker lyfta fram den blyga, du måste ge dig själv plats. Det är också så andra kan finna intresse i dig.

- Tänk på vad andra kan uppskatta att prata om. Ett ämne som nästan ingen uppskattar men som alla tar upp är pengar. Ingen vill veta hur mycket du tjänar såvida de inte frågar. Ingen vill veta att du köpte det och det och det för alla dina tusenlappar. Ingen vill veta att de är fattigare än dig. Pengar är INTE ett bra sätt att nå social succé på. En annan sak alla ska ha på minnet också: Det går inte att köpa uppskattning. Isåfall är det pengarna som är uppskattade, inte du.

- En person som inte har några värderingar känns som en tvål för andra. Man får inte grepp om den och vet inte vart man har den, därför är man obekväm med sådana människor. Likadant är det med sådana som säger att de har massa värderingar men gör tvärtom. Lev efter vad du lär.

- Man måste lära sig att skilja på vilken "krets" alla personer tillhör. Vilka står närmast dig i cirkeln och vilka står längre bort? Detta spelar nämligen otroligt stor roll då man pratar med olika personer på olika sätt beroende på vilken "del" de tillhör. Att vara skämtsamt elak på hemmaplan är en sak, men att gå till en ytlig bekant och försöka med samma sak ska man inte förvänta sig fungerar. Du vet inte om personen tar illa upp eller inte, och man uppskattar inte en person vars första mening är "Du är dum i huvudet.", jag skulle iallafall inte vara intresserad av att lära känna någon sådan bättre. Om du kan hantera ditt beteende med stil är den en sak, men om du märker att andra faktiskt tar illa upp: Ge fan i det.

Varsågoda, där har ni lite basic fakta som TYVÄRR alltför många behöver plugga in. Man kan ju hoppas på att någon dag få slippa säga "Människor är idioter".

I skrivande stund är jag om en halvtimme 18. Det känns både kul och jobbigt, nu när det närmar sig kritan så är det mest jobbigt, just för att jag börjat fundera. Jag tror egentligen inte förändringen blir enorm, men det faktum att jag blir 18 pekar på hur kort tid det är kvar till allt. Tid för att fatta beslut. Redan står det om att man ska prova studentmössa, man ska veta vilken utbildning man vill ha, man måste fixa det och det och det som MÅSTE fixas bara för att man plötsligt ska räknas som vuxen. Man kommer aldrig mer komma undan med "Jag är inte myndig", för nu ÄR man det.

Jag har längtat otroligt efter det här. Mina kära vänner drog ihop en överraskningsfest för mig, den var helt underbar och det märktes att de hade lagt ner mycket energi. Jag fick pengar och prylar av morsan. Jag kommer kunna pierca mig utan gnäll. Jag kan tatuera mig utan gnäll. Jag kan söka jobb utan att få avslag för att jag inte är myndig. Gränserna försvinner.

Men... Jag måste också bestämma mig för vad jag vill göra med mitt liv. Starta klädföretag, sure. Men jag måste ha en reservplan, jag kan inte vänta mig att leva på det och satsa alla mina kort på det.

VAD VILL JAG?


Jag hatar att känna mig vilse igen, men jag oroar mig faktiskt. Oroar mig för hur det ska bli med boende när jag slutar gymnasiet, jag oroar mig för att mina betyg inte ska räcka för att komma vidare. För nej, de är inte bra. Något jag gärna skulle vilja är att flytta utomlands, men om man ska plugga utomlands krävs det bra betyg. Nu undrar jag varför jag inte lagt ner mer energi på skolan. Fan att man är efterklok. Något jag skulle kunna tänka mig att jobba som är bartender. Jag fungerar bättre på natten, även om jag nog skulle få psykbryt på alla idiotkunder. Men där kommer nästa problem. OM jag nu skulle kunna utbilda mig till det, så kommer man ändå få leva i oro över att få jobb. Det är ett helvete att få jobb, och sen ska man lyckas ha kvar det tillräckligt länge för att bli berättigad till a-kassa. Vilket man oftast inte lyckas med. Fast i dagens samhälle borde man nog ha rätt att oroa sig som ungdom, för nog fan är det annorlunda mot ett par år sen.

Egentligen vet jag att jag inte borde oroa mig redan nu, men ändå gör man det. Varför känner man sig så vuxen bara för att en siffra i ens ålder förändras?

Men jag vill ha mål. Jag gillar att vara målmedveten. Jag vill ha det jag nämnt innan: En drivkraft. Det är väl därför jag känner mig vilsen.

Livet är en krånglig fråga utan svar.

Det känns lite som att jag hamnat i standby. Allt har bara... Stannat upp. Dagarna går, det händer inget speciellt, jag gör inget speciellt, jag ser inte fram framåt, jag ser inte bakåt, jag funderar knappt. Jag står stilla och bara väntar. Problemet är bara att jag inte vet vad jag väntar på. Det enda jag vet är att jag känner på mig att något speciellt kommer ske snart.

