Hey, I think I understand now
Inatt hade jag mitt mest givande samtal på länge. Det är på något sätt alltid så speciellt att prata med Fredrik. Allt som jag håller inne för alla andra bara kommer ut och det känns så... Naturligt.
Fredrik och jag dömer aldrig varandra, vi ger varandra råd, de flesta punkter håller vi med varandra om och om vi inte gör det kan vi komma med annorlunda åsikter utan att bestämma oss för att den andra har fel, vi reflekterar över olika saker ihop, vi diskuterar varför personer i vår omgivning gör på ett visst sätt, vi diskuterar varför vi agerar på ett visst sätt, vi samtalar om alla problem, vi kommer fram till alla lösningar... Allt. För varje samtal förstår jag mig själv och Fredrik bättre, och det är en så... Otroligt befriande känsla.
Förut brukade jag kapsla allt inom mig och tro att bara jag var smart nog att lösa mina egna problem. Nej, jag är inte dum heller, men problem löser man så mycket lättare med någon som hjälper en på traven och bekräftar en om att "Ja, jag tycker du tänker rätt." eller ger en tips på hur man ska gå tillväga. Fredrik får mig att inse att man inte är svagare bara för att någon står vid ens sida.
Jag och Fredrik promenerade och pratade konstant i 3 timmar, tiden bara flög iväg och jag förstod så jävla mycket mer än vad jag gjort av att sitta och fundera i min ensamhet i veckor. I slutet av vårt samtal så påpekade båda att det är så synd att man inte kan skriva ner allt man går och pratar om, för man minns inte allt efteråt. Men ändå, jag känner mig inte lika vilsen längre.
Allt vill jag inte skriva här heller, för mycket är sådant jag vill stannar mellan mig och Fredrik, men en hel del är också värt att dela med sig av. Jag kan inte annat säga än att jag älskar den här människan. Nej, jag är inte kär. Jag har bara världens finaste vän.
Något vi kan börja med är det här med att alla ungdomar nuförtiden ser det som något helt naturligt att strula runt och ligga med alla. En gång i tiden var jag verkligen inte sådan. Strul var något helt onaturligt för mig, skulle jag ens pussa någon så skulle det finnas känslor inblandade, svårare än så var det inte. Sådan närhet var något speciellt, inget man delade med sig till alla av. Kyssar gav man till den man älskade, vad skulle annars göra dem speciella? Nej precis, ingenting.
Jag levde länge med den synen på livet. Många tyckte att den var konstig, men det spelade ingen roll. Jag tyckte ändå att jag gjorde det val jag tyckte var rätt. Vid väldigt låg ålder var jag redan på den nivån att jag ville bilda familj, ha ett jobb, vara gift... Ett vuxenliv helt enkelt.
Men ju mer jag umgicks med folk, desto mer märkte jag att andra i min ålder låg inte på samma nivå som mig. Nej, jag vill inte kalla alla andra korkade, men de var helt enkelt inte redo att ta ett sådant steg. De ville leka. Nu syftar jag inte på hur man leker när man är en liten bebis, utan det är ungdomar jag pratar om. Festa, ha sex med många olika, supa... Allt det där jag inte gjorde. Ändå höll jag kvar vid hur jag var.
Fast saken var ju den att det aldrig blev som man tänkt sig. Förhållanden man hade tog ju slut, man var sårad, hjärtan krossades, ens partner var mycket mer oseriös än vad man själv var osv. Efter att mitt förhållande mellan mig och Christian tog slut var jag så jävla trött på det. Så jävla trött på att alltid veta hur det skulle sluta, så jävla trött på att ha ont, så jävla trött på att såra andra, så jävla trött på kärlek. Och innerst inne visste jag ju att man inte ska förvänta sig att ett förhållande håller livet ut när man är 16. Fan vad dum jag var att jag ens inbillat mig något sådant tänkte jag. Innerst inne visste jag att det var omöjligt, men jag bestämde mig för att inte älska någon igen. Inte mer än som vän. Under min tid som singel förändrades jag väldigt mycket.
