Just listen.
Ja, det handlade om oss. Jag visste att jag var tvungen att berätta eftersom jag nämnt det alls, så jag lät det bara komma ut. Jag berättade vad jag känner för Kim, berättade hur jävla instabil jag är känslomässigt, berättade att jag saknade det som varit, berättade att Kim har så jäkla lätt för att säga saker som mindfuckar mig ännu mer, berättade att jag självklart tycker om Henri också men att jag känner mig svinig som känner något alls för någon annan. Att han är för fin och förtjänar bättre.
Jag förväntade mig någon typ av explosion. Ett bråk. Att han skulle känna sig sårad. Att han skulle bli arg. Explosionen kom aldrig. Han var nästan lättad över att det inte var något värre. Han sa att han redan hade förstått det på en viss nivå, och sa att det lätt blir så om man varit tillsammans länge. Han började berätta om sitt ex Erika och sa att han kunde fundera på henne ibland. Undra hur hon mådde, undra hur hon hade det. Han accepterade helt enkelt min situation.Han nämde också att eftersom min och Kims relation inte avslutades på ett bra sätt så kunde det vara ännu en anledning till att jag känner som jag gör.
Innan har jag alltid försökt hålla saker inne, försökt reda ut dem själv. Men det var så jävla befriande att bara släppa ut allt, sådant jag pratat med andra om men inte avslöjat för Henri rädd för att oroa honom. Jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare, för det blev så otroligt mycket lättare att hantera det med en hjälpande hand. Jag tror Fredrik har rätt, det är alltid bäst att vara ärlig. Förklarade att Kim kändes som en drog. Att jag mår så jävla bra när jag är med honom, men sen efteråt är det bara jobbigt och jag måste ha mer för att jag vill ha tillbaka den bra känslan och få bort den jobbiga. Henris svar på det var "Men det finns ju hjälp för att avvänja sig mot alla sorts droger också.". Och ja, han har rätt. Jag måste bara komma till stadiet där jag VILL ha hjälp för att avvänja mig från min drog. Det är så lätt sagt men så svårt gjort.
Efter det kom även andra samtalsämnen upp. Jag sa att det är så jävla jobbigt att känna något, att det skulle vara så jävla skönt att vara dum och ovetande. Ibland ställer jag mig framför spegeln och tittar. Jag ser en människa. En människa av kött och blod. Alla känslor är bara kemiska reaktioner. Ändå känner man. Henri sa då att man faktiskt lär sig på ett visst sätt att det inte alltid är någon idé att känna något. När man har varit med om mycket märker man att det inte tjänar något till att känna ilska. Att det inte tjänar något till att bli svartsjuk. Det är trots allt bara en känsla. Där fick jag min förklaring på varför det verkar som att Henri aldrig ger någon större respons till olika händelser. Vi började också diskutera hur lätt det är att tro att saker kommer vara för evigt när man är så ung, men det gör det ju inte hur mycket det än känns som det. Jag berättade om att jag hade haft framtidsplaner med Kim, och visst hade jag varit ganska dum som faktiskt trodde att det skulle hålla för evigt. En annan sak som kommer förändras som man ändå måste acceptera är hur vänskapsrelationer förändras. Vilka kommer jag känna efter gymnasiet? Who kows. För första gången märkte jag faktiskt av Henris ålder. Jag märkte hur utvecklad han faktiskt är mentalt och att han ligger ett steg över mig.
Jag blev denna natt påmind om 2 viktiga saker: Lyssna och var ärlig.
Ännu en gång så blir jag glad av att läsa din blogg. Det är så kul att se dig ta alla dessa stegen, och dessutom så fort. Att du tagit till dig det jag sagt om ärlighet är också väldigt glädjande att se =)
Något som jag även blir förvånad över, men också oerhört glad över är Henri. Han är väldigt klok och det döljer sig ett riktigt härligt och fint finskt litet troll i den där mörka rocken och bakom den där långa luggen =D. Jag är däremot skeptisk till detta: "Henri sa då att man faktiskt lär sig på ett visst sätt att det inte alltid är någon idé att känna något." Jag menar inget illa med att skriva om Henri, men jag tror att vissa utav hans tankegångar och vad jag anser som instängdhet är negativt. Kanske har det att göra med hur han upplevt saker genom livet. Eller att det är så man tänker. Dock så tror inte jag det, åtminstone inte nu när jag märkt hur mycket gladare och klokare man blivit efter att ha diskuterat med så många vänner om känslor och tankar. Visserligen är det så att man inte kommer någonstans, och det är bara fler frågetecken som dyker upp. Men det handlar också mycket om att tanka sig själv på nytt och fräscha upp sitt inre. Ta del av andra perspektiv och få förståelse och tröst av andra. Att låta bli att känna något tror inte jag går, jag tror bara att det blir undertryckt och förr eller senare kommer man explodera efter allt man undvikit att känna.
Så kan det vara, jag kanske har fel. Vem vet, ingen vet xD Ingen har rätt. Vi lär oss så länge vi lever. Hade gott och jag önskar både dig Sabina och Henri en god fortsättning. Ni är båda mycket välkommna att prata om ni känner för det. Ni är goda vänner och har stöttat mig hur mycket som helst. Det betyder massvis ska ni veta =)
MVH // Fredrik
