Saikotic - life is a song, sing it.

I Farsta centrum finns världens godaste munkar, skämtar inte.

Okej, Fredrik påminde mig om varför jag inte ska sluta med bloggande. Jag skriver ju för min skull. Så vad spelar det för roll vad folk tycker? Svar: Ingen alls.

Det jag till största delen störde mig på är att folk använder min blogg som ett bollplank då de inte vågar säga något till mig som person. Fast sen kom jag fram till att ingen av mina nära vänner har gjort på det här sättet. De har diskuterat händelsen med mig istället. De som kvarstår är då mer avlägsna vänner, anonyma eller helt utomstående som tror att de har full koll på situationen. När jag själv vet att de inte har det, varför ska jag då bry mig?

Om ni överhuvudtaget är intresserade av att hänga med, vilket ni verkar vara då ni är väldigt kvicka med att kommentera min blogg, PRATA med mig eller Henri. Svårare än så är det inte. Ja, jag har gjort fel, har jag påstått något annat? Nej, det har jag inte. Men det är mitt och Henris förhållande det handlar om, inte era. Därför är det också jag och Henri som bedömer hur vi ska hantera situationen, och vi har bedömt den som så att vi vill fortsätta vara med varandra. Vårt förhållande är precis som förut, om inte lite bättre. Henri har gått vidare med det, han har bett mig att gå vidare med det. Nu finns det vissa som antagligen tänker "du förtjänar inte en andra chans", "jag skulle aldrig ha gjort så om jag var Henri" osv osv. Nu finns ju bara den lilla detaljen att ni inte är Henri. JAG bad HONOM att lämna MIG för att JAG inte kunde leva med det, men HAN ville inte. Har han gjort fel beslut? Well, prata med Henri. Att whina på min blogg hjälper inte. Är det så hemskt att någon kan hantera en situation på ett annat sätt än det ni är vana vid?

Jag har aldrig sagt att jag mår bra av händelsen, i många fall undrar jag om jag tagit mer illa vid av den än vad Henri har. MEN jag har tron på mig själv och Henri har tron på mig, trots att han borde vara den som ser ner på mig och inte ni. Sålänge den tron finns begär jag inte mer.

Helt enkelt: Jag kommer fortsätta blogga. Tack Fredrik för att du hjälpte mig att förstå det.

Funderar på att lägga ner mitt bloggande, iallafall ett tag. Varför? Jo, ett av Bernhards senaste inlägg kan ge en ganska bra förklaring.

"Internet och speciellt bloggar är ett ganska intressant fenomen. Folk bildar uppfattningar till höger och vänster, allt vad sanning heter kan man slänga ut genom fönstret, helst innan öppnar. Roligast är också när man kastar sten i glashus utan att ens ha ett uns av verklighetsuppfattning. Eller okända människor som tror att dom är självutnämda experter. Jag minns en annan rolig incident när någon satt och bloggade hej vilt om något upprörande och sedan när det hände denna person så raderades alla inlägg. Ibland kan det faktiskt löna sig att fundera på vad som är sant och vad som inte är sant. Det kallas för kritiskt tänkande. Jag tycker alla borde testa på det åtminstonde en gång."

Jag har tröttnat på bloggande för att det som skrivs tolkas på de sätt de läsande vill. Kroppspråk eller tonläge finns inte i skrivande, därför bygger man också upp den syn man vill ha. Bloggande handlar i många fall om att hänga ut andra, och då bildas det en ny uppfattning om den personen vare sig man vill eller inte. Bloggande kan också handla om att hänga ut sitt privatliv. Detta har jag inte haft några större problem med innan då jag inte brytt mig så mycket om att folk vetat om det. Jag bryr mig fortfarande inte om att folk vet om det, det jag bryr mig om är att det bara vågar kommenteras om det på ens blogg. Varför? Jo, här kan de gömma sig bakom ett anonymt namn eller sin datorskärm. Sen när man ses IRL låtsas de om ingenting, då är det plötsligt lite läskigt att yttra sig. Herregud människor, fan vad patetiska ni är.

I fortsättningen kommer ni alltså antagligen få fråga MIG om det är något. Ingen behöver känna sig speciellt träffad av detta inlägg, det är i största allmänhet.

Okej, god tid att göra det till mer än bara snack kanske? Puppan gav mig ett bra erbjudande på en DJX400 Behringer, och med det priset duger den helt klart till att börja med. Dessutom är det ingen större idé med att köpa ett jetplan om man inte kan flyga det. Så why not?

Idag är det min och Henri 9-månadersdag, tiden verkligen flyger iväg och det kommer den nog fortsätta göra. Det som är inplanerat den närmsta tiden är en inflyttningsfest nästa vecka hos några av Henris vänner, sen Underbara Vidunders event och Ladies with License to Spin i slutet av månaden. Helt klart något att se fram emot! Och till det bästa av allt: Monday Bar Lucia Cruise! Fan vad jag sett fram emot att någon gång kunna åka på en MB-kryssning, nu är det äntligen dags! Jag och Henri ska dela på en 2-mannahytt, A-klass. Gick på runt 1300 per skalle, men det får det vara värt. Vi åker med Micke och Tina, sen återstår det att se vilka trevliga människor man träffar på själva kryssen!

Nu till ett problem: Det faktum att jag fortfarande sover så otroligt dåligt, och det går ut över skolan. Jag vaknar ungefär när jag ska till jobbet, vilket inte är bra. Visst jag är utvilad inför jobbet, men med för hög frånvaro förlorar jag ungefär 3100 kr i månaden och då kan jag inte ha kvar min lägenhet. Jag stör mig otroligt på det själv och det är sjukt jobbigt att aldrig kunna sova, någon som har något bra tips på vad man ska göra? Jag har testat att lägga mig tidigt, jag har testat att lägga mig sent, jag har testat att tänka på något tråkigt, jag har testat att stänga av tankarna helt. Innan trodde jag det kunde bero på att jag inte gjorde tillräckligt mycket om dagarna och inte var tillräckligt utmattad, men nu ÄR jag verkligen utmattad varje dag pga. jobbet. Jag har även testat psykolog och fått sömnpiller av läkare, det funkade inte heller. Så bara spamma på med förslag!

Andra nyheter: Gjorde ett fint inköp för ett tag sen! En underbar grå klänning från Monki, älskar att de rear ut xs-kläder ibland. Tror jag gav runt 100 spänn för den.