Jag började testa på det alla andra gjorde: att leka. Hela mitt liv hade jag försökt vara vuxen, försökt vara mogen, försökt att alltid göra rätt och bra ifrån mig. Nu var det väl min tur att skita i allt? Jag testade på att börja dricka, jag började testa på rave, jag började skita i skolan, jag började strula runt för att få en dos av närhet. Inget handlade om känslor, nej, allt var vad det skulle vara. En lek. Nej, kyssar var inget speciellt längre. Sex var inget speciellt. Sex var bara... Sex. Vad fan spelade det för roll med vem man hade det?
Jag fick under denna period många fler vänner, hade mer att sysselsätta mig med, var mer accepterad. Det var väl vad jag ville? Eller? Jag träffade många snygga och intressanta killar. Sådana jag säkert skulle ha kunnat fått känslor för annars, men jag tillät mig aldrig att få det. Om jag var nära att få för stort intresse för någon bröt jag kontakten. De var mina timmar av närhet, inget annat.
Det funkade jättebra. Tills jag träffade Kim. Kim var inte alls idealkillen. Han var... Annorlunda. Han var mogen, han var ren som människa. Han var det som jag hade varit innan jag gav upp allt. Jag försökte hela tiden förneka det men jag blev så jävla kär i honom.
Under 2 månader förnekade jag det men träffade honom varje dag, och jag fick bara starkare och starkare känslor. Vi kunde ligga och prata om allt och inget i timmar, inget spelade någon roll egentligen bara vi hade varandra. Tillslut kom det ut naturligt: Jag älskar dig. Jag ångrar inte en sekund att jag sa de orden och blev tillsammans med den här killen.
Jag och Kim var tillsammans i 10 månader. Det var mycket skratt, mycket tårar, mycket gott, mycket ont. Problemet var att nu låg Kim på en mognare nivå än mig, för jag hade släppt min och fick av någon anledning inte tillbaka den. Men ändå var jag lycklig. Jag ska inte gå in mer på vårt förhållande, det jag vill komma till var iallafall att detta också tog slut. Jag trodde aldrig det skulle göra det, jag ville aldrig att det skulle göra det, men det tog slut. Åter igen stod två personer där med brustna hjärtan. Det jag hade velat undvika. Men jag lyckades inte, för jag var en för dålig flickvän. Det är något som gör ont, och det är jobbigt att inte kunna släppa.
Det jag tog upp med Fredrik var att jag var rädd att ramla tillbaka i samma banor om jag blev singel igen, strula runt för att få närhet och ha sex bara för att jag hade en drift efter sex. Men Fredrik sa då "Vad är meningen med att förstöra det speciella? Vad är meningen med att ha halvkasst sex med någon du har sex med bara för att ha sex?" Svaret är att det finns ingen mening. Fredrik gav mig en sådan jävla tankeställare. Genom några så enkla ord fick han mig att inse att jag inte skulle bli sådan igen.
Att andra strular runt skiter jag i, det är ert val. Men jag ska sluta förstöra det speciella. Jag behöver inte lura mig själv med att vara extra nära någon ett tag. Jag vill ha något som är så mycket mer meningsfullt: Kärlek mellan 2 människor. Kanske får man vänta länge. Kanske känns det ensamt och jobbigt. Men kanske är det också värt att vänta?
Något annat vi tog upp är att det är så lätt att ha fördomar mot andra människor. Ja, detta gäller mig också. Det är så lätt att tycka att man är så jävla mycket smartare, att man alltid har rätt, dra förhastade slutsatser och bygga upp en bild av en person utifrån vad andra sagt. Men vad finns det som säger vad som är rätt och fel? Man måste kunna tänka sig in i andras situationer. Förstå varför denna har andra åsikter och tänka sig in i dessa, förstå varför denna agerade som den gjorde, förstå varför den säger så, förstå varför den gör så osv.
Jag säger inte att alla människor är underbara, men alla är inte idioter heller. Om jag får höra att någon tjej ligger runt mycket kanske jag tänker "Vad slampigt", men wait, var det inte vad jag gjorde? Kanske finns det en anledning? Eller så har denna person helt enkelt en annan syn på sex en vad jag har. Hur får jag veta? Jo, jag lär känna personen. Bestäm dig inte för att någon är dum i huvudet innan du pratat med dem, rykten är oftast ingen pålitlig källa och rykten innehåller inte personens synpunkter gällande saker och ting.
Öppna ögonen. Förstå.