Frågan är bara varför jag "stängt av" mig. Är det för att det känns enklare? Är det för att jag redan känner att jag har de svar jag vill ha? Är det för att min drivkraft har mattats av? Jag vet inte. Jag vet bara att någon eller något behöver trycka på startknappen.

---

Jag har nu bestämt mig för att det är färdigsurat för min del också. Jag står fortfarande för positiv inställning och kommer fortsätta göra, men även jag får lite för stora lass av skit ibland som gör att jag slänger världen på högen av saker jag bojkottar. Men att sitta och sura hela tiden leder ingen vart vet jag mycket väl, så nu är det dags att börja göra det bästa av det. Visst, jag har tappat respekten för min skola, men mina vänner där är trots allt kvar och det finns många fler jag kan lära känna. Det är bara att bita ihop och göra vad jag kan för att få ett så bra läsår som möjligt. Dessutom är det inte rätt mot Henri att han ska behöva lyssna på mitt käbblande varje dag. Jag hatar när folk inte får tummen ur röven som tidigare nämnt, jag ska då fan inte sjunka till den nivån själv.

Något som är väldigt positivt dock är mina kurser. Har fått med både Foto C och Småföretagande B på mitt schema. Först trodde jag att de kurserna skulle bli åt helvete då det verkade som att jag skulle gå dem själv, men nu ska antagligen Lindsay och Emelie börja foto C de också. Pratade även med Bo, min Småföretagande-lärare, och han tyckte helt klart att Lindsay skulle få börja där hon med. Han sa åt mig att prata med henne och sen skulle han se vad han kunde göra, han skulle göra allt han kunde för att pussla ihop det. Engagerade lärare uppskattas! Kursen verkar riktigt kul också, helt klart något att se fram emot under veckorna. Jodå, det här ska jag ta mig igenom med lyft huvud.

Allt löser sig.

Fortsättning på hatlista:

- "Åh jag är så ful på bild cut cut!" Ja, det är självklart kameran som gör dig ful! Nä, vet du vad jag tror? DET ÄR SÅ DU SER UT PÅ RIKTIGT. Deal with it. Okej, jag förstår folk som gnäller på bilder där de halvblundar eller liknande, men när man säger "VILKEN FUL BILD" när man ser helt jävla normal ut? Herregud.

- Att folk antingen är blinda eller för feta för att vistas ute bland folk. Man tappar ju fan räkningen på hur många gånger om dagen folk springer in i en. Liksom, hur svårt ska det vara att gå förbi någon med iallafall 5 cm mellanrum? Tydligen förbannat jävla svårt.

- Ännu en sak som hör till föregående punkt: Du kommer inte till tåget/bussen snabbare för att du springer ner alla. Ni vet, det ÄR okej att gå runt någon. Om det finns 3 meter tom fucking yta runt mig så KAN NI UTNYTTJA DEN YTAN ISTÄLLET FÖR ATT FÖRSÖKA VÄLTA MIG.

- "Varför lyssnar du på det där!?" Hm, låt mig tänka. Kan det vara för att jag tycker att den musiken är bra? Eller är det så att alla utom jag lyssnar på musik de tycker är dålig bara för att det är kul?

Sådär, nu har jag fått ur mig lite till! Jag upprepar, jag kommer inte sluta med djupa inlägg, jag pekar bara finger åt världen just nu.

Det var ett bra tag sen jag skrev nu och detta blir tyvärr ett negativt inlägg, måste avreagera mig på något för jag är så sjukt jävla irriterad.

2007 började jag på en helt underbar skola, Cybergymnasiet Kvarnholmen. De som inte gått där kommer aldrig någonsin förstå vad vi gamla kvarnisar menar när vi beskriver det. Liksom, hur kan man älska en skola? Nej, jag trodde inte heller det var möjligt, men nog gjorde jag det.

Förut hade det alltid varit en mardröm att åka till skolan. När alarmet gick igång ville man bara dra täcket över huvudet och sjunka genom golvet, men till Cyber gick man gärna upp. Varför? Det var ingen skola. Det var ett hem. Varje dag innebar något nytt spännande och roligt. Stämningen var underbar. Inga tjaffs, inga intriger. Lärarna kunde man umgås med som om de var elever. Det var perfekt. Visst, vissa saker kunde vara lite virriga, men det jämnades ut av allt annat. Kvarnen var den plats jag älskade mest.

Sen kom beskedet om att vi skulle bli tvungna att flytta till Odenplan. Man skulle sakna stället som fan, men ändå tänkte man "Det kommer bli bra där också. Vi får ta med oss stämningen dit.". Vi fick inte med oss den. "Hemmet" förvandlades till helvetet.

