Saikotic - life is a song, sing it.

Du sa att jag kanske borde skriva. Att om jag inte klarade av att dela med mig av mina tankar till dig så skulle jag skriva dem istället. Du har rätt, jag är bättre på att skriva. Jag älskar verkligen att prata, men jag plockar bort väldigt mycket av det jag tänker när jag pratar med folk. Det fåtal som kan få bort de spärrarna kan jag räkna på en hand - Fredrik är den första. Den andra upptäckte jag nu i helgen, Micke. Helt plötsligt upptäckte jag mig med att ha reflekterat alla tankar, berättat om större delen av mitt liv, allt. Det bara rann av mig utan att jag tänkte på det. Låt oss säga att dessa 2 skulle få höra 99% av allt som finns under ytan, de jag anser vara nära vänner får höra kanske 60 %. Du är en av dem som får höra 60% Henri. Det beror inte på dig, jag vet att du vill höra och jag vet att du bryr dig. Men det går bara inte. Därför ska jag skriva så gott jag kan så att du förstår.

Som de flesta nog redan vet har det hänt en del tråkigheter, dessa rör mig och Henri. Det är jag som har skapat dem, och jag har ingen ursäkt för dem. Jag har gått emot mina värderingar och principer, och det jag gjort är ett brott man inte kan förlåta. Jag känner hat mot alla som begår det, och jag själv räknas inte som ett undantag. Jag har raserat min egen självbild, jag har raserat andras bild av mig, jag har raserat min bild av mig. Under tiden med dig har jag varit väldigt stolt över mig själv som människa. Jag har blivit glad när folk sagt "du är en fin person Sabina", för jag har vetat att jag förtjänar det. Jag har varit glad när du gett mig tillit, för jag har vetat att jag förtjänat det. Jag har blivit glad när du sagt "jag älskar dig", för jag har förtjänat din kärlek. Jag har älskat mig själv för att jag rett ut allt, för att jag vuxit upp och för att jag format en personlighet jag trivts med.

Idag kan jag inte säga att jag älskar mig själv, för jag har gått emot allt jag står för. Jag frågar mig själv varför, och jag kan inte ge mig något svar. Det enda som jag kan se som en någorlunda vettig förklaring är: mitt liv har varit perfekt. Jag klarar inte av ett perfekt liv. Jag behöver drama. Jag behöver dramatik. Jag behöver spänning. Jag behöver intriger. Jag behöver händelser. Detta är något jag till större delen varit utan. Jag har varit i ett lugnt förhållande där vi inte gjort så mycket tillsammans, jag har haft ett jobb, jag har valt ut vänner jag trivs med, jag har format klart mig själv. Precis, allt har varit klart. Jag har kommit till slutet i en bok och det finns inga fler kapitel att bläddra i.

Jag kände behov av att skapa nya kapitel, men boken var redan klar så det fick inte plats några. Därför förstörde jag boken, och nu är jag i min grop igen. "De starkaste är de som sett gropens botten och tagit sig upp igen." Det står jag fast vid, och jag har redan sett den och tagit mig upp. Därför vet jag att jag kommer kunna klättra upp igen, men till dess får jag stå ut med att plågas av dess mörker. Jag klagar inte, jag förtjänar att göra det. Man får ta konsekvenserna av sina handlingar, nu tar jag mina.

Jag förstår inte att du är så snäll mot mig Henri. Jag förstår inte att du fortfarande säger att du älskar mig. Jag förstår inte att du fortfarande håller om mig. Jag förstår inte att du är rädd för att jag ska lämna dig. Borde det inte vara tvärtom? Jag klarar inte av när du säger att du älskar mig, jag äcklas av det. Inte på grund av dig, utan för att jag vet att jag inte förtjänar de orden. Jag har mår illa av att se på dig, för jag vet att du är sårad och det är mitt fel. Jag hatar när du lyssnar på deppmusik på datorn, för jag känner mig träffad och vet att det är vad jag borde vara.

Ja, jag har funderat på att lämna dig. För att du förtjänar bättre och för att jag vet att jag gjort en spricka som antagligen aldrig kommer gå att laga helt. Man kan lappa över den, men den fortsätter ändå att existera. Jag kan helt ärligt inte säga hur jag kommer göra, men jag hoppas på samma sak som du hoppas på. Att vi kan "börja om" nu till helgen. Jag älskar dig, jag hoppas att du vet det.

Och till alla mina vänner: Jag kan inte annat än be om ursäkt till de som tappat förtroendet för mig, jag hoppas att jag kan bygga upp det igen. Ni behöver inte ge några pikar eller påminna mig om det hela, jag vet redan och jag tar redan de smällar jag förtjänar. Den som ska ha den största ursäkten är Fredrik. Jag har svikit dig än en gång, och jag är ledsen att jag fegat ur varje gång jag försökt berätta allt för dig. Men att du hörde av dig tar jag som att du inte hatar mig, och jag hoppas att jag kan lösa vår relation med tiden också. Jag älskar dig som vän och är glad att jag träffat dig.

Till som dragit förhastade slutsatser om mig: Det finns alltid 2 sidor av ett mynt, ha detta i åtanke.

På återseende.