Vi pratade också om hur många som ser världen i svart. Jag har också gjort det. Jag vet inte hur många gånger jag hatat världen, hatat livet, hatat allt. Men vad får man ut av det? Varför se det negativa med allt? Det gör en bara deprimerad. Det finns mycket fult i världen, men också så mycket fint. Låt det fina ta överhand, njut. Om vi ändå måste leva i denna värld, varför inte göra det bästa av det?
Jag försöker iallafall se saker och ting på ett annat sätt nu. Och ja, jag är mycket gladare. Livet är en lång korridor. Ibland hamnar vi i en återvändsgränd, ibland öppnar vi fel dörr, ibland öppnar vi rätt dörr. Ibland är vi vilsna och vet inte vilken väg vi ska ta, men tillslut väljer vi. Vad man inte ska göra är att låta de dåliga dörrarna och återvändsgränderna ta överhanden, för det som i slutändan betyder något är de bra dörrarna.
Jag har varit med om mycket dåligt i mitt liv. Misshandel, mobbing, you name it. Men varför ska jag låta allt detta ta över mig när jag också varit med om så mycket bra? Jag ser det som livserfarenheter. Mindre trevliga sådana, men ändå livserfarenheter. Det tillhör det förflutna. Vad som betyder något är det vackra jag har. Man missar så mycket av livet genom att bara grubbla och oroa sig.
Bara flyt med livet.
Jag hoppas att det jag och Fredrik pratat om iallafall gett någon en tankeställare, om inte annat så har det gett oss en. Vi diskuterade mycket mer, men detta är vad jag orkar skriva ned just nu. Och de som orkat läsa allt förtjänar en applåd och en kaka.
Fredrik och jag dömer aldrig varandra, vi ger varandra råd, de flesta punkter håller vi med varandra om och om vi inte gör det kan vi komma med annorlunda åsikter utan att bestämma oss för att den andra har fel, vi reflekterar över olika saker ihop, vi diskuterar varför personer i vår omgivning gör på ett visst sätt, vi diskuterar varför vi agerar på ett visst sätt, vi samtalar om alla problem, vi kommer fram till alla lösningar... Allt. För varje samtal förstår jag mig själv och Fredrik bättre, och det är en så... Otroligt befriande känsla.
Förut brukade jag kapsla allt inom mig och tro att bara jag var smart nog att lösa mina egna problem. Nej, jag är inte dum heller, men problem löser man så mycket lättare med någon som hjälper en på traven och bekräftar en om att "Ja, jag tycker du tänker rätt." eller ger en tips på hur man ska gå tillväga. Fredrik får mig att inse att man inte är svagare bara för att någon står vid ens sida.
Jag och Fredrik promenerade och pratade konstant i 3 timmar, tiden bara flög iväg och jag förstod så jävla mycket mer än vad jag gjort av att sitta och fundera i min ensamhet i veckor. I slutet av vårt samtal så påpekade båda att det är så synd att man inte kan skriva ner allt man går och pratar om, för man minns inte allt efteråt. Men ändå, jag känner mig inte lika vilsen längre.
Allt vill jag inte skriva här heller, för mycket är sådant jag vill stannar mellan mig och Fredrik, men en hel del är också värt att dela med sig av. Jag kan inte annat säga än att jag älskar den här människan. Nej, jag är inte kär. Jag har bara världens finaste vän.
Något vi kan börja med är det här med att alla ungdomar nuförtiden ser det som något helt naturligt att strula runt och ligga med alla. En gång i tiden var jag verkligen inte sådan. Strul var något helt onaturligt för mig, skulle jag ens pussa någon så skulle det finnas känslor inblandade, svårare än så var det inte. Sådan närhet var något speciellt, inget man delade med sig till alla av. Kyssar gav man till den man älskade, vad skulle annars göra dem speciella? Nej precis, ingenting.
Jag levde länge med den synen på livet. Många tyckte att den var konstig, men det spelade ingen roll. Jag tyckte ändå att jag gjorde det val jag tyckte var rätt. Vid väldigt låg ålder var jag redan på den nivån att jag ville bilda familj, ha ett jobb, vara gift... Ett vuxenliv helt enkelt.