Jag hatar alla jävla dryga elever. Varför ska JAG behöva skriva upp vilka kurser jag ska behöva gå om, det borde väl de ha mer koll på än vad jag har!? Varför väljer de att splitta på 2orna och 3orna NU!? Det är väl ganska förbannat uppenbart att man vill gå kvar med sina vänner man gått med i 2 år! Varför kommer de på nu att "Nä men vi flyttar över hälften av eleverna till andra Cyber. Jaha, delar vi på alla vänner nu? INTE VÅRT PROBLEM <3". Och tack för att jag i stort sett inte får gå någon kurs med någon jag känner. Hade sett fram emot att gå småföretagande med Lindsay och Emelie, men nej då, jag ska gå kursen SJÄLV och de ska ha den senare. Underbart. Verkligen.

Just ja, har för mig att vi blev lovade halvdagar. 08.00-17.00, halvdag my ass. Däremot har de av någon anledning fortfarande rätten att förkorta mina lov med ett par veckor. Sen att alla lärare ska vara berättigade inom sitt ämne, visst. Förklara då för mig varför jag var bättre på engelska än min engelskalärare, och jag är inte ens särskilt bra på det. Fint att vi nu har 6 lärare som knappt kan svenska också.

Dessutom är jag i stort behov av att gå om 2:an eftersom mitt schema kommer se ut som rena rama helvetet annars vilket jag SAGT 100 ggr, ändå sätter de mig i 3:an. Hade sett fram emot att få gå med Linn och Lindsay, men icke. Och just ja, nu måste Linn byta till bild för att få gå med NÅGON hon känner. Woho.

Hej Cyber, jag vill spy på dig.

När vi ändå håller på ska jag göra en lista på andra saker jag stör mig sjukt mycket på:

- Alla fittor som åker med sl och inte kan fråga lite snällt "Kan du vara snäll och flytta på väskan?" utan BÖRJAR SÄTTA SIG när ens väska är kvar under deras jävla arsle. När jag sätter väskan jämte mig är det inte för att slippa att någon sätter sig där, utan för att den antagligen är tung och stor. Detta kan en människa med en gnutta intelligens förstå, men ändå tycks ingen göra det. Jag flyttar på väskan om det bara är den platsen kvar, men om det är plats i hela jävla bussen/tåget och de ändå måste sätta sig JUST där jag har min väska? Jag lackar bäver.

- En annan sak jag hatar med folk som åker med sl är sådana som tycks tro att de är så jävla viktiga att resten av passagerarna ska vänta på dem medan de sticker in sin stora stinkande röv mellan dörrarna så att de inte går att stänga eftersom de "måste ju röka klart först" eller "måste ju vänta in sina 15 polare" som är sega som fan och tanken på att de KAN ta tåget som går 2 minuter efter har aldrig slagit dem. Så jävla äckligt respektlöst.

- Sega människor som går i rad på bredden och tar upp hela trottoaren, och när man försöker ta sig förbi för att man har bråttom/inte klarar av att de släpar fötterna efter sig i 0,0000000000000000000000000000000000000000000001 km/h så verkar de försöka flytta på sig så att man inte KAN komma förbi. Bajs på er.

- Besserwissers som ALDRIG kan inse att de har fel. När deras åsikt ska vara ren jävla fakta och när man själv kommer med en så pekar de ut en som att man är dum i huvudet. Irriterande som fan.

- Folk som aldrig får tummen ur röven och bara gnäller. "Jag har ingen bostad", "jag har inget jobb", "jag har aldrig några pengar" whine whine buhu CRY ME A RIVER. Vad kan detta bero på? Hm... Kan det vara det faktum att du INTE GÖR ETT SKIT för att fixa det heller? Folk som däremot försöker hela tiden gnäller jag inte på, jag gnäller på alla pulver som bara gnäller och gnäller men aldrig gör något.

- Folk som addar en på msn för att de vill flörta, få ett ligg eller se lite strippande i cam. Hur jävla patetisk kan man vara som förväntar sig att man kan adda en random msn och få en tjej av det? Varför har INTERNET fått ta över den sociala biten för?

- Sveriges skitväder som aldrig kan bestämma sig. Jag vill gärna veta direkt om jag ska ha jacka på mig eller inte. Sluta växla konstant mellan regn och solsken skitland.

- Människor som inte fattar vad man säger åt dem. Säger jag "ge fan i mig" menar jag "ge fan i mig." Säger jag "jag vill inte" så menar jag "jag vill inte."

Det finns mycket mer jag stör mig på men detta var vad som ville komma ut just nu. Ursäkta för ett väldigt hatiskt inlägg. Jag funderar fortfarande mycket och djupare inlägg kommer börja komma upp igen inom snar framtid, har bara inte varit i rätt stämning för att skriva.

"Du är den som brytt dig mest Sabina. Jag trodde inte det fanns sådana vänner. Sådana här människor överhuvudtaget. Den du är Sabina är en vacker, snäll och oändligt fin människa."

