Saikotic - life is a song, sing it.

Det finns en hel del att skriva om sen jag bloggade sist, både händelser och tankar. Det vi kan börja med är fredagen, detta skulle vara dagen för mig och Henri att "börja om". Han ville glömma allt som hänt och se det som ett avslutat, och vårt "nya förhållande" ville han inleda med en mysig dag på stan med mig. Denna kan summeras med världens godaste ceasarsallad, Lagerhaus, shopping. Det var faktiskt första gången jag och Henri gjorde något sådant tillsammans. Det var verkligen en parkänsla över det hela, och det finns inte mycket som är mysigare än att bli omfamnad av någon man älskar en kall höstdag. Fast det bästa var ändå att se Henri lycklig.

Fredrik och jag hade tidigare kommit överrens om att ses, så jag mötte upp honom och Henri åkte för att gå ut på krogen med Linus. Jag var lite nervös först över att träffa Fredrik, men jag märkte ganska snabbt att han inte hade några större agg mot mig. Besviken var han nog, men det var inget som visades på utsidan och det gjorde det hela enklare. Först småpratade vi om allt möjligt, men sen till ämnet vi träffades för från början: Mitt snedsteg.

I moraliska frågor finns det egentligen ingen som kan säga vad som är rätt och fel, det är sant. Det är det faktum att jag klart och tydligt berättat för Fredrik vad jag har för syn i olika frågor och vart jag står och sedan bryter mot detta som gör det fel. Det som fick Fredrik att inte ta avstånd från mig var att jag inte skyllde ifrån mig. Det krävs 2, jag var den ena. Båda är lika skyldiga, det är så jag ser det. Och som jag skrev tidigare: Jag har inte bara nergraderat min syn hos andra, utan även min egen. Den största frågan är väl varför?

Fredriks mor Katarina hade läst igenom mitt tidigare blogginlägg och försökte förklara för Fredrik varför det kan bli som det blev. Hon sa bland annat att jag antagligen inte kunnat ta upp det med Fredrik just för att Fredrik är så perfekt. Nej, ingen är helt perfekt, men Fredrik känns i många fall nära. Han är älskad, han vet precis vad han tycker och tänker om saker och ting. Därför känns det svårare att ta upp sina egna fel, särskilt om det är fel som man vet Fredrik är grovt emot. Den andra saken hon sa var att hon själv hade varit tillsammans med en kille och varit med andra samtidigt, då hade hon inte tyckt att det spelade så stor roll. Sen träffade hon Mats och då förändrades allt. Hon bara visste: Detta är rätt.

Det är den punkten jag inte kommit till än. Fredrik frågade mig vad jag skulle behöva i ett förhållande, vad jag skulle önska av en pojkvän.

Jag behöver någon jag kan öppna upp mig om allt med. Jag måste kunna ta upp alla mina tankar, jag måste kunna våga säga till om något är fel, jag måste våga framföra alla åsikter jag har. Allt ska bara flyta.

Jag behöver någon som handlar på impulser. Jag hatar rutiner, jag hatar planering. Rutiner som jobb och skola är något jag kan acceptera, men allt runt det. Jag fillar att göra galna saker, jag gillar att göra det jag känner för just för stunden. Detta behöver en partner dela med mig, för då tänds mina gnistor av dennes galenskaper och han kan också acceptera mina. Helt enkelt, jag kan vara någons fågel, men en fågel som aldrig måste sitta i bur.

Jag behöver någon som uppskattar sex. Ett förhållande ska inte bestå av sex, men det är en viktig del. Det är genom sex man som bäst kan visa hur mycket man älskar varandra. Man delar samma njutning, man är så nära varandra man bara kan komma.

Jag behöver någon som delar min positiva inställning till livet. Som kan uppskatta de små sakerna. Ingen människa är glad 24/7, men ens attityd och inställning gör väldigt mycket. Allt är föränderligt.

Jag behöver någon som uppskattar och älskar mig för den jag är, inte för den de kan forma mig till. Personlighet, intressen och livssyn är klossar som byggen en människa. Om man inte gillar dessa, då gillar man väl inte heller människan? Ett ganska bra exempel jag kommer på nu är något jag och Micke pratade om. Det är nämligen så att Micke gillar att spela WoW, något man lätt ser ner på. Jag ställde frågan "Varför?", han svarade "Gemenskapen.". Jag godtog helt klart svaret och svarade något i stil med "Tack, du fick mig att förstå. Och varför skulle jag ha något emot att du spelar, du gillar det och blir glad av det, vad är problemet?". Detta intresse är en del av Micke, och om jag inte skulle acceptera det så skulle jag inte heller acceptera Micke fullt ut enligt mig, vilket jag gör. Sålänge ett intresse eller en livssyn inte tar över en persons liv och inte är skadligt, var försiktig med att sparka på klossarna, du raserar en människa.

