Homo sapiens
Ännu ett tillfälle då jag svamlar mig bort i att försöka förstå mig på hjärnan. Vi vet att det är ständigt med elektroniska signaler där inne. Vi vet att det finns ämnen som utsöndras för att man ska känna lycka etc.
Vi kan påverka detta. Vi kan ersätta brister på vissa ämnen.
Vad som är så fascinerade är ändå minnet. Det finns ingen begränsning, åtminstone är det vad som är bevisat medicinskt hittills. Vad är känslor? Tänk när vi kommit så långt att vi vet allt om hjärnan. Vi kan stänga av vissa områden. Vi kan gå in och radera minnen och känslor och ersätta de med andra. Vi blir som robotar. Eller vi kan iaf bli de när vi kommit så långt.
Även om att förstå sig på hjärnan är grymt spännande så är det också väldigt farligt. För när jag tänker närmare på vissa saker så är ändå känslor och minnen en del av oss. En del av personligheten. Att fly från verkligheten är ingen kamp man någonsin kommer vinna, är fortfarande något som jag tror. Jag låter rätt gammalmodig när jag säger det här men för att veta vad som är bra och kul måste man också veta vad som är dåligt och tråkigt.
Jag tror mer på att man ska försöka förstå sig själv är det som är värt att lägga energi på. Förstå varför man reagerar som man gör. Varför man har de känslor man har. Varför man begår samma misstag hela tiden osv. Förstår man sig själv så trivs man också med sig själv är vad jag tror. För då kommer man inte ställa frågan, varför var jag så jävla dum? varför sårar jag människor?
Men man ska ju inte glömma... Vad var det som gjorde att den där kvällen var så jäkla rolig? När man förstår sig själv kan man effektivisera de positiva sidorna och minimera de negativa.
Vi har alla bra och dåliga sidor. Förneka dom inte, lär dig leva med dom =)
Hoppas min lilla tankestund var någorlunda förståerlig (A) // Fredrik
