Saikotic - life is a song, sing it.

Jag höll mitt löfte, var jobbig och startade en ny blogg.

http://saiko.bloggplatsen.se

Enjoy it or not!

Min blogg känns så 2009, så lär nog vara jobbig och starta upp en ny om ett tag. PÖZZ.

Nu är min mobil rensad. Jag har kvar ett fåtal nummer, de som visat att de är värda att kalla sig mina vänner. Jag säger inte att jag ska stå i centrum 24/7, jag vet att jag inte är världsbäst på att höra av mig jag heller. Men när ens vän uppenbarligen mår jävligt dåligt så tycker jag att det är en självklarhet att man iallafall kan ta sig tiden att fråga "Hur är det?". De som tagit sig denna tid och som faktiskt gör vad de kan för att få mig på fötter igen: Tack, ni är änglar.

Resten anser jag dock inte förtjänar utrymmet i min mobil, ni har visat hur nära ni faktiskt stått när jag verkligen behövt er.

Ångest.

Jag har ångest över att jag aldrig är i skolan och lämnar Emelie ensam där så ofta, men jag orkar bara inte ta mig dit. Jag orkar inte ens ringa och sjukanmäla mig längre.

Jag har ångest över att jag totalt skiter i jobbet, men jag orkar inte. Jag ringer inte ens och förklarar mig.

Jag har ångest över att jag inte gör ett piss här hemma, det känns som att jag lägger allt ansvar på Henri.

Jag har ångest över att jag sover bort dagarna och gör så gott jag kan för att glömma att jag lever, särskilt när det är fint väder.

Jag har ångest över att jag aldrig är ute och träffar folk, även om jag har goda anledningar till varför. Jag isolerar mig mer och mer.

Jag har ångest över att jag ser diskhögen växa men aldrig diskar. Jag får ont i kroppen om jag står upp för länge och jag hatar det.

Jag har ångest över i att jag skiter i att ta alla piller jag behöver, men jag hatar piller och det känns så jävla värdelöst att inte kunna funka utan dem.

Jag har ångest över att jag har kvar matlusten trots min sinnesstämning. Sen får jag ångest över att jag har ångest över det.

Jag har ångest över att jag ser mina pengar försvinna men inte orkar göra något åt det. Jag tycker synd om min mamma som måste skaffa fram pengar som inte finns.

Jag har ångest över att jag aldrig svarar i mobilen, men jag orkar inte prata. Synd bara att det går ut över många som bryr sig.

Jag har ångest över att jag slösar bort min tid vid datorn som jag tycker är meningslös och skittråkig.

Jag har ångest över att mina marsvin är uttråkade och jag ger dem för lite uppmärksamhet.

Fan vad mycket ångest jag har.

Och nu fick jag ångest för att detta inlägg låter gnälligt och emo.

I vanliga fall brukar jag inte vara särskilt glad åt snö, därför blev jag förvånad över hur lycklig jag kände mig över att gå ut när jag skulle gå till affären. Alla fina tända ljus mot den mörka himlen, den vita glittrande snön på marken och den fräscha kalla luften. Jag tror Henri minst sagt blev förvånad när jag kom tillbaka och såg ut som en snögubbe och säger "Kom vi går ut!".





Imorgon ska jag baka kladdkaka och chokladtryfflar. Det stod att man kunde ta lite av sin favoritlikör och ha det i tryfflarna, och jag har en Bailey's från kryssningen så det ska jag helt klart testa!

Skolan och jobbet går åt helvete fortfarande, ser fram emot att få komma till psykolog och läkare i januari. Vet verkligen inte hur jag ska fixa allt. Det jobbigaste är nästan pengarna faktiskt. Är jag inte i skolan eller på jobbet har jag absolut ingenting att leva på - men ska man verkligen behöva gråta av ångest så fort man ska till något av dem? Tror knappast det.

Tack Henri och de som försöker hjälpa mig ur skiten. <3

Henri bad mig ett läsa en bok. "14 år till salu" heter den, hans motivering till att jag skulle läsa den var: "Det känns som att det skulle vara din självbiografi." Ja, det stämde.

Jag är seg med att lägga upp inlägg, men Monday Bar Lucia Cruise 2009 ägde!