Men ju mer jag umgicks med folk, desto mer märkte jag att andra i min ålder låg inte på samma nivå som mig. Nej, jag vill inte kalla alla andra korkade, men de var helt enkelt inte redo att ta ett sådant steg. De ville leka. Nu syftar jag inte på hur man leker när man är en liten bebis, utan det är ungdomar jag pratar om. Festa, ha sex med många olika, supa... Allt det där jag inte gjorde. Ändå höll jag kvar vid hur jag var.
Fast saken var ju den att det aldrig blev som man tänkt sig. Förhållanden man hade tog ju slut, man var sårad, hjärtan krossades, ens partner var mycket mer oseriös än vad man själv var osv. Efter att mitt förhållande mellan mig och Christian tog slut var jag så jävla trött på det. Så jävla trött på att alltid veta hur det skulle sluta, så jävla trött på att ha ont, så jävla trött på att såra andra, så jävla trött på kärlek. Och innerst inne visste jag ju att man inte ska förvänta sig att ett förhållande håller livet ut när man är 16. Fan vad dum jag var att jag ens inbillat mig något sådant tänkte jag. Innerst inne visste jag att det var omöjligt, men jag bestämde mig för att inte älska någon igen. Inte mer än som vän. Under min tid som singel förändrades jag väldigt mycket.
Jag började testa på det alla andra gjorde: att leka. Hela mitt liv hade jag försökt vara vuxen, försökt vara mogen, försökt att alltid göra rätt och bra ifrån mig. Nu var det väl min tur att skita i allt? Jag testade på att börja dricka, jag började testa på rave, jag började skita i skolan, jag började strula runt för att få en dos av närhet. Inget handlade om känslor, nej, allt var vad det skulle vara. En lek. Nej, kyssar var inget speciellt längre. Sex var inget speciellt. Sex var bara... Sex. Vad fan spelade det för roll med vem man hade det?
Jag fick under denna period många fler vänner, hade mer att sysselsätta mig med, var mer accepterad. Det var väl vad jag ville? Eller? Jag träffade många snygga och intressanta killar. Sådana jag säkert skulle ha kunnat fått känslor för annars, men jag tillät mig aldrig att få det. Om jag var nära att få för stort intresse för någon bröt jag kontakten. De var mina timmar av närhet, inget annat.
Det funkade jättebra. Tills jag träffade Kim. Kim var inte alls idealkillen. Han var... Annorlunda. Han var mogen, han var ren som människa. Han var det som jag hade varit innan jag gav upp allt. Jag försökte hela tiden förneka det men jag blev så jävla kär i honom.
Under 2 månader förnekade jag det men träffade honom varje dag, och jag fick bara starkare och starkare känslor. Vi kunde ligga och prata om allt och inget i timmar, inget spelade någon roll egentligen bara vi hade varandra. Tillslut kom det ut naturligt: Jag älskar dig. Jag ångrar inte en sekund att jag sa de orden och blev tillsammans med den här killen.
Jag och Kim var tillsammans i 10 månader. Det var mycket skratt, mycket tårar, mycket gott, mycket ont. Problemet var att nu låg Kim på en mognare nivå än mig, för jag hade släppt min och fick av någon anledning inte tillbaka den. Men ändå var jag lycklig. Jag ska inte gå in mer på vårt förhållande, det jag vill komma till var iallafall att detta också tog slut. Jag trodde aldrig det skulle göra det, jag ville aldrig att det skulle göra det, men det tog slut. Åter igen stod två personer där med brustna hjärtan. Det jag hade velat undvika. Men jag lyckades inte, för jag var en för dålig flickvän. Det är något som gör ont, och det är jobbigt att inte kunna släppa.
Det jag tog upp med Fredrik var att jag var rädd att ramla tillbaka i samma banor om jag blev singel igen, strula runt för att få närhet och ha sex bara för att jag hade en drift efter sex. Men Fredrik sa då "Vad är meningen med att förstöra det speciella? Vad är meningen med att ha halvkasst sex med någon du har sex med bara för att ha sex?" Svaret är att det finns ingen mening. Fredrik gav mig en sådan jävla tankeställare. Genom några så enkla ord fick han mig att inse att jag inte skulle bli sådan igen.