Det där leendet som jag hade saknat fick mig att faktiskt kunna ta de orden till mig. Att jag faktiskt kunde få fram det där leendet igen gav mig en bekräftelse på att orden hade riktig innebörd. Fredrik passar så mycket bättre i ett leende.

Som vanligt samtalade vi en hel del. Självklart mycket om förhållande, saknad och dylikt som vanligt. Dock står vi nog mest och stampar på samma punkt där, men det är ändå skönt att tömma ur sig ibland. Lätta på trycket helt enkelt. Vi gick igenom något som Alex tog upp, hur lätt det är att fastna i en cirkel. En cirkel av bra minnen. Av någon anledning vill man inte ta ett steg ut ur den. Man vill ha ett avslut, men samtidigt inte. Det är svårt det där. Det enda som kan sudda ut den är egentligen tid. Tid som oftast går alldeles för långsamt.

Sen är det som Jörunn sa. När någon annan säger "Det blir bättre" är det så jävla svårt att ta till sig, men innerst inne på något plan vet man ju att det är så. Och ja, jag känner själv hur det faktiskt blir bättre och bättre. Sen att jag märker själv hur mycket jag trivs i mitt nuvarande sällskap. Jag gillar mitt och Henris förhållande. Jag gillar att han älskar mig för den jag är. Jag märker själv hur jävla irriterande jag är ibland, ändå är han nöjd med mig. I hans ögon är jag perfekt. Han är inte förblindad av nykärlek längre, han älskar MIG. Han älskar den Sabina som finns idag. Det är det som gör mig så lycklig.

Det är inte bara Henri jag trivs med. Jag trivs med de vänner jag börjat träffa pga. Henri. Jag älskar att sitta och snacka skit och skratta med Micke. Jag gillar att le åt hur Henri och Tina alltid småbitchar med varandra. Jag tycker om Sarah och Joel. Jag älskar Jimmys, Toms och Max galenskaper. Det jag gillar mest är nog ändå att alla verkar trivas med mig också. Jag känner mig accepterad och omtyckt. På rave är det nuförtiden en självklarhet att gå omkring och mingla med allt och alla tillsammans med Henri. Det är kul att träffa nytt folk varje gång, oavsett om man kommer prata med dem igen eller inte. Ja, jag gillar det.

Jag och Fredrik började också prata om framtidplaner och olika saker man vill göra. När man tänker efter så finns det egentligen ganska mycket man vill prova på. Det finns så otroligt mycket man aldrig testat. Tänk om man är naturbegåvning på något man aldrig ens tänkt på?

Något jag vill göra inom snar framtid är att åka wakeboard och hoppa fallskärm. Okej, jag har vattenfobi. Okej, jag kommer faila. Men det spelar fan ingen roll. Wakeboard ser underbart ut, jag ska testa oavsett hur mycket åt helvete det kommer gå! Och fallskärm.. Jag kan bara tänka mig den helt otroliga känslan. Jag kommer säkert vara rädd först, men när man väl är i luften... Åh, kan knappt föreställa mig det. Bara släppa allt och flyga.

Även planerat in 2 tatueringar jag bestämt mig för att göra. Berättar inte vad eftersom jag inte uppskattar folk som snor, men jag är ändå säker på min sak! Ska gå med Emelie och kolla lite studios idag, sen ska jag kolla ännu mer studios med Linn på torsdag. Värt.

Vi gick också igenom hur vårt rave skulle se ut om vi hade något. Väldigt nice planer faktiskt, svårare att genomföra dock. Men men. Någon gång. Någon gång.

Kort sagt: Jag har saker att se fram emot. Det gör mig glad och ger mig livslust. Det är väl det som behövs, drivkraft. Jag hoppas bara att jag kan hålla kvar den.

På återseende!

Det finns så mycket jag vill skriva, men jag vet inte hur. Jag vet inte vad meningen är med att skriva det. Jag vet inte hur jag vill få fram det. Jag vet inte hur jag ska lyckas få något sammanhang i det. Jag vill bara skriva.

Jag vill skriva om vilken jävla sömnbrist jag har. Om hur jag satt uppe timme efter timme med konstanta gråtattacker, om hur jag funderade på att gå i en timme till Fredrik men lät bli av enda anledningen att jag inte hittar för fem öre och skulle varit för jävla dålig för att lyckas komma fram iallafall, om hur Patrik fick sitta och prata med mig hela natten, om vilken jävla ångest jag hade över mig själv. Jag kunde inte sova, jag ville inte sova. Jag ville bara ringa någon, gråta och undra vad fan jag skulle göra. Men den jag skulle ha ringt i vanliga fall var den jag behövde råd om. Ett tag var jag så nära att ringa Kim, just då kändes det så rätt. Jag är i efterhand glad att jag inte flippade ur tillräckligt för att göra det. Jag var så jävla dum, och så otroligt rädd att Fredrik skulle skada sig själv på något sätt. Jag är rädd att han ska försvinna ur mitt liv. Försvinna ur allas liv. Allt för att jag var dum nog att inte hålla käften. Jag ska vara stöttepelaren. Jag ska göra folk lyckliga. Jag ska inte vara den som får det att rasa.

