Saikotic - life is a song, sing it.

Idag träffade jag Kim ensam för första gången på ett halvår. Det var väldigt blandade känslor, både bra och jobbiga. Det var skönt på det sättet att jag hade saknat honom, självklart gör jag det, men samtidigt visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig mot honom och undangömda känslor ville spöka. Höll mig till att prata ytligt med honom, berättade mest vad som hände just nu och vad jag gör i livet. När vi skildes åt hade jag lagom ont i magen, men det gick som tur var över efter en stund. Var ändå härligt att just få denna bit överstökad. Förhoppningsvis kommer jag iallafall kunna hälsa i fortsättningen och se honom i ögonen iallafall. Jag har accepterat att allt kanske aldrig gör över, jag får leva med det. Jag vill bara kunna hantera situationen på ett mognare sätt, och jag hoppas verkligen att jag kommer kunna göra det i fortsättningen.

För övrigt har jag börjat bleka mitt hår. Använde svag blekning nu första gången så har mycket kvar, men det är påväg! Efter det är klart åker blonda natural looking-dreads i.