Lite ledsen i ögat för att jag inte hittat någon bild på min awesome outfit från dag nummer 2 än, men det kommer nog!

Hm, funderar på att skaffa en till blogg där jag kan skriva lite mer oseriöst. Kanske.

Jag har ett i-landsproblem. Henri har fått jobb. Ja, det är jättebra att han har ett jobb, det finns bara ett annat problem...

NU KAN JAG INTE TVINGA HONOM ATT VARA HEMMAFRU LÄNGRE! :(

Farväl alla tvättider jag slapp att boka, farväl diskhjälpen, farväl dammsugningen. Jag tyckte verkligen om er. </3

För att citera en bit ur Suzys blogg:

"Man ser runt på alla de som vuxit upp med mycket drama i familjen. Mycket bråk och mycket psykiska lidanden. De här personerna nästan kräver ständig drama. De skapar sina egna intriger när livet börjar bli för lugnt. Som om man är rädd för lyckan. Som om man inte är lycklig fören man är olycklig. Som om många söker sig till svin och står ut i att bli illa behandlade bara för att de känner sig trygga i det beteendet."

Det är precis så vi fungerar. Det sitter i huvudet och är ett beteendemönster som tar tid att ta sig ur. Det handlar inte om att skylla på något, det handlar om att lära sig felaktigt från början. Om du lär en hund att ligga istället för sitta när du säger "sitt" kommer det vara svårt att lära den senare att den ska sitta och inte ligga.

Efter senaste händelsen har jag, som Henri sagt, fått en utrensning bland mina kontakter. Vissa har stannat, vissa har gått. Förut sörjde jag de som gick, men det gör jag inte längre. Varför? Jo, för de är inte värda besväret.

I min värld är det ganska enkelt. Man ställer upp för och hjälper sina vänner. Jag kanske delar inte alla deras åsikter, jag har kanske inte samma syner på saker och ting, jag kanske inte alltid tycker att de gör rätt. Men de är ändå mina vänner, så vad spelar det för roll? De kommer trampa snett, de kommer välja fel väg ibland - men jag kommer alltid finnas där för att sträcka ut en hjälpande hand mot dem. För det är vad man gör som vän. Det gäller att kunna förstå.

Det finns de av mina vänner som ser det på samma sätt som jag, dessa har stannat kvar för att sträcka ut en hjälpande hand. Till er kan jag bara säga - tack. Sen finns det de som gått. Till er kan jag säga - det var trevligt så länge det varade, men jag har insett att det inte finns någon anledning till att sörja er. Sen gissar jag på att alla inte har samma syn som mig på sådant och det accepterar jag också.

---

Dock är jag besviken på en viss person. Du säger att jag kan prata med dig om det är något. Du säger att jag kan komma till dig när det känns jobbigt. Du säger att du hoppas att det ska bli bra mellan mig och Henri. Du säger att det inte spelar dig någon roll vad som hänt i mitt förhållande eftersom det är just mitt förhållande. Du tyckte det var bra att jag fixat läkar- och psykologtid. Jag var glad över att höra det. Jag tyckte om att kunna prata av mig hos dig, jag tyckte faktiskt om att överhuvudtaget klara av att prata med dig igen.

Sen råkar man inte vara med en kväll, och då får man veta att det låtit helt annorlunda. Då säger du att du skulle bli glad om det sket sig mellan mig och Henri, att läkare och psykolog inte kommer hjälpa för jag är ett hopplöst fall ändå, att jag inte förtjänar annat än spö, att jag köpt julklappar till Henri bara för att jag gör allt för att inte vara ensam och drar upp saker som jag trodde att du såg på ett annat sätt men som du helt plötsligt analyserat till att jag var ett asshole. Jag trodde jag hade berättat allt för dig, jag trodde du visste allt, jag trodde att vissa saker betytt mer för dig än vad det uppenbarligen gjorde.

Jag nämner inte ditt namn här, jag tror jag vet vem du är ändå. Tack för att du låtsades att du brydde dig. Om det var vad du tyckte så kunde du ha sagt det direkt tack.

Min klänning har kommit och den är awesome! Kunde bära upp den mycket bättre än jag trodde. Ska bara sy in den ett par cm så den blir ännu bättre, var lite för smal. Åh vad jag älskar att få paket med posten. <3 Något annat som kommit var en fake-töjning, väldigt snygg! Varken säker på om jag orkar/vill göra en riktig töjning nämligen, så detta var en perfekt lösning tills vidare.