Det värsta var ändå Henris blick. Jag har gjort mycket dummare grejer förut, det har han i stort sett bara viftat bort. Men den här blicken verkligen trängde igenom mig. Han var så besviken. Jag vill aldrig någonsin se den blicken igen. Aldrig märka den irritationen. Rösten han hade när han sa "Jag trodde du kände Fredrik bättre än så.".

Det var inte bara Henri som var besviken. Jag var besviken. Besviken på mig själv. Någon annan skulle antagligen inte se detta som en stor grej, men jag gör. Jag bryr mig. Oftast mycket mer än jag borde. Men ändå, det är väldigt få som orkar bry sig på det sättet, så jag kan väl ändå vara stolt. Jag känner hellre för mycket än inget alls.

Problemet är väl bara att min självdestruktiva sida vaknar till liv när jag misslyckas med min "uppgift". Då jag bara vill skära sönder mig själv. Inte för att någon ska tycka synd om mig, utan för att jag tycker att jag förtjänar att ha ont. Saker som inte längre fyller sin funktion kan man lika gärna ta sönder eller slänga bort, helt enkelt.

Jag hoppas iallafall att jag inte förlorade en vän pga min egna jävla dumhet. Förlåt Fredrik. Förlåt.

---

Och detta med Kim.. Det känns som att vi bara har en maktkamp jämt. En kamp ingen av oss kan vinna för ingen vill förlora. Det är bara en jävla massa tjafs där den ena av någon anledning ska försöka peka ut den andra som en idiot. Vi kommer ingen vart av att skriva med varandra. Du ser mig som ond för du har sparat alla dåliga sidor med mig och låtit det ta över, så jag fattar inte ens varför jag försöker diskutera för det kommer bara bli hugg. Jag fattar inte varför du läser min blogg heller. Vad vill du få ut av det? Vill du se om jag misslyckas? Vill du se om jag lyckas? Är det för att du bryr dig eller är det för att kunna vara skadeglad? Är det för att du fortfarande vill kunna hålla koll? Är det för att du fortfarande ska kunna hitta saker om mig att gnälla på? Är det bara av ren nyfikenhet? I don't get it. Och vad du än säger så vet jag aldrig om jag ska tro på det för att det kan ha ändrat sig till nästa dag eller så säger du något helt annat till andra.

Varför fortsätter du höra av dig ibland när jag sagt att du ska låta bli? Vill du ha en reaktion? Isåfall VAD för reaktion? Vill du att jag ska bli ledsen? Vill du se till att jag inte KAN glömma dig? Jag har plockat bort dig överallt. Ditt nummer är borta. Din facebook är borta. Din msn är borta. Din badboll är borta. Din bilddagbok är borta. Jag läser inte din blogg. Jag har gjort allt för att bara glömma. Ändå blir jag inte av med dig. Jag blockade dig inte på msn för jag trodde att du skulle förstå att om jag sagt nej så menade jag nej, ändå skriver du ibland. Jag får ont i magen bara av att se ditt msn-namn. Jag vet inte vad för slags magont det är, jag vet bara att det känns. Samma sak när jag läst dina kommentarer på min blogg, när du kommenterat statusen på någon av våra gemensamma vänner på facebook, när du skrivit i någons gästbok på badboll... Minsta lilla ger mig en reaktion jag inte vill ha. Jag skiter i att gå på olika tillställningar för att jag vet att du ska vara där. Men det kvittar vad fan jag gör. Nog fan dyker du upp någonstans ändå eller snackar med mina vänner. Ja, vad vill jag få sagt med det egentligen? Ingen jävla aning. Jag är trött och virrig och jag kan inte direkt be dig att radera dig från jordens yta så varför gnäller jag ens. Men helt enkelt, med de delar du KAN rå för: Jag förstår inte varför du inte bara lämnar mig ifred om jag nu är så jävla hemsk.

Jag försöker iallafall fortfarande ha den synen att jag vill se dig lycklig. Jag har varit arg och besviken på dig många gånger, men jag har kommit fram till att tiden tillsammans ändå betydde väldigt mycket och jag älskar dina fina sidor. Jag orkar inte smutskasta dig, jag orkar inte försöka hata dig. Jag får inte ut något av det och innerst inne vet jag att jag inte menar något ändå.

Nu ska en Sabina med extrem sömnbrist och som råkat "glömma" att äta på 3 dagar lägga sig och förhoppningsvis bli klarare i skallen. Alla läsare, ursäkta för gnället och ett antagligen väldigt osammanhängande inlägg. God natt.