Sen är jag nuförtiden brunett. Bild kommer upp, någon gång.

Det finns en hel del att skriva om sen jag bloggade sist, både händelser och tankar. Det vi kan börja med är fredagen, detta skulle vara dagen för mig och Henri att "börja om". Han ville glömma allt som hänt och se det som ett avslutat, och vårt "nya förhållande" ville han inleda med en mysig dag på stan med mig. Denna kan summeras med världens godaste ceasarsallad, Lagerhaus, shopping. Det var faktiskt första gången jag och Henri gjorde något sådant tillsammans. Det var verkligen en parkänsla över det hela, och det finns inte mycket som är mysigare än att bli omfamnad av någon man älskar en kall höstdag. Fast det bästa var ändå att se Henri lycklig.

Fredrik och jag hade tidigare kommit överrens om att ses, så jag mötte upp honom och Henri åkte för att gå ut på krogen med Linus. Jag var lite nervös först över att träffa Fredrik, men jag märkte ganska snabbt att han inte hade några större agg mot mig. Besviken var han nog, men det var inget som visades på utsidan och det gjorde det hela enklare. Först småpratade vi om allt möjligt, men sen till ämnet vi träffades för från början: Mitt snedsteg.

I moraliska frågor finns det egentligen ingen som kan säga vad som är rätt och fel, det är sant. Det är det faktum att jag klart och tydligt berättat för Fredrik vad jag har för syn i olika frågor och vart jag står och sedan bryter mot detta som gör det fel. Det som fick Fredrik att inte ta avstånd från mig var att jag inte skyllde ifrån mig. Det krävs 2, jag var den ena. Båda är lika skyldiga, det är så jag ser det. Och som jag skrev tidigare: Jag har inte bara nergraderat min syn hos andra, utan även min egen. Den största frågan är väl varför?

Fredriks mor Katarina hade läst igenom mitt tidigare blogginlägg och försökte förklara för Fredrik varför det kan bli som det blev. Hon sa bland annat att jag antagligen inte kunnat ta upp det med Fredrik just för att Fredrik är så perfekt. Nej, ingen är helt perfekt, men Fredrik känns i många fall nära. Han är älskad, han vet precis vad han tycker och tänker om saker och ting. Därför känns det svårare att ta upp sina egna fel, särskilt om det är fel som man vet Fredrik är grovt emot. Den andra saken hon sa var att hon själv hade varit tillsammans med en kille och varit med andra samtidigt, då hade hon inte tyckt att det spelade så stor roll. Sen träffade hon Mats och då förändrades allt. Hon bara visste: Detta är rätt.

Det är den punkten jag inte kommit till än. Fredrik frågade mig vad jag skulle behöva i ett förhållande, vad jag skulle önska av en pojkvän.

Jag behöver någon jag kan öppna upp mig om allt med. Jag måste kunna ta upp alla mina tankar, jag måste kunna våga säga till om något är fel, jag måste våga framföra alla åsikter jag har. Allt ska bara flyta.

Jag behöver någon som handlar på impulser. Jag hatar rutiner, jag hatar planering. Rutiner som jobb och skola är något jag kan acceptera, men allt runt det. Jag fillar att göra galna saker, jag gillar att göra det jag känner för just för stunden. Detta behöver en partner dela med mig, för då tänds mina gnistor av dennes galenskaper och han kan också acceptera mina. Helt enkelt, jag kan vara någons fågel, men en fågel som aldrig måste sitta i bur.

Jag behöver någon som uppskattar sex. Ett förhållande ska inte bestå av sex, men det är en viktig del. Det är genom sex man som bäst kan visa hur mycket man älskar varandra. Man delar samma njutning, man är så nära varandra man bara kan komma.

Jag behöver någon som delar min positiva inställning till livet. Som kan uppskatta de små sakerna. Ingen människa är glad 24/7, men ens attityd och inställning gör väldigt mycket. Allt är föränderligt.

Jag behöver någon som uppskattar och älskar mig för den jag är, inte för den de kan forma mig till. Personlighet, intressen och livssyn är klossar som byggen en människa. Om man inte gillar dessa, då gillar man väl inte heller människan? Ett ganska bra exempel jag kommer på nu är något jag och Micke pratade om. Det är nämligen så att Micke gillar att spela WoW, något man lätt ser ner på. Jag ställde frågan "Varför?", han svarade "Gemenskapen.". Jag godtog helt klart svaret och svarade något i stil med "Tack, du fick mig att förstå. Och varför skulle jag ha något emot att du spelar, du gillar det och blir glad av det, vad är problemet?". Detta intresse är en del av Micke, och om jag inte skulle acceptera det så skulle jag inte heller acceptera Micke fullt ut enligt mig, vilket jag gör. Sålänge ett intresse eller en livssyn inte tar över en persons liv och inte är skadligt, var försiktig med att sparka på klossarna, du raserar en människa.

Slutsats: Jag vet precis vad jag behöver. Jag vet precis vad som skulle få mig att känna att jag "hittat rätt", problemet är bara att känslor och logik inte alltid sammarbetar. Men när någon av punkterna saknas så saknas också en bit av mitt liv, det ger mig känslan av att något saknas och får mig till dumma saker. Men vad ska man göra åt att man är kär? Jag är kär, och personen jag är kär i vill jag inte ändra på. Jag tror jag hamnat i ett vägskäl.

---

Nästa sak jag vill ta upp är en del av något som Cattiz skrev som kommentar på Fredriks blogg:

"Men saken med vänner är att man inte kan kontrollera dom. Man kan inte säga vad som är rätt och vad som är fel. Dom har blivigt uppfostrade olika jämfört med dig. Om dom vill supa så är det ju deras val. Visst det kanske går ut på dig, men om ni är vänner så är det nästan (beror på hur bra kompis man är och upp till var och en) en skyldighet att vara där för dom. Att kunna acceptera nån för vilka dom är, posetiva som negativa sidor. Men om människan har knivhuggit en kanske det inte är så lätt att fortsätta vara vän med personen. Det är upp till var och en, inte bara dig."

