Saikotic - life is a song, sing it.

Mitt liv består av drama. Fast det är väl det som gör det spännande I guess. Vi människor gillar intriger och skvaller, vem kan förneka det? Men det som varit det största dramat i mitt liv har nu ordnat upp sig.

Som många vet hade jag bestämt träff med Fredrik. Vi ville inte vara hemma hos någon, därför blev det en träff i Farsta C. Han sa att han skulle ringa när han var där, och medan jag väntade på att hans buss skulle anlända var jag riktigt nervös. Men så ringde han för att fråga om jag var framme, och då försvann direkt all nervositet. Det fanns inget hat i rösten. Det var samma gamla Fredrik. Jag hade verkligen saknat att få höra den.

Mötet inleddes med en kram. Sen var allt över. Man kunde inte förstå alls att vi bråkat den senaste veckan. Nästan direkt började vi prata på om allt annat som vi brukar, och det slutade med att vi satte oss vid ett bord inne i köpcentrum och än en gång lät vi timmarna skena iväg.

Som vanligt kom vi in på ämnet med hur svårt det är att gå vidare. Vad det är som gör att man inte vill släppa. Om man släpper så känns det som att det inte finns något kvar, fast det egentligen gör det. Jag har fått det lättare och lättare, men jag blir fortfarande irriterad på hur lätt Kim kan skapa reaktioner hos mig. Jag har bett honom att låta mig vara, ändå försöker han hälsa på mig. Och varje gång får jag samma magont. Varför klarar jag inte av att höra ett "HEJ"? Ett så otroligt enkelt och kort ord? Ännu svårare är det att säga det tillbaka. Jag klarar inte av att ha kontakt med honom. Jag klarar inte av att vara i ett rum där jag tvingas att se honom överallt. Jag klarar inte av att han börjar "inkräkta" mer och mer på mina vänskapskretsar. Jag kommer helt enkelt inte ifrån honom såvida jag inte säger upp alla mina nuvarande kontakter och går och blir typ synthare istället, och det vill jag inte. Så hur fan gör man för att hantera det?

En annan sak är att jag alltid upptäcker mig själv med att kolla in vad han gör, som ett jävla kontrollfreak. Jag låter hans bilddagbok och blogg vara, men om någon av hans vänner laddar upp bilder på facebook så kan jag inte låta bli att kolla. Varför? Det är nästan som att jag letar efter något jag inte vill se. Eller är det bara så att jag bryr mig? No idea. Samma sak på fester. Jag stirrar inte efter honom, men nog sneglar jag ibland. Varför försöker jag hålla koll när jag inte vill veta? Varför finns det fortfarande tillfällen då det känns helt naturligt att sms:a eller ringa honom, tills jag kommer på "Wait, jag har inte ens kvar hans nummer. Jag ska inte prata med honom.". Jag tänker mycket mycket mindre på det här än vad jag gjorde förr, jag tror det triggats igång av att jag sett honom mer och mer på fester. Inte okej. Sabina, håll mer koll på dig själv istället.

Detta var ju bara ett av hundra samtalsämnen, men det var just detta jag behövde skriva av mig med. Som vanligt. Resten kan stanna mellan mig och Fredrik. Eller jo, vi har planer på att åka på Monday Bar-kryssen i december, något att se fram emot. <3

---

Min innersta vännerskrets har förändrats lite på senaste tid också. Det känns lite konstigt att den verkar skifta så lätt ibland, men den som kommit in i den är Vilse. Först började vi umgås för att vi bodde så nära varandra och för att vi både failade med att vara sociala, så varför inte liksom? Men det blev inte bara en gång, det blev många efter det. Jag uppskattar verkligen den här killen. Innan jag kände honom ordentligt var han bara en random kul dude som man träffade på rave då och då och petade på, men jag har fått upptäcka mycket mer. Han är otrolig på att få en på bra humör, varför? Jo, för han verkar alltid så obekymrad och glad och det smittar av sig.

Över msn började vi gå in på våra syner av världen, som kom ganska bra överrens. Något jag tagit upp ett par gånger redan men som verkar glömmas bort: Uppskatta det lilla. Jag vet att jag också kan vara gnällig, vem är inte? Men att ALLTID gnälla leder ingenstans. Du behöver inte ens gå ut genom dörren för att se allt fantastiskt. Är det inte otroligt att vi finns? Att vi kan tänka, känna känslor, LEVA. Är det inte otroligt att någon kommit på allt du använder idag? Datorn du sitter vid just nu till exempel. Hur kom man på hur man skulle få en sådan att funka? Hur kom man på hur den skulle se ut? Vem vet, men ändå finns den. Du kollar ut och tänker "Åh nej, det regnar". Regn låter mysigt. Och att det faller vatten från himlen liksom? Vatten som är grunden till det mesta levande. Om det inte regnade skulle du antagligen inte uppskatta solen lika mycket heller. Och himlen.. Vart tar den slut? Varför finns den? Hur stort är en oändlighet?

Helt enkelt. Allt är så jävla otroligt. Du behöver bara lära dig att se det.

Fast det mest otroliga är nog ändå kärlek. Den kan göra väldigt ont, men att vi tilldelats förmågan att kunna ha en sådan känsla är något jag innerligt tackar för.