Jag måste av någon anledning alltid se mig själv som en stöttepelare. Faller någon finns jag där och tar emot. Ofta är det tungt att hålla upp allt, men jag ser det ändå som min uppgift. Det känns inte som ett tvång, jag bara trivs med det. Jag trivs med att hjälpa och bry mig. När jag misslyckas som stöttepelare ser jag mig själv som värdelös, oduglig och misslyckad. Jag klarar inte av min uppgift. Denna gång föll jag. Jag var den som fick allt att rasa.

Jag misslyckades.

Det finns ingen jag hatar mer än mig själv just nu.

Hela tiden har jag försökt omvända saknad till hat. Hela tiden har jag varit arg och ledsen. Idag läste jag en blogg. Jag känner inte killen som skrivit den, men han skrev om sitt avslutade förhållande. Han saknade henne, det gjorde ont, men han gjorde inte som jag. Han tackade henne. Han sparade minnena. Han blickade framåt, men utan att glömma. Han tog till vara på allt hon givit honom.

Plötsligt slår det mig: Är det inte vad jag också vill göra?

Jag vill tacka killen som fick mitt hjärta som jag trodde att jag hade stängt av att slå igen. Jag vill tacka för kyssarna som tog mig till himlen. Jag vill tacka för de gånger du svepte bort mina tårar, höll om mig och fick mina läppar att le igen. Jag vill tacka för de stunder vi skrattade tillsammans och jag kände mig som den lyckligaste tjejen på jorden. Jag vill tacka för de gånger du sa  "Jag älskar dig", det betydde lika mycket varje gång. Jag vill tacka för den tid vi hade tillsammans, vissa perioder var riktigt jobbiga, men i det stora hela ångrar jag inget. Jag är glad att jag fick träffa dig och veta att jag var din.

Jag vet att vi inte är menade för varandra i nuläget, kanske kommer vi aldrig bli det igen. Ändå hoppas jag på något sätt att våra vägar ska korsas igen om några år igen och åter igen få känna hur hjärtat tar ett par extra skutt när jag ser dig. För jag saknar det. Jag saknar kyssarna, jag saknar kramarna, jag saknar dina händer, jag saknar dina ögon, jag saknar din värme, jag saknar ditt skratt. Jag saknar dig.

Men även om det aldrig skulle bli så ska jag ta till vara på minnena. Jag ska gå förbi vår speciella plats, minnas hur vi satt där i solskenet med varsin glass och det kändes som att inget kunde bekymra mig, bara jag fick vara med dig. Jag vet att ingen kan ta det ifrån mig. Vi kommer båda träffa andra partners, vi kommer uppleva andra saker, men ingen kan ta ifrån oss vad vi hade.

I grund och botten önskar jag dig lycka, även om jag kommer ha svårt för att se dig ha det med någon annan. Antagligen för att jag på någon nivå trodde att det skulle vara vi för alltid.

Men som sagt, jag hoppas du har ett bra liv, du förtjänar det. Jag tror fortfarande på dig. Något mer jag hoppas på är att du i framtiden ska mogna till igen, för vet du, det jag såg var väldigt fint.

Vi hörs kanske om några år, det är vad som kommer krävas för att jag ska klara det igen. Tills dess: Ta hand om dig och njut av livet Kim.

Life is beauty, admire it.
Life is a dream, realize it.
Life is a challenge, meet it.
Life is a duty, complete it.
Life is a game, play it.
Life is a promise, fulfill it.
Life is a sorrow, overcome it.
Life is a song, sing it.
Life is a struggle, accept it.
Life is a tragedy, confront it.
Life is an adventure, dare it.
Life is luck, make it.
Life is life, fight for it.

Det är befriande. Jag är besviken, men ändå befriad. Jag har fått veta en hel del riktigt dåliga sidor hos någon jag trodde att jag verkligen kände. Jag gillar inte att vara besviken, men jag gillar ännu mindre att ha känslor som trycker. Trycket av dessa känslor minskade otroligt, de stängs mer och mer in i min lilla ask. Helt enkelt för att jag fått en bekräftelse på att de inte behövs på väldigt väldigt länge, om ens någonsin, för den person de fanns för är inte intressant längre.

Nu vill jag bara sitta ner, slappna av och se vad livet har att erbjuda för mig. För ja, jag uppskattar livet. I helgen fick jag ännu en påminnelse om hur härligt allt är egentligen. Underbara människor, underbar musik, allt var underbart. Det behövs inte mer för att kunna vara mitt himmelrike på jorden.

Varje dag får jag höra att jag är vacker. Varje dag får jag veta att jag behövs. Varje dag får jag veta att jag är uppskattad som den jag är. Vad har jag att bekymra mig om egentligen?

No, now I'm singin' ain't this life so sweet?

A: Du pratar inte som om du är 17 år.
Jag: Haha, låter jag för gammal eller?
A: Nej, du låter inte gammal. Du låter mogen.

