Ärlighet,
Samtidigt börjar du få en allt närmare relation med en annan person. Ni umgås väldigt mycket och trivs bra ihop. En dag slutar det med att ni kysser varandra och blir mer intima. Efteråt undrar du: Helvete, varför? Var det för att söka en sorts bekräftlese? Var det den tillfälliga spänningen? Varför blev det som det blev? Du vet att du inte alls har några känslor för denna person, men ändå skedde det.
Nu kommer frågan, ska du berätta det eller inte för din partner? Är det värt att rasa allt ni byggt upp? Är det värt att förstöra allt ni har för en dum jävla grej du lyckats med som du verkligen ångrar? Ja, skulle många svara, för man ska stå för det man gjort och vara ärlig. Man ska ta sitt straff. Men i detta fall är det ju inte bara du som blir straffad, du ärrar även någon annan. 7 år som skulle ha kunnat bli så många fler förstörs av en händelse som varade under några minuter. Även om ni fortsätter vara tillsammans kommer händelsen alltid ligga kvar och riva. Är det värt det?
Är det verkligen alltid bäst att vara ärlig?
Det som jag tycker är lite oklart är om det ska ta slut mellan personen och den här partnern som varit tillsammans i 7år eller inte?
När jag försöker sätta mig in i den här personen som gjort detta misstags situation så ser jag bara hur jobbigt det skulle vara att ta sig igenom varje dag. Att leva med lögner är bland det värsta jag vet och jag har aldrig klarat av att leva med lögner inom mig, förr eller senare så berättar jag dom. Den oerhörda befrielse och lättnad man känner efter att ha berättat sanningen är obeskrivlig.
Mycket beror också på hur relationen mellan dessa två som varit tillsammans i 7år är också. Vad de har för tankar kring kyssar och andra intima stunder etc.
Hur man framför sin bekännelse är också viktig. Vad man säger. Vad man visar. Hur man säger, och hur man visar ånger över denna händelse.
Jag har väl delvis varit partnerns situation i denna historia. Och helt klart är det så att leva i lögn är jävligt mycket enklare, jävligt mycket skönare. Men det jag tror är att sanningen alltid kommer fram, oavsett hur bra man än är på att ljuga. Och när väl den stunden kommer då ångrar man sig ännu mer, då ställer man sig frågan: Varför sa jag inte sanningen från början?
Så lite sammanfattningsvis så kan jag väl säga så här. Att ljuga är bara att förvärra och skjuta upp smällen. Faktum är att du sviker den du älskar ännu mer att ljuga om något sånt här än att säga sanningen på en gång. Ärlighet vinner i längden även om det är väldigt svårt att se ibland. Det är också mycket enklare att leva med att man varit ärlig än att belasta sig med lögner. Att rymma från verkligheten hjälper inte för verkligheten hinner ikapp.
Jag har ljugit en gång i hela mitt liv, visst jag har ljugit om att maten var god när man var bortbjuden någonstans ibland, men det räknar jag inte med. Den gången jag ljög var om lustgasen för mina föräldrar.
Det var bland det värsta jag varit med om, den besvikelse mina föräldrar visade var oerhört jobbig. De blev inte arga, de blev inte våldsamma, de blev besvikna, och det tar tusen gånger hårdare än att de blir arga. Min mamma grät i säkert 2 veckor. Det var bara tystnad och allt förtroende jag byggt upp under mitt 17åriga liv försvann på ett ögonblick.. den ånger som jag fortfarande känner idag är obeskrivlig. Idag är allt bra, men jag kommer aldrig ljuga om något sådant här igen, och jag kommer definitivt inte ta någon drog. För det var mycket det de handlade om också, de ansåg att lustgas var lika illa som heroin, droger som droger tycker de. Även fast lustgas inte klassas som en drog.