Och nu är det bara några dagar kvar till kryssen!

Outfit - klar
Hårfärgning - klar
Dreads - sätts i på måndag eller tisdag
Pengar - I guess so
Pepp - LÄTT!
Trevligt sällsap - absolut!

En av de bästa sakerna är nog att denna flicka ska med! Saknar dig Lindsay!

För en gångs skull ser jag faktiskt fram emot julen. Inte bara julafton, utan allt runt omkring.

Med senare år har julstämningen verkligen gått utför för min del. Jag minns när man var liten, satt och väntade på jultomten, gjorde allt för att försöka få en skymt av hans renar, bakade pepparkakor för att kunna äta upp degen i smyg när mamma inte såg, gjorde så marsipanfigurer som man doppade i choklad, sken upp som en sol när det var dags att klä granen, pyntade huset för fullt, tände söta små levande ljus överallt, tyckte det var så gott med julmat och ville alltid få tjuvsmaka av julskinkan, den eviga väntan och spänningen på att få öppna julklapparna... Ja, på den tiden var julafton något underbart.

I takt med att jag och mina syskon har blivit äldre försvann allt detta. Nuförtiden brukar julafton bestå av att mina syskon spelar dataspel, morsan gnäller över att de spelar och att ingen bidrar med julstämning, morsans sambo skiter i allt och sitter och isolerar sig med en fantasybok i ett hörn och jag sitter och surar för att jag är uttråkad. Sen dags för julklappsutdelning. Oh, jag fick ett kuvert! Jag uuuuundrar vad det kan innehålla. Det kan väl inte vara pengar som de senaste åren? Nej, man är tydligen inte berättigad till inslagna presenter när man är äldre.

Fast det största problemet för mig har nog ändå varit att julen i grund och botten är en familjetradition. Någon som inte har en bra relation med sin familj gillar inte familjetraditioner, och jag är en av dem.

Men i år finns det en stor skillnad: Jag har bildat en egen familj. Plötsligt är det där suget tillbaka igen, suget efter julstämning. Jag och Henri kommer inte tillbringa just julafton ihop, men det var längesen jag var så entuasiastisk över att köpa julklappar åt någon. Jag hittar hela tiden nya saker jag vill ge honom, och det jag älskar är att se leendet av hur mycket han uppskattar att jag bryr mig om honom. Henri är verkligen som ett litet barn när det gäller julklappar. Han klämmer på dem, skakar på dem, frågar ut en om dem, tjatar om att han vill öppna och gör allt för att försöka lista ut innehållet. Han är så otroligt söt och det ökar charmen med att ge honom julklappar, jag tror jag ska lägga en stor hög här någonstans som han får sukta över fram tills 24:e!

Jag vill promenera i stan med honom bland allt fint julpynt. Jag vill gå på julmarknad med honom och kanderade äpplen, jag har undrat i hela mitt liv hur de smakar! Jag vill fira lucia tillsammans med honom. Jag vill att det är honom jag "bakar pepparkakor" med men äter upp degen istället. Plötsligt är allt det där roligt när man gör det med någon man faktiskt älskar.

Väldigt många gånger har jag varit avundsjuk på Fredrik, avundsjuk för att han har allt det jag hade velat ha. Han är en respekterad och uppskattad person, han har en helt underbar familj som bryr sig om honom och visar gemenskap, han behöver aldrig bekymra sig om pengar, han behöver inte anstränga sig för att skaffa jobb, han är rolig, han är en bra kompis. Han har allt. Om man hade fått leva det livet själv, hade man varit den man är idag? Antagligen inte. Jag hade gett mycket för att kunna byta med Fredrik, men det kommer jag aldrig kunna.

Under senaste tiden har jag försökt analysera mig själv. Förstå varför jag agerar som jag gör, varför det går som en automatisk handling genom hjärnan. Jag tror att ett av svaren är att jag vill såra någon, men denna "någon" är jag själv. "De som haft en taskig barndom gillar skräck.". Oh ja, jag gillar skräck. Jag gillar skräck i filmer, men uppenbarligen i verkligheten också. Jag tror helt enkelt att jag har den synen att jag inte förtjänar att vara lycklig. Henri frågade för ett tag sedan om jag har ett självdestruktivt beteende, med lite närmare eftertanke så har jag det. Jag skadar mig själv psykiskt, det fysiska låter jag andra sköta åt mig.