Jag tror faktiskt att det stämmer. Om jag tänker tillbaka på mig själv för bara ett par månader sedan har jag vuxit upp väldigt mycket, och jag tror till och med att de flesta skulle hålla med. Jag har sett över mina problem och äntligen kunnat erkänna för mig själv att "detta är fel". Självklart finns det alltid fler punkter att jobba på, men i det stora hela är jag faktiskt stolt över mig själv. Som jag skrev i tidigare inlägg, jag är inte lika vilsen längre.

Jag vet vad jag vill. Jag vet vad som är jag. Jag vet vad jag ska fatta för beslut.

Jag inspirerades också av Fredriks inlägg, om att starta ett nytt kapitel. Jag har tröttnat på att stå och stampa på samma ställe, det är dags att börja gå igen.

Jag vill framåt. Att jag går framåt innebär inte att jag måste glömma, däremot kan jag lägga allt i en liten ask som jag kan plocka fram igen när det är mer läge.

Jag måste sluta fundera över Kim. Det är ingen idé, och den delen av Kim som jag tyckte om har antingen dött eller sover. Jag kan bara hoppas på att den vaknar till liv igen, men det kommer ändå inte ske i dagsläget. Jag skickade ett sms till honom idag och bad om ursäkt för mitt omogna beteende där jag sa att jag hatade honom. Det gör jag inte, även om det kändes så just då. Jag skrev också att vi kanske hörs om ett par år när allt har lagt sig.

Jag ska försöka hålla vid det. En gång sa Kim till mig att vi borde ses igen om 5 år, när jag vuxit upp. På den tiden var det jag som ofta betedde mig omoget. Men jag är inte längre den omogna, rollerna är ombytta. Han är den. Jag vet inte om vi någonsin kommer hitta tillbaka till varandra, men om vi gör det så skulle det inte vara nu. Om han någonsin får tillbaka sina värderingar och livssyner som jag gillade så kanske, men annars så nej.

Jag saknar dig, men jag lämnar dig ifred nu. Hör gärna av dig om du växer upp tidigare än jag tror.

Jag ska koncentrera mig på de delar jag faktiskt KAN göra något åt: Mig själv. Och som sagt, jag tycker att jag redan lyckats ganska bra. Jag har värderingar. Jag har åsikter. Jag har mål. Äntligen så känner jag att jag VET.

På något sätt välkomnar jag nog också ett nytt kapitel.

Jag tycker ändå att jag utvecklats ganska mycket som person, åt det positiva hållet. Jag har många gånger råkat snubbla in på fel väg, jag har gjort så mycket dumt. Lögner, svek, supit tills jag knappt fattat vart jag var, varit med så många jag egentligen inte ville vara med, behandlat människor fel, varit självisk... Kort sagt, en hel del lik i garderoben. Hur många gånger har man inte hatat sig själv för saker man har gjort.

Ändå ser jag mig inte som en ond människa. Jag förnekar inte vad jag gjort. Däremot försöker jag se allt som läxor för livet. Jag har gått vilse, men när jag väl kommer tillbaka till huvudleden har jag förstått att jag inte ska ta just den vägen igen. Ibland har man varit nyfiken och testat den felaktiga vägen igen, för att sedan bara åter igen bli påmind om att man inte ska försöka gå där. Ju mer tiden går, ju mer lär jag mig att hålla mig till huvudleden. Huvudleden är mig, den jag försöker finna. Jag tycker att jag går in på färre och färre felaktiga vägar. Jag börjar förstå vem JAG är och vad jag anser vara rätt.

Hej, jag heter Sabina. Jag har oftast en väldigt positiv inställning till livet då jag vill kunna få ut så mycket av världen som jag kan. Dock lider jag av manodepressiv sjukdom, som i många fall tyvärr bestämmer min sinnesstämning åt mig. Vissa perioder är jag överenergisk och lycklig, nästa funderar jag på att skära upp pulsådern för att få slut på allt. Dock har jag fått mycket lättare att kontrollera det, och jag vet alltid innerst inne i mina depperioder att de bra perioderna är påväg och därför står jag ut. Jag hoppas alltid att mina vänner inte ska ta mig på alltför stort allvar de gånger jag hamnar i mina depperioder, för då säger jag så mycket som jag inte menar.

På tal om mina vänner är de otroligt viktiga för mig. Jag har väldigt många vänner, men endast ett fåtal som ligger närmare mitt hjärta. Helt enkelt för att jag inte vill ha det rispat i onödan. Jag uppskattar dock människor och bryr mig väldigt mycket om andra, och jag anser att man aldrig kan få för många vänner. Jag umgås gärna och har skoj med andra, samtidigt som jag inte har något emot ifall någon vill gråta mot min axel. Då känner jag mig behövd, och att denna person tycker om mig tillräckligt mycket för att gå till mig värmer. Jag ger gärna råd och stöd och delar funderingar.