Nuvarande Fredrik påminner om en människa jag var en gång. Jag trodde väldigt mycket på kärlek, och strul eller liknande med någon man inte hade känslor för existerade inte i min värld. Allra minst otrohet. Jag kunde inte alls förstå hur folk kunde göra något sådant mot varandra. Varför skada någon man älskar? Nej, jag förstod verkligen inte. Min ståndpunkt där var väldigt, väldigt fast. Denna starka tro på kärlek jag hade är något väldigt underbart när det funkar, men vid motsatsen så kan den bryta ner dig istället.

Min första pojkvän fick jag när jag var 15 år. Det var ett långdistansförhållande. Han bodde i Stockholm, jag bodde i Småland. Vi träffades kanske 1 gång i månaden, men det spelade ingen roll. Jag älskade honom, jag var aldrig osäker på att han skulle vara otrogen, jag var stolt över att ha honom. Han var den första jag kan säga att jag blev kär i, och jag var den första och enda han älskat.

Problemet var bara att han älskade mig nästan besatt mycket. När vi blev tillsammans var jag extremt blyg, med tiden blev jag gradvis mer social. Ju socialare jag blev, desto mer upplevde han att jag delade min värld med fler än honom. Redan då hade jag mest killkompisar, varav alla bodde i Stockholm. Så varje gång jag åkte upp var det självklart så att jag blev glad av att se dem. Jag pratade mycket med dem och en hej-kram var en självklarhet. Min pojkvän var alltid i centrum och han kände alla mina kompisar, men i hans ögon var de ett tillräckligt stort hot ändå. Månaderna gick och han blev allt grinigare på mig, extremfallet var en gång då han nästan dissade mig i 1 vecka för att jag pratade med mina kompisar. Underbart att bli dissad av någon man är tvingad att bo hemma hos. Men det som sårade mig var att han absolut inte litade på mig. Min tillit till honom var otrolig, men det räckte aldrig. Ju mer tiden gick, ju mer nedbryten blev jag. Tillslut bestämde jag mig för att lämna honom fast jag grät sönder över det. Det var första steget till min sänkta syn av kärlek. Mitt första förhållande var väldigt seriöst, men också ett helvete. Nej, kärlek hade blivit smutsigt.

Andra killen jag föll för var någon som gav intrycket av att kunna "laga" mig. Han fanns alltid där och lyssnade, hans underbara röst övertygade mig om att han verkligen älskade mig. Han var vacker, alldeles för vacker. En sådan kille jag aldrig trott skulle få känslor för mig då 15 år av mitt liv tillbringats med att få höra från alla hur värdelös och ful jag var. Han var en ängel. Trodde jag. Allt avslöjades med att min dåvarande bästa vän plötsligt sa att hon trodde att hon var kär i honom och visade upp alla gulliga sms och dylikt hon fått. Sms:en var kopior av de han skickat till mig, det som var utbytt var namnen. Skickade samma klockslag, skickade med samma text. "Du är den enda för mig Sabina. Du vet inte hur mycket jag älskar dig.". De orden som tidigare fått mig så lycklig gjorde bara så jävla ont. Det var här jag upptäckte att ögon kan ljuga, kärlek smutsades ner ännu mer och ärlighet kändes som något väldigt avlägset och obetydligt.

Det var nog där det började, min drog. När jag blir kär så blir jag verkligen kär, därför blir jag verkligen krossad också. Jag sökte desperat efter något att limma med, och det var där strul kom in. Det började med en, sen blev det 2, sen blev det 3. Jag dödade känslor för att jag inte orkade med dem och förvandlade kyssar och sex till något obetydligt. Det var där jag ville ha det just då. Jag levde på tillfällig närhet och den tillfälliga spänningen som snabbt gick över. Men det hade ändå inte nått ett kritiskt stadie den här tidpunkten, det var bara inledningen.

Tredje killen jag föll för var allt det jag beskrev på mina punkter av vad jag söker i ett förhållande. Om jag var en fågel så var han vingarna. Med honom fanns inga gränser. Han behandlade mig rakt igenom som en gudinna, vår relation till varandra var en sådan man bara hittar på filmer. Vår första natt tillsammans var på hans balkong. Det var otroligt kallt ute, men det spelade ingen roll. Det fick mig bara att älska hans kroppsvärme ännu mer. Han sa att det var en underbar känsla att vakna upp brevid mig och märka hur jag fortfarande höll om honom hårt fast jag sov. De orden fick mig verkligen att smälta. Vi älskade att vara med varandra, allt bara klickade. Många saker som vi upplevde var första gången för båda, det var underbart att få uppleva det ihop. Han skrev en låt som han spelade och sjöng för mig, och det är det vackraste jag någonsin fått. Den var så fylld av känslor att jag bara ville gråta. Visst är det äkta kärlek att älska någon rakt igenom? Att känna hur fjärilar leker i hela magen så fort man tänker på personen? Att nästan dö av lycka när man träffar personen? Idag kan jag knappt förstå hur kär jag var.

Så, vad var problemet? Det låter ju som en drömsaga, eller hur? Just det var problemet. Han var min dröm. Jag bara väntade på att haken skulle dyka upp. Bara väntade på att få veta att allt var en lögn.

Han var min dröm och jag ville aldrig vakna.

Detta ledde till att jag istället sårade honom. Jag vågade inte inleda något, jag var rädd. Jag hade allt som hänt tidigare i bakhuvudet. Jag ville inte upptäcka något hemskt med denna människa. Det var det som förstörde allt, och även mig.

Jag var dödligt förälskad men stötte bort honom. Vad gjorde jag? Jo, gick tillbaka till det jag inlett för att dämpa allt. Strulande, sex. Snart kom även alkoholen. Ju mer jag höll på, desto mer behövde jag det. Som jag beskrev det innan, det var som en drog. Man vet att det är dåligt, ändå fortsätter man på grund av beroendet av det och känslan. En som varit knarkare riskerar alltid att ramla dit igen, och det är där jag är idag. Jag är en knarkare, men mitt knark består av en tillfällig spänningskänsla och en ny närhet. När något inte känns tillräckligt så behöver jag den.

Som Cattiz skrev, alla uppfostras olika. Jag har fått uppfostra mig själv, både på grund av föräldrar som inte borde ha skaffat barn ihop och för att jag flyttade hemifrån redan när jag var 15. Då finns det ingen som kan leda en på rätt väg förutom en själv, och om man inte vet vart den ligger kan man inte hitta den. Jag vet vart den ligger nu, men jag har fått veta det försent. Jag hoppas på att någon gång uppleva en dröm jag inte flyr från, jag hoppas på att jag kommer kunna bli helt "ren". Men på vägen dit kommer jag aldrig kunna garantera att det inte blir återfall, även om jag inte vill att det ska bli det.