Mitt och Henris förhållande har varit helt perfekt. Vi har matchat otroligt bra ihop, vi har alltid haft kul ihop, vi har helt enkelt funkat bra som både par och vänner. Det är där det brister för mig, det är vid sådana tillfällen jag fuckar upp det har jag märkt. Jag har alltid trott att jag har lämnat mycket av mitt tidigare liv bakom mig, men det har jag inte. Jag fick en snedvriden syn på kärlek redan som liten, och undermedvetet har den fastnat. Det känns som att jag straffar både Henri och mig själv för vad jag haft för relationer med andra personer.

De senaste veckorna har tillbringats i tårar och självmordstankar, jag har tagit på mig mer än jag klarar av. Min skola går rakt åt helvete, jag hatar mitt jobb, majoriteten av mina "vänner" hatar mig och den som alltid ställer upp för mig har jag sårat rejält. Det är inte så att jag är glad åt mitt liv, men Henri har fortsatt ställa upp för mig. Varför? Jo, för han tänker många steg längre än vad alla andra gör. Folk blir irriterade på honom för de förstår inte. Det är väldigt få som klarar att tänka i samma banor som Henri. Trots att vi varit tillsammans i snart 10 månader blir jag själv ofta förvånad. Henri är en människa man inte kan tröttna på för han upphör aldrig att överraska en.

Det var ganska stormigt mellan mig och Henri ett tag, vilket man förstår. Som jag sa till honom, "Om du hade gjort samma sak mot mig hade jag antagligen dumpat dig direkt.". Men på senare tid har det varit "Jag vill hjälpa dig.", "Varför bryr du dig om vad andra tycker?", "Vi löser det här tillsammans.". Jag anser inte att jag förtjänar den sortens behandling, men samtidigt är jag glad att han ger mig den. Jag tror på mitt och Henris förhållande, jag vill veta vart och varför det går snett i mitt huvud.

Idag tog jag tag i att boka psykolog och läkartid efter mycket uppmuntran från Henri. Det fanns inga tider förrän i januari, men det är skönt att ha det gjort. Jag är en sådan som ofta försöker lösa saker på egen hand även fast jag inte är kapabel till det, men nu har jag kommit till det stadiet att det runnit över. Jag lägger mig bara ner för att jag inte orkar, och jag förstår att jag verkligen behöver hjälp nu. Jag hoppas verkligen att det ger något, för jag klarar inte av att leva med mig själv längre.

Sen vet jag att många fått en mycket sämre bild av mig, men jag har lyssnat på vad Henri har sagt om det. Det är vårt förhållande, den som jag bryr mig om är Henri. Visst, folk får ha en åsikt om det, men att tro att man är expert på människor man knappt känner och tror sig veta all bakgrundinformation håller inte. Jag tvivlar starkt på att ni känner varken mig eller Henri särskilt bra, jag tror inte ens jag känner mig själv särskilt bra. Därför måste jag se till att lära känna mig. Jag vill veta grunden till mitt beteendemönster. Något är fel och jag måste laga felet.

Jag måste också tacka alla som försökt se det som finns bakom och hållit fast vid mig - ni är guld värda. Tack för att ni ger mig den kämparglöd som behövs.

Något annat som håller mig igång är det jag har att se fram emot. Monday Bar-kryssningen, julmarknad med Henri, julafton (brukar inte gilla julen i vanliga fall men tror att miljöombytet blir skönt), nya dreads, ny marsvinsbebis, Billy Talent-konsert... Ja, det blir nog skönt. Kanske borde man se till att boka in en resa någonstans också? Jag behöver en paus ett tag.

Just ja, jag har börjat ta hand om min kropp mer för att inte vara lika instabil. Jag äter frukost, jag och Henri har börjat laga ordentlig mat igen, jag äter vitamintabletter och de enda sömnpiller jag tar är naturläkemedel. Jag märker helt klart att min kropp mår bättre.

Helt enkelt - det löser sig. Jag är glad att jag börjat tänka klart igen.