Att fundera är ofta väldigt jobbigt, men det är ändå något jag ägnar mycket tid åt. Jag vill förstå. Jag undrar mycket. Att bolla idéer och funderingar med andra som uppskattar att fundera lika mycket som jag är något jag tycker är väldigt skönt. Jag vill höra flera synpunkter, och ofta får man ut en hel del av sådana samtal. Sen är det inte heller fel att bara sätta sig ner själv en stund för att tänka. Något jag har svårt att tåla är människor som tror att deras åsikter är fakta. Man ska kunna acceptera och tänka över andras funderingar på saker och ting.

Kärlek är något jag har svårt att förstå mig på. Ofta gör den väldigt ont, ibland är kärlek det underbaraste som finns. Trots de gånger det kännts som att man ska gå i tusen bitar för att man blir krossad pga kärlek så tycker jag ändå att det är en gåva. Det faktum att vi KAN känna kärlek. Jag är glad att jag kan ha den känslan, även om jag hatar den mer än något annat ibland.

Jag dricker inte längre alkohol för att bli full. Jag anser att det inte finns någon mening med att göra massa dum skit och dagen efter inte minnas vad man gjorde. Jag ljuger om jag säger att jag är helt alkoholfri, jag dricker alkoholhaltiga drycker för att det är gott. Dock är jag väldigt bra på att sätta gränser och säga ifrån.

Jag kan i stort sett inte bli beroende av något då jag på något sätt övertygat mig själv om att allt sitter i huvudet. Jag kan tycka om något väldigt mycket, men om någon skulle säga "Sluta med det där det är inte bra för dig" och jag vet att personen har rätt så kan jag sluta direkt. Vissa personer vet t ex att jag röker ibland, men jag har aldrig röksug. När jag väl röker är det för att det är gott, och oftast säger jag nej när folk erbjuder mig en cigg. Har inte heller något sug efter alkohol.

Stress existerar inte i min vardag. Stress är jobbigt och livet går i min takt. Om man stressar får man oftast inte mer gjort ändå, därför chillar jag.

Jag älskar musik. Det finns musik för alla sinnesstämningar, aldrig att jag kommer begränsa mig. Musik är vackert. Musik är konst. Men det bästa är ändå att dansa skiten ur alla till ett underbart set speedcore och terrorcore, på något sätt känner man sig som ny efteråt.

Jag vill ge det mesta en chans och gillar att vara kreativ. Jag vill hitta nya saker jag tycker är kul och lära mig saker. Innan var det ofta så att jag sa att jag skulle göra det och det och det men sen blev det aldrig av. Jag har sett till att göra något som många andra också borde göra: Få tummen ur röven och inse att allt inte kommer flygandes från himlen.

Ärlighet är något väldigt viktigt. Jag har ljugit förut, men åt helvete med det. Man kommer längst med ärlighet, oavsett vad.

Jag har väldigt lätt för att anpassa mig, vilket jag tror är en ganska bra egenskap. Jag har bott på 9 olika ställen och reagerar knappt när jag flyttar heller. Jag ser till att inte fästa mig vid ett boende då man aldrig vet hur länge man får stanna. Faktiskt så trivs jag på något sätt med att inte stanna kvar på samma ställe för länge. Jag vill se mer.

Ja, om jag ska gå igenom hela mig så skulle detta blogginlägg aldrig ta slut. Det jag vill säga är bara: "Jag hittar nu."

Manodepressiv sjukdom, även kallad bipolär sjukdom, innebär att man drabbas av maniska återkommande depressiva sjukdomsperioder. De flesta som har sjukdomen kan fungera normalt mellan sjukdomsperioderna.

Manodepressiv sjukdom kännetecknas i de maniska perioderna av extrem eller ovanlig upprymhet, och de depressiva perioderna istället av nedstämdhet. Båda tillstånden kan uppkomma oberoende av yttre orsaker, men både depressiva och maniska perioder kan utlösas av yttre stress.

En manisk period pågår oftast i minst en vecka. Stämningsläget är förhöjt och personen är ofta mycket upprymd, samtidigt som personen ibland kan vara irriterad. Övriga symtom kan t ex vara minskat behov av sömn, ökad aktivitet och förhöjd självkänsla som leder till konsekvenser för ekonomi och relationer.

Depression är motsatsen till mani. Stämningsläget är sänkt. Personen är nedstämd och orolig. Självkänslan är låg. Intiativförmågan och företagsamheten nedsatt.

Odla din egen trädgård.

Världen är inte den bästa, men mycket är vad vi gör den till. Världen är din trädgård, du bestämmer vad som ska odlas. Många gånger växer det upp oönskat ogräs, men odla isåfall vackra blommor som döljer detta ogräs eller tar död på det.

Nu ska jag gå och odla blommor av vackraste slag för att dölja mitt. ~