Jag skrev detta för att jag vill att folk ska förstå vad som kan ha format en människa. En människa är inte från grunden ond, den blir det av att uppleva ondska. Allt kommer lösa sig för mig också, men tiden var tydligen inte tillräckligt mogen.

På återseende. Har du läst allt så är jag imponerad.

Du sa att jag kanske borde skriva. Att om jag inte klarade av att dela med mig av mina tankar till dig så skulle jag skriva dem istället. Du har rätt, jag är bättre på att skriva. Jag älskar verkligen att prata, men jag plockar bort väldigt mycket av det jag tänker när jag pratar med folk. Det fåtal som kan få bort de spärrarna kan jag räkna på en hand - Fredrik är den första. Den andra upptäckte jag nu i helgen, Micke. Helt plötsligt upptäckte jag mig med att ha reflekterat alla tankar, berättat om större delen av mitt liv, allt. Det bara rann av mig utan att jag tänkte på det. Låt oss säga att dessa 2 skulle få höra 99% av allt som finns under ytan, de jag anser vara nära vänner får höra kanske 60 %. Du är en av dem som får höra 60% Henri. Det beror inte på dig, jag vet att du vill höra och jag vet att du bryr dig. Men det går bara inte. Därför ska jag skriva så gott jag kan så att du förstår.

Som de flesta nog redan vet har det hänt en del tråkigheter, dessa rör mig och Henri. Det är jag som har skapat dem, och jag har ingen ursäkt för dem. Jag har gått emot mina värderingar och principer, och det jag gjort är ett brott man inte kan förlåta. Jag känner hat mot alla som begår det, och jag själv räknas inte som ett undantag. Jag har raserat min egen självbild, jag har raserat andras bild av mig, jag har raserat min bild av mig. Under tiden med dig har jag varit väldigt stolt över mig själv som människa. Jag har blivit glad när folk sagt "du är en fin person Sabina", för jag har vetat att jag förtjänar det. Jag har varit glad när du gett mig tillit, för jag har vetat att jag förtjänat det. Jag har blivit glad när du sagt "jag älskar dig", för jag har förtjänat din kärlek. Jag har älskat mig själv för att jag rett ut allt, för att jag vuxit upp och för att jag format en personlighet jag trivts med.

Idag kan jag inte säga att jag älskar mig själv, för jag har gått emot allt jag står för. Jag frågar mig själv varför, och jag kan inte ge mig något svar. Det enda som jag kan se som en någorlunda vettig förklaring är: mitt liv har varit perfekt. Jag klarar inte av ett perfekt liv. Jag behöver drama. Jag behöver dramatik. Jag behöver spänning. Jag behöver intriger. Jag behöver händelser. Detta är något jag till större delen varit utan. Jag har varit i ett lugnt förhållande där vi inte gjort så mycket tillsammans, jag har haft ett jobb, jag har valt ut vänner jag trivs med, jag har format klart mig själv. Precis, allt har varit klart. Jag har kommit till slutet i en bok och det finns inga fler kapitel att bläddra i.

Jag kände behov av att skapa nya kapitel, men boken var redan klar så det fick inte plats några. Därför förstörde jag boken, och nu är jag i min grop igen. "De starkaste är de som sett gropens botten och tagit sig upp igen." Det står jag fast vid, och jag har redan sett den och tagit mig upp. Därför vet jag att jag kommer kunna klättra upp igen, men till dess får jag stå ut med att plågas av dess mörker. Jag klagar inte, jag förtjänar att göra det. Man får ta konsekvenserna av sina handlingar, nu tar jag mina.

Jag förstår inte att du är så snäll mot mig Henri. Jag förstår inte att du fortfarande säger att du älskar mig. Jag förstår inte att du fortfarande håller om mig. Jag förstår inte att du är rädd för att jag ska lämna dig. Borde det inte vara tvärtom? Jag klarar inte av när du säger att du älskar mig, jag äcklas av det. Inte på grund av dig, utan för att jag vet att jag inte förtjänar de orden. Jag har mår illa av att se på dig, för jag vet att du är sårad och det är mitt fel. Jag hatar när du lyssnar på deppmusik på datorn, för jag känner mig träffad och vet att det är vad jag borde vara.

Ja, jag har funderat på att lämna dig. För att du förtjänar bättre och för att jag vet att jag gjort en spricka som antagligen aldrig kommer gå att laga helt. Man kan lappa över den, men den fortsätter ändå att existera. Jag kan helt ärligt inte säga hur jag kommer göra, men jag hoppas på samma sak som du hoppas på. Att vi kan "börja om" nu till helgen. Jag älskar dig, jag hoppas att du vet det.

Och till alla mina vänner: Jag kan inte annat än be om ursäkt till de som tappat förtroendet för mig, jag hoppas att jag kan bygga upp det igen. Ni behöver inte ge några pikar eller påminna mig om det hela, jag vet redan och jag tar redan de smällar jag förtjänar. Den som ska ha den största ursäkten är Fredrik. Jag har svikit dig än en gång, och jag är ledsen att jag fegat ur varje gång jag försökt berätta allt för dig. Men att du hörde av dig tar jag som att du inte hatar mig, och jag hoppas att jag kan lösa vår relation med tiden också. Jag älskar dig som vän och är glad att jag träffat dig.

Till som dragit förhastade slutsatser om mig: Det finns alltid 2 sidor av ett mynt, ha detta i åtanke.

På återseende.

Vad spelar det för roll att du förlåter mig om jag inte kan förlåta mig själv?

Helt plötsligt har man fått en helt annan syn på telefonförsäljare. Visst blir man irriterade när de små äcklen ringer sena kvällar för att fråga ut dig om saker du inte är intresserad av alls, försöker vända dig i olika frågor och låter inte alls som människor. De låter som robotor som går på automatik, det får en att hata dem ännu mer.