Så tänker iaf jag. Sen har jag väl rätt så svårt att sätta mig in i den som gjort detta situation då jag är rätt strikt, bestämd och säker i mig själv när jag väl är i ett förhållande. Kanske skulle jag tänka annorlunda om det händer mig men jag håller fast vid att verkligheten och sanningen alltid hinner ikapp dig oavsett hur mycket du försöker rymma ifrån den.
//Fredrik
Tycker som vanligt att du säger väldigt bra saker, men jag funderar ändå. För om vi nu säger att vi är i samma situation som den som är otrogen och vet själva att vi kan hantera det hela rätt bra men att partnern däremot skulle ta väldigt illa vid sig av det, är det då inte bättre för båda att hålla tyst? Om du själv vet att det inte var något och du aldrig skulle göra om det, för om du sa det skulle din partner antagligen alltid oroa sig för att du skulle göra det igen.
Sen vet jag att jag ställt en väldigt svår fråga då jag inte gått in på personligheterna hos dessa, men det jag egentligen ville komma till är som sagt om ärlighet alltid är det bästa. Skulle kunna tänka mig att ta ett personligt exempel med dig, men dock inte på bloggen.
Så är ju det hela olika från person till person också, men bara en fundering.
Jag tog bort en sak som jag kanske ändå ska lägga till som jag hade i början av mitt svar, så här löd det:
"Hurvida ärlighet är det bästa till 100% är helt beroende på situationen."
Det är en mycket svår fråga helt klart. Något man ska räkna med om det ändå visar sig att sanningen hinner ikapp en är att man inte kan begära något utav partnern längre om han/hon väljer att ge upp den som varit otrogen och inte vill ha någon fortsatt kontakt med honom/henne. Man ska vara medveten om risken man tar. Om nu det inte kommer ut så skulle ju allt vara mycket roligare och trevligare givetvis. Men det där handlar även om människors svårigheter att acceptera sina egna brister.
Ingen människa är perfekt. Ändå så strävar så många efter att vara perfekta. Alla har vi fel och brister, alla gör vi misstag. Vi måste acceptera oss själv och acceptera andra. Det är väldigt få som gör det idag tycker jag. Utifrån ditt scenario så verkar inte den här partnern ha den här typen av förståelsen för människors fel och brister. Så då skulle det nog vara bättre att försöka hålla allt hemligt. Men den enorma risk man tar med att ljuga om det ska man vara väl medveten om.
Varför jag har så svårt för att se att hålla det hela hemligt i detta scenario är även för att jag tycker att mycket utav det förhållandet mellan två människor handlar om är förståelse och tillit. Det är inte det enda, men det är mycket tycker jag. Har man inte förståelse för den andra personens handlande så har jag svårt att se hur saker ska kunna fungera.
Förståelse handlar inte om att man ska tycka sin partners beteende inom ett visst område är accepterat, men att man förstår eller ändå försöker förstå varför ens partner gör som den gör. Att man pratar, kompromissar, kommer överens, det är viktigt. Att partnerns tillit till den som varit otrogen sen skulle vara väldigt bristfällig är så klart självklart.
Men det är samma sak där, jag hade ingen tillit alls av mina föräldrar en period där med lustgasen. Idag så har jag nästan all tillit som jag en gång förut hade. Idag är allt väldigt trevligt och skönt här hemma mellan mina föräldrar och mig. Och det var min skyldighet att bygga upp den tilliten igen. Det var värt det för mina föräldrar älskar jag. Det står mig nära. Det är den smällen man får ta, bygga upp tillit, det är jobbigt, men älskar man någon är det värt det.
Så det är den här personen som varit otrogen i det här scenariots skyldighet att återuppbygga tilliten om man vill ha den tillbaka. Sen så tror jag att jobbiga saker som man går igenom tillsammans i ett förhållande faktiskt stärker kärleken mellan varandra. Bara man visar kärlek, ärlighet och att man ångrar sig så tror jag mycket blir bra.
------
Tycker även ni andra som är här och läser borde komma och kommentera. Låt diskussionen fortsätta. Oerhört intressant att diskutera kring det här med ärlighet tycker jag =)