Att andra strular runt skiter jag i, det är ert val. Men jag ska sluta förstöra det speciella. Jag behöver inte lura mig själv med att vara extra nära någon ett tag. Jag vill ha något som är så mycket mer meningsfullt: Kärlek mellan 2 människor. Kanske får man vänta länge. Kanske känns det ensamt och jobbigt. Men kanske är det också värt att vänta?
Något annat vi tog upp är att det är så lätt att ha fördomar mot andra människor. Ja, detta gäller mig också. Det är så lätt att tycka att man är så jävla mycket smartare, att man alltid har rätt, dra förhastade slutsatser och bygga upp en bild av en person utifrån vad andra sagt. Men vad finns det som säger vad som är rätt och fel? Man måste kunna tänka sig in i andras situationer. Förstå varför denna har andra åsikter och tänka sig in i dessa, förstå varför denna agerade som den gjorde, förstå varför den säger så, förstå varför den gör så osv.
Jag säger inte att alla människor är underbara, men alla är inte idioter heller. Om jag får höra att någon tjej ligger runt mycket kanske jag tänker "Vad slampigt", men wait, var det inte vad jag gjorde? Kanske finns det en anledning? Eller så har denna person helt enkelt en annan syn på sex en vad jag har. Hur får jag veta? Jo, jag lär känna personen. Bestäm dig inte för att någon är dum i huvudet innan du pratat med dem, rykten är oftast ingen pålitlig källa och rykten innehåller inte personens synpunkter gällande saker och ting.
Öppna ögonen. Förstå.
Vi pratade också om hur många som ser världen i svart. Jag har också gjort det. Jag vet inte hur många gånger jag hatat världen, hatat livet, hatat allt. Men vad får man ut av det? Varför se det negativa med allt? Det gör en bara deprimerad. Det finns mycket fult i världen, men också så mycket fint. Låt det fina ta överhand, njut. Om vi ändå måste leva i denna värld, varför inte göra det bästa av det?
Jag försöker iallafall se saker och ting på ett annat sätt nu. Och ja, jag är mycket gladare. Livet är en lång korridor. Ibland hamnar vi i en återvändsgränd, ibland öppnar vi fel dörr, ibland öppnar vi rätt dörr. Ibland är vi vilsna och vet inte vilken väg vi ska ta, men tillslut väljer vi. Vad man inte ska göra är att låta de dåliga dörrarna och återvändsgränderna ta överhanden, för det som i slutändan betyder något är de bra dörrarna.
Jag har varit med om mycket dåligt i mitt liv. Misshandel, mobbing, you name it. Men varför ska jag låta allt detta ta över mig när jag också varit med om så mycket bra? Jag ser det som livserfarenheter. Mindre trevliga sådana, men ändå livserfarenheter. Det tillhör det förflutna. Vad som betyder något är det vackra jag har. Man missar så mycket av livet genom att bara grubbla och oroa sig.
Bara flyt med livet.
Jag hoppas att det jag och Fredrik pratat om iallafall gett någon en tankeställare, om inte annat så har det gett oss en. Vi diskuterade mycket mer, men detta är vad jag orkar skriva ned just nu. Och de som orkat läsa allt förtjänar en applåd och en kaka.
Kommentarer
Postat av: iLLeR
Djupa tankar. Har själv reflekterat mycket över dom tankarna förut. Även jag har gått igenom dylika perioder där jag bara vill ha en känsla av närhet.
Vet dock inte om det handlar om mognad, dock. Kanske så handlar det snarare om att vilja förstå, eller att inte vilja förstå? Sen har vi alla olika värderingar!... Jag vet inte vart jag vill komma med inlägget.. Eller, jo! Var är min kaka?
Postat av: Fredrik
Otroligt befriande håller jag helt klart med om =)
Har inget att tillägga just nu. Ett stort WOW på ditt långa inlägg, var riktigt kul och intressant att läsa. Själv så slocknade jag direkt när jag kom hem. Var riktigt trött efter att ha, ja gått ännu en timme xD.
Är skönt att ha någon av motsatt kön att dela sina tankar med. Det gör att man kan få förstå så många fler perspektiv på sina tankar och andra funderingar.
Ha det bra så hörs vi nog inom kort, och "Du e skyldig mig en kaka" xD =) //Fredrik
Postat av: Kietsu/Linn
I want's cookie!
Och det är helt rätt sätt att tänka i absolut allt xD
Trackback