Men nu när man själv håller på med arbetet ser man det inte så längre. Man förstår varför alla ringer sent: De flesta som jobbar är skolungdomar som inte kan jobba annat än kväll men vill ha något att leva på. Man förstår varför alla är så på dig med att sälja: Som i allt annat, man blir kickad om man inte presterar, och det är inte låga krav man har på sig. Man förstår varför alla låter som robotar: Man upprepar samma saker hur många gånger som helst varje kväll, måste låta extremt trevlig och måste sitta med ett leende på läpparna eftersom det hörs så väl om man inte gör det. Det blir som hjärntvättning, det bara sitter. Arbetsskada kanske man skulle kalla det? Det går nämligen inte prata normalt privat heller över telefon, man sitter där med det intränade leendet och är alltid nära att svara med samma fras som man gör på jobbet.

Dock är det inte bara pest och pina. Ni vet inte hur kul vi har åt er också. Om vi säger att vi ska prata med chefen så pratar vi inte alls med chefen. Vi stänger av ljudet och gör något av följande: Skrattar åt dig. Snackar skit om dig för att du är dryg. Sms:ar. Säger vi att vi kan erbjuda just dig fria månader så är du inte speciell alls, vi erbjuder alla exakt samma sak men det vet inte du. Förolämpar du oss i luren tar vi inte illa upp, vi verkligen njuter av att sitta och fortsätta vara övertrevliga mot dig medan du vrålar på oss och efter samtalet är du antagligen det roligaste samtalsämnet i rummet.

Fast det bästa jag vet med mitt jobb är när man kommer till trevliga människor som man faktiskt kan prata med. Jag behöver inte ha ett säljande samtal för att bli glad, jag blir glad av sådana jag kan sitta och småprata med några minuter eller sådana som på ett moget sätt säger "Tyvärr, jag är verkligen inte intresserad.". Ni skulle antagligen aldrig våga ställa er och vråla på någon på samma sätt om personen var framför dig.

Var trevliga mot oss och vi är trevliga mot dig. Du har antagligen ett jobb som du måste sköta lika mycket som vi måste sköta vårt.

---

För de som inte vet det ännu är jag dock väldigt nöjd med mitt jobb nu, men jag vet ändå hur det är för alla stackare som sitter kvar på Vendator. Det är inte arbetsplatsen det är fel på, det är de man hamnar hos och pressen. Jag jobbade i teamet för Tele2, vårt mål om dagen var att alla skulle sälja för 1500 var. Att sälja över telefon är inte lätt på någon nivå alls då de flesta tror att vi lurar dem eller inte vill göra ett avtal med en röst. Jag förstår dem, jag skulle tro samma sak. Därför är jag väldigt glad just nu, blev nämligen flyttad från Vendators huvudkontor till SvD's huvudkontor.

Varför är jag nöjd?
1. På Vendator jobbar det nästan bara ungdomar, dvs det blir lätt stökigt och det påminner om en ungdomsgård. Det är bra stämning och så eftersom alla är runt samma ålder, men nog skulle det kunna var bättre ordning. SvD's anställda består till största delen av vuxna. Därför får man ett MYCKET seriösare intryck av deras lokaler. Det är fräscht, rent, mycket större och sen har det självklart lagts ner mer pengar, både på lokalerna och utrustningen.
2. Det är högre lön. På Vendator tjänade jag 85 kr i timmen plus provision, saken var bara den att det var i princip omöjligt att få provision. Nu tjänar jag 100 kr i timmen och gör ändå mindre arbete.
3. På Vendator hade man alltid stor press på sig om att prestera. Arbetet på SvD består inte till särskilt stor del av att sälja, det vi mestadels gör är att ringa upp kunder för att påminna om obetalda fakturor. Detta ger inte heller otrevligt bemötande, tvärtom, folk blir glada av att man ringer och påminner dem då det oftast är så att de glömt fakturan.
4. Stämningen. Jag verkligen älskar alla mina arbetskamrater. Och det är inte bara arbetskamrater, man hittar på kul saker efter jobbet med dem också. Dessutom sitter man och pratar och har kul även under arbetstid.

Så ja, jag är VÄLDIGT nöjd över mitt nuvarande jobb och hoppas verkligen att jag får stanna kvar där. Jag tycker ändå att jag lyckats med ganska mycket för min ålder, och jag är stolt över mig själv. Visst finns det alltid problem, men för att citera min vän Bella:

Livet är nog ganska mycket som en Rubiks kub. Hur mycket man vrider och vänder är det jävligt knepigt att få det rätt om man inte är duktig. Fast även om man inte löst det är det fina färger, tänker man efter lite är det finare när det är lite sådär olöst.

Vi hörs snart igen hoppas jag, på återseende!

Rejvkulturen i ett nötskal:

- Är du ny kommer du ett tag få stå ut med att få vara hackkyckling bland alla som hållit på ett tag. En sak du säkerligen kommer få höra upprepade gånger är att du inte hör hemma i kulturen. Varför? Jo, rejvare har en förmåga att tro att de själva föddes som sådana och skulle aldrig i livet erkänna att de varit i samma sits som dig och stör sig antagligen på att se en avbild av sig själva i dig. Om du använder uv kommer de också gnälla på dig, majoriteten av alla rejvare har nämligen en gång i tiden själva varit uv-troll vilket de vill sopa under mattan.

- Har du sex med en i ravekulturen så kan du i 9 fall av 10 räkna med att du är buksvåger med resten där också. Rejvare är nämligen ett enda stort incestsläkte. Alla ligger med alla, alla är otrogna med alla, alla hånglar med varandra. Kort sagt, bli inte förvånad om du får aids eller herpes.

- Söker du ett seriöst förhållande ska du inte heller leta här. I de flesta fall lär du bara vara en kul leksak som duger i högst 3 månader.

- Ryktesspridning? Inget ovanligt. Det sorgliga är att alla tror på dem också.

- Skitsnack hör till vardagen. Alla snackar skit om alla, så fort de vänder ryggen till. Om du vill ha trogna vänner, välj noga. Dessa människor gillar att stabba varandra i ryggen nämligen.

- Vill du bli accepterad, bli inte shufflare. Alla rejvare hatar shufflare, fråga mig inte varför.

- Är du intresserad av en upptagen tjej i rejvkulturen, ställ dig i kö. Det står minst 20 killar per brud och väntar på att hon ska bli singel. Hennes personlighet spelar oftast ingen större roll, ser hon tillräckligt bra ut för att stoppa kuken i så duger det.

- Är du kille och vill ha en köbildning med tjejer efter dig? Bli arrangör eller DJ. Du behöver inte kunna mixa särskilt bra, kan du trycka på play och få det att se ut som att kan så ska du se att du snart är ett populärt byte.

Men trots allt detta stannar man kvar. Varför? Kärleken till musiken är den ena anledningen. Den andra är de guldkorn bland dessa människor man faktiskt hittar. Om jag inte hade snubblat in i denna kultur hade jag aldrig träffat Fredrik. Jag hade antagligen inte varit så bra vän med Lindsay. Jag hade inte mött Henri. Jag hade inte haft mina lyckopiller Max och Jimmy. Nej, det finns så många underbara människor jag aldrig hade upptäckt. Vilse, Bäckman, Henke, Feffe, Robin, Nico, Bernhard, iLLeR, dab, Danne, Micke, Linus... Listan fortsätter länge till.

Jag hatar min kultur. Men samtidigt kan jag inte låta bli att älska den.

Idag träffade jag Kim ensam för första gången på ett halvår. Det var väldigt blandade känslor, både bra och jobbiga. Det var skönt på det sättet att jag hade saknat honom, självklart gör jag det, men samtidigt visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig mot honom och undangömda känslor ville spöka. Höll mig till att prata ytligt med honom, berättade mest vad som hände just nu och vad jag gör i livet. När vi skildes åt hade jag lagom ont i magen, men det gick som tur var över efter en stund. Var ändå härligt att just få denna bit överstökad. Förhoppningsvis kommer jag iallafall kunna hälsa i fortsättningen och se honom i ögonen iallafall. Jag har accepterat att allt kanske aldrig gör över, jag får leva med det. Jag vill bara kunna hantera situationen på ett mognare sätt, och jag hoppas verkligen att jag kommer kunna göra det i fortsättningen.

För övrigt har jag börjat bleka mitt hår. Använde svag blekning nu första gången så har mycket kvar, men det är påväg! Efter det är klart åker blonda natural looking-dreads i.

Okej, jag får inte tid att sätta mig ner en sekund och andas.

Jag går upp 06.00 varje morgon. Kommer hem runt 23.00. Jag är i skolan hela dagen, sen när skolan är slut måste jag till jobbet nästan direkt. Hinner åka hem och vända ungefär. Detta gör att jag inte äter ordentligt och är ständigt hungrig och irriterad på jobbet, och som telefonförsäljare kan man inte låta trött och irriterad. Måste sitta med ett leende på läppar, för folk hör om du ler eller inte. Måste hålla trevlig ton vilka fittor man än hamnar hos. Måste se till att sälja si och så mycket. Ja, det är mycket mer press än man tror. Kommer dessutom vara tvungen att jobba 7 timmar varje söndag, och jag får inget extra betalt för att det är helg. Inte awesome. Att jag aldrig lyckas sova förvärrar det hela.

Ovanpå detta måste jag se till att driva vårt företag och försöka att varken försumma mina vänner eller mig själv för mycket. Jag hinner inte med något av det.

Egentligen ska jag inte klaga, jag är nöjd över att ha jobb och över att jag tjänar pengar. Men ändå, ibland skulle det vara skönt att bara kunna slappna av.

Jag har en egen 1:a på Södermalm.
Jag har fantastiska människor runt omkring mig.
Jag har ett underbart jobb.
Jag har ett eget företag tillsammans med mina vänner.
Jag har uppnått väldigt mycket av det jag önskat mig.
Jag är nöjd med den jag är.

Ja inte för att skryta men... Jag är nog nästan Batman.

Mitt liv består av drama. Fast det är väl det som gör det spännande I guess. Vi människor gillar intriger och skvaller, vem kan förneka det? Men det som varit det största dramat i mitt liv har nu ordnat upp sig.

Som många vet hade jag bestämt träff med Fredrik. Vi ville inte vara hemma hos någon, därför blev det en träff i Farsta C. Han sa att han skulle ringa när han var där, och medan jag väntade på att hans buss skulle anlända var jag riktigt nervös. Men så ringde han för att fråga om jag var framme, och då försvann direkt all nervositet. Det fanns inget hat i rösten. Det var samma gamla Fredrik. Jag hade verkligen saknat att få höra den.

Mötet inleddes med en kram. Sen var allt över. Man kunde inte förstå alls att vi bråkat den senaste veckan. Nästan direkt började vi prata på om allt annat som vi brukar, och det slutade med att vi satte oss vid ett bord inne i köpcentrum och än en gång lät vi timmarna skena iväg.

Som vanligt kom vi in på ämnet med hur svårt det är att gå vidare. Vad det är som gör att man inte vill släppa. Om man släpper så känns det som att det inte finns något kvar, fast det egentligen gör det. Jag har fått det lättare och lättare, men jag blir fortfarande irriterad på hur lätt Kim kan skapa reaktioner hos mig. Jag har bett honom att låta mig vara, ändå försöker han hälsa på mig. Och varje gång får jag samma magont. Varför klarar jag inte av att höra ett "HEJ"? Ett så otroligt enkelt och kort ord? Ännu svårare är det att säga det tillbaka. Jag klarar inte av att ha kontakt med honom. Jag klarar inte av att vara i ett rum där jag tvingas att se honom överallt. Jag klarar inte av att han börjar "inkräkta" mer och mer på mina vänskapskretsar. Jag kommer helt enkelt inte ifrån honom såvida jag inte säger upp alla mina nuvarande kontakter och går och blir typ synthare istället, och det vill jag inte. Så hur fan gör man för att hantera det?

En annan sak är att jag alltid upptäcker mig själv med att kolla in vad han gör, som ett jävla kontrollfreak. Jag låter hans bilddagbok och blogg vara, men om någon av hans vänner laddar upp bilder på facebook så kan jag inte låta bli att kolla. Varför? Det är nästan som att jag letar efter något jag inte vill se. Eller är det bara så att jag bryr mig? No idea. Samma sak på fester. Jag stirrar inte efter honom, men nog sneglar jag ibland. Varför försöker jag hålla koll när jag inte vill veta? Varför finns det fortfarande tillfällen då det känns helt naturligt att sms:a eller ringa honom, tills jag kommer på "Wait, jag har inte ens kvar hans nummer. Jag ska inte prata med honom.". Jag tänker mycket mycket mindre på det här än vad jag gjorde förr, jag tror det triggats igång av att jag sett honom mer och mer på fester. Inte okej. Sabina, håll mer koll på dig själv istället.

Detta var ju bara ett av hundra samtalsämnen, men det var just detta jag behövde skriva av mig med. Som vanligt. Resten kan stanna mellan mig och Fredrik. Eller jo, vi har planer på att åka på Monday Bar-kryssen i december, något att se fram emot. <3

---

Min innersta vännerskrets har förändrats lite på senaste tid också. Det känns lite konstigt att den verkar skifta så lätt ibland, men den som kommit in i den är Vilse. Först började vi umgås för att vi bodde så nära varandra och för att vi både failade med att vara sociala, så varför inte liksom? Men det blev inte bara en gång, det blev många efter det. Jag uppskattar verkligen den här killen. Innan jag kände honom ordentligt var han bara en random kul dude som man träffade på rave då och då och petade på, men jag har fått upptäcka mycket mer. Han är otrolig på att få en på bra humör, varför? Jo, för han verkar alltid så obekymrad och glad och det smittar av sig.

Över msn började vi gå in på våra syner av världen, som kom ganska bra överrens. Något jag tagit upp ett par gånger redan men som verkar glömmas bort: Uppskatta det lilla. Jag vet att jag också kan vara gnällig, vem är inte? Men att ALLTID gnälla leder ingenstans. Du behöver inte ens gå ut genom dörren för att se allt fantastiskt. Är det inte otroligt att vi finns? Att vi kan tänka, känna känslor, LEVA. Är det inte otroligt att någon kommit på allt du använder idag? Datorn du sitter vid just nu till exempel. Hur kom man på hur man skulle få en sådan att funka? Hur kom man på hur den skulle se ut? Vem vet, men ändå finns den. Du kollar ut och tänker "Åh nej, det regnar". Regn låter mysigt. Och att det faller vatten från himlen liksom? Vatten som är grunden till det mesta levande. Om det inte regnade skulle du antagligen inte uppskatta solen lika mycket heller. Och himlen.. Vart tar den slut? Varför finns den? Hur stort är en oändlighet?

Helt enkelt. Allt är så jävla otroligt. Du behöver bara lära dig att se det.

Fast det mest otroliga är nog ändå kärlek. Den kan göra väldigt ont, men att vi tilldelats förmågan att kunna ha en sådan känsla är något jag innerligt tackar för.

Nu ska jag ge alla en förklaring varför jag inte ser lika seriöst på kille-kille/tjej-tjej som kille-tjej.

Om 2 tjejer byter om i samma rum, kan det ses som fel? Svar nej.

Om 2 killar byter om i samma rum, kan det ses som fel? Svar nej.

Om 1 kille och 1 tjej byter om i samma rum, kan det ses som fel? Svar ja.

Om en tjej ger en tjejkompis en puss på kinden, skulle någon kunna se detta som otrohet? Svar nej.

Om en tjej ger en killkompis en puss på kinden, skulle någon kunna se detta som otrohet? Svar ja.

Helt enkelt, denna syn som är självklar för alla andra sträcker sig även till det mer intima för mig. Varför? Jo, helt enkelt för att det känns ofarligt, vilket jag vet även är många andras syn. Min pojkvän blir inte ledsen om jag ser en annan tjej naken, jag blir inte ledsen om han ser en annan kille naken.

Jag trycker inte ner folk som ser det på ett annorlunda sätt, det är klart det finns de som gör det och det accepterar jag. Jag vill bara förtydliga varför jag inte tog hela händelsen hårdare och hur den ens kunde ske. Vid ett onyktert tillstånd brukar många av ens grundtankar oftast finnas kvar, och detta är en av mina.

Dock vill jag påpeka att jag fortfarande tycker att one night stands är fel, av den anledning jag beskrivit tidigare: Det gör att sex med känslor inblandade inte känns något speciellt. Men att det var med en tjej har gjort att jag ogillat mig själv mindre för det än vad jag hade gjort annars. Det som fått mig att ogilla mig själv är att jag sårat min bästa vän.

Så, nu hoppas jag att alla förstår bättre. Jag tar INTE upp det här för att blåsa igång diskussioner, jag säger det för att framföra MITT tankesätt. Om ert är annorlunda så fine.

Och ja, alkohol är dåligt, varför jag drack mer än vanligt har jag redan berättat.

På återseende!

Kunde inte Fuck Trance 3 vara den här helgen istället? Jag vill bara dansa som in i helvete, utnyttja kroppen till det yttersta och slippa tänka.

Du var medhjälp till otrohet som gjorde en av mina polare otroligt ledsen.

Du har gjort och gör en annan polare ledsen genom ditt beteende.

Jag har aldrig hatat dig för det.

Jag försöker inte hänga ut dig, jag bara undrar...

Varför är det bara jag som är ond?

Många undrar vad som hänt mellan mig och Fredrik, och då jag är väldigt öppen som person har jag inget emot att berätta det.

Jo, det är så att på Technostate i helgen så spreds det 2 olika rykten om mig. Det ena var att jag och Vilse skulle ha haft sex när vi var borta någon timme. Detta rykte skrattade jag bara åt och tyckte det var jävligt komiskt att man inte ens kan gå och köpa godis och käka med sin polare utan att folk tror att det är något annat. För nej, jag och Vilse hade INTE sex. Som Bernhard sa: "Ofta man går runt och knullar i ett bostadsområde. Vad skulle ni ha gjort det, på ICA?". Det sorgliga är väl bara att folk faktiskt TROR på ryktet, så den idiot som började sprida det får gärna träda fram. Rykten är inte lätta att få bort, jag är inte glad åt extra-arbetet jag blivit tilldelad. Så den som känner sig träffad vill jag väldigt gärna ha ett snack med.

Sen till nästa rykte: Att jag och Lindsay skulle ha haft sex. Detta rykte är däremot sant. Jag, Lindsay och jag hade sex under fyllan. 9 september närmare bestämt. I vanliga fall dricker jag ganska måttligt och är bara med dem jag har känslor för, men med alkohol i kroppen tappar man omdömet. Jag fyllde 18 den 7:e september, jag gav mig tillåtelse att flippa ur en vecka. Vafan, jag hade fyllt 18, vad skulle några dagars drickande kunna göra? Ingenting, trodde jag. Under onsdagen den veckan var det krogrunda på KTH. KTH är nog bästa stället om man vill ha gratis dricka som tjej. Massa desperata nördar som ger en drink efter drink men vågar aldrig ta ett steg längre. Så denna kväll drack jag mer och mer och mer, tillslut var jag mer wasted än jag hade varit på väldigt väldigt länge. Men jag hade kul, så just då brydde jag mig inte. För visst tycker man att man har mer kul när man har alkohol i kroppen, även om man lurar sig själv med ett gift.

Senare under kvällen började jag och Lindsay tröttna på folket och sa att vi skulle ha pyjamasparty hemma hos mig, saken var ju bara den att ingen av hos hade pyjamas. Så istället började vi säga att vi skulle ha "pyjamasparty utan pyjamas". Och ja, så blev det. Jag och Lindsay hade sex. Alltså en dum fyllegrej som aldrig skulle ha hänt i nyktert tillstånd. Jag skulle inte skämmas över det i vanliga fall då jag själv inte ser det som något speciellt då jag är hetero och inte KAN få känslor för en tjej, Henris reaktion var också att inte direkt bry sig eftersom han visste att det inte var något. Dock visste jag hur Fredrik skulle reagera, och den reaktionen skulle inte vara bra. Därför sa jag inget till Fredrik. Faktiskt var det inte så många jag sa det till alls. Men Fredrik lyckades ändå få reda på det. Det är därför Fredrik hatar mig och jag mest funderar på hur man dör på bästa sätt.

Vi människor är ganska roliga. Vi dras till kärlek. Vi dras till alkohol. Vi dras till sex. Ändå är det dessa 3 saker som knäcker oss. Jag blev påmind om varför jag varit så äcklad av alla 3.

Jag kan inte göra något ogjort. Kunde jag så skulle jag. Det enda jag kan säga är "Jag var full och visste inte vad jag gjorde", men det är den mest patetiska ursäkten man kan ha. Däremot trodde jag att vänskap fungerade på ett annat sätt. Att man ställde upp för varandra oavsett vad. Man kan bli besvikna på varandra, men nära vänner kommer alltid över det och inser att vänskapen betyder mer än så. Tydligen så har jag helt fel syn på vänskap. Jag trodde att alla de timmar vi pratat om allt och inget skulle spela någon roll. Att alla de timmar jag suttit och gråtit när du gjort det för att jag kännt mig otillräcklig skulle spela roll. Att alla de gånger vi stöttat varandra skulle spela roll. Men tydligen fungerar vänskap inte så.

Jag skulle inte lämna din sida oavsett vad. Jag skulle kunna vara arg på dig. Jag skulle kunna vara ledsen på dig. Jag skulle kunna vara sur på dig. Jag skulle kunna vara besviken på dig. Men du skulle fortfarande vara en bror för mig, för jag älskar dig. Jag önskar att jag kunde betyda lika mycket för dig. Allt har inte varit en lögn, jag har inte vänt dig ryggen, jag har menat allt jag sagt. Innerst inne tror jag att du vet det också.

Jag saknar dig Fredrik. Jag är inte mer än en människa. Människor är inte perfekta. Inte jag, inte du. Nej, jag är bara en människa. Och allt jag kan säga är: Förlåt.

Vad fan är mitt problem? Varför lär jag mig inte? Alkohol är inget mer än ett jävla gift, ett gift som förstör. Behövde det krävas att jag skulle behöva förlora min bästa vän för att jag skulle fatta?

Sabina, du är inget mer än en jävla idiot. Mer behöver jag inte säga.

Det är lite läskigt hur mycket väder och årstid påverkar en egentligen. Jag har inget emot färgen grå, men när den täcker hela himlen är det mest bara deprimerande. Att gå upp på morgonen känns varje gång som en lika stor motgång när man nästan kan känna den bittra kylan bara genom att se ut genom fönstret. Cigg blir det som fungerar som meditation för mig. Det är ironiskt att jag förkortar mitt liv en bit för varje bloss samtidigt som jag känner mig mer levande. Man låter tankarna långsamt flyta iväg och lätta på trycket i huvudet, istället koncentrerar man sig på röken som formar sig genom luften. Att något så skadligt kan vara så vackert. Men det är väl det vi människor dras till - det farliga och lite förbjudna.

Det kanske är det jag behöver för att få en liten gnista till mitt liv igen. Jag har framtidplaner, jag har sysselsättning, jag har vänner. Ändå känns det tomt och innehållslöst. Ge mig en stor jävla adrenalinkick eller något. Jag vill köra i otroliga hastigheter, jag vill ha känslan av att jag lever de sista sekunderna av mitt liv. Jag vill hoppa från en svindlande höjd. Ja, jag vill bara få känna det. Varför? Jo, för då blir man påmind om hur mycket man uppskattar att leva egentligen.

Jag vill bli påmind och slippa störa mig lika mycket på att min kropp är så jävla fail. Inte utsidan, den är jag stolt över. Det är insidan det är fel på. De X antal psykstörningar jag har i huvudet bekymrar mig inte så mycket, de gör mig väl bara till den jag är, men det i resten av kroppen. Som det faktum att jag inte klarar av att äta mat. Jodå, jag har lika mycket matlust som alla andra och äter lika mycket. Problemet är bara att jag får ont av det. Vad jag än äter och hur jag än äter så får jag så otroligt ont i magen att man bara vill lägga sig ner och dö. Är det för mycket begärt att få äta och njuta av det? Tydligen så ja. Nästa sak är att mitt ena ben är kortare än det andra sedan en benfraktur. Det gör väl inget kan man tro, man faktiskt så gör det väldigt mycket. För det första gör det att jag haltar. De flesta märker det inte förrän jag nämner det, men jag stör mig på det. För det andra ger det mig en sned rygg, vilket kommer leda till ryggproblem. Underbart. Sist men inte minst har jag en allergi men jag har ingen aning om mot vad, bara det att jag riskerar att dö när jag får i mig/rör vad det nu är. Betryggande. Men alla är väl bekanta med hur mycket läkare bryr sig, så jag orkar inte gå och bitcha med dem.

Åh fan vad mycket gnäll det blev nu. Jag hatar hösten och vintern.