Slutsats: Jag vet precis vad jag behöver. Jag vet precis vad som skulle få mig att känna att jag "hittat rätt", problemet är bara att känslor och logik inte alltid sammarbetar. Men när någon av punkterna saknas så saknas också en bit av mitt liv, det ger mig känslan av att något saknas och får mig till dumma saker. Men vad ska man göra åt att man är kär? Jag är kär, och personen jag är kär i vill jag inte ändra på. Jag tror jag hamnat i ett vägskäl.

---

Nästa sak jag vill ta upp är en del av något som Cattiz skrev som kommentar på Fredriks blogg:

"Men saken med vänner är att man inte kan kontrollera dom. Man kan inte säga vad som är rätt och vad som är fel. Dom har blivigt uppfostrade olika jämfört med dig. Om dom vill supa så är det ju deras val. Visst det kanske går ut på dig, men om ni är vänner så är det nästan (beror på hur bra kompis man är och upp till var och en) en skyldighet att vara där för dom. Att kunna acceptera nån för vilka dom är, posetiva som negativa sidor. Men om människan har knivhuggit en kanske det inte är så lätt att fortsätta vara vän med personen. Det är upp till var och en, inte bara dig."

Nuvarande Fredrik påminner om en människa jag var en gång. Jag trodde väldigt mycket på kärlek, och strul eller liknande med någon man inte hade känslor för existerade inte i min värld. Allra minst otrohet. Jag kunde inte alls förstå hur folk kunde göra något sådant mot varandra. Varför skada någon man älskar? Nej, jag förstod verkligen inte. Min ståndpunkt där var väldigt, väldigt fast. Denna starka tro på kärlek jag hade är något väldigt underbart när det funkar, men vid motsatsen så kan den bryta ner dig istället.

Min första pojkvän fick jag när jag var 15 år. Det var ett långdistansförhållande. Han bodde i Stockholm, jag bodde i Småland. Vi träffades kanske 1 gång i månaden, men det spelade ingen roll. Jag älskade honom, jag var aldrig osäker på att han skulle vara otrogen, jag var stolt över att ha honom. Han var den första jag kan säga att jag blev kär i, och jag var den första och enda han älskat.

Problemet var bara att han älskade mig nästan besatt mycket. När vi blev tillsammans var jag extremt blyg, med tiden blev jag gradvis mer social. Ju socialare jag blev, desto mer upplevde han att jag delade min värld med fler än honom. Redan då hade jag mest killkompisar, varav alla bodde i Stockholm. Så varje gång jag åkte upp var det självklart så att jag blev glad av att se dem. Jag pratade mycket med dem och en hej-kram var en självklarhet. Min pojkvän var alltid i centrum och han kände alla mina kompisar, men i hans ögon var de ett tillräckligt stort hot ändå. Månaderna gick och han blev allt grinigare på mig, extremfallet var en gång då han nästan dissade mig i 1 vecka för att jag pratade med mina kompisar. Underbart att bli dissad av någon man är tvingad att bo hemma hos. Men det som sårade mig var att han absolut inte litade på mig. Min tillit till honom var otrolig, men det räckte aldrig. Ju mer tiden gick, ju mer nedbryten blev jag. Tillslut bestämde jag mig för att lämna honom fast jag grät sönder över det. Det var första steget till min sänkta syn av kärlek. Mitt första förhållande var väldigt seriöst, men också ett helvete. Nej, kärlek hade blivit smutsigt.

Andra killen jag föll för var någon som gav intrycket av att kunna "laga" mig. Han fanns alltid där och lyssnade, hans underbara röst övertygade mig om att han verkligen älskade mig. Han var vacker, alldeles för vacker. En sådan kille jag aldrig trott skulle få känslor för mig då 15 år av mitt liv tillbringats med att få höra från alla hur värdelös och ful jag var. Han var en ängel. Trodde jag. Allt avslöjades med att min dåvarande bästa vän plötsligt sa att hon trodde att hon var kär i honom och visade upp alla gulliga sms och dylikt hon fått. Sms:en var kopior av de han skickat till mig, det som var utbytt var namnen. Skickade samma klockslag, skickade med samma text. "Du är den enda för mig Sabina. Du vet inte hur mycket jag älskar dig.". De orden som tidigare fått mig så lycklig gjorde bara så jävla ont. Det var här jag upptäckte att ögon kan ljuga, kärlek smutsades ner ännu mer och ärlighet kändes som något väldigt avlägset och obetydligt.

Det var nog där det började, min drog. När jag blir kär så blir jag verkligen kär, därför blir jag verkligen krossad också. Jag sökte desperat efter något att limma med, och det var där strul kom in. Det började med en, sen blev det 2, sen blev det 3. Jag dödade känslor för att jag inte orkade med dem och förvandlade kyssar och sex till något obetydligt. Det var där jag ville ha det just då. Jag levde på tillfällig närhet och den tillfälliga spänningen som snabbt gick över. Men det hade ändå inte nått ett kritiskt stadie den här tidpunkten, det var bara inledningen.

Tredje killen jag föll för var allt det jag beskrev på mina punkter av vad jag söker i ett förhållande. Om jag var en fågel så var han vingarna. Med honom fanns inga gränser. Han behandlade mig rakt igenom som en gudinna, vår relation till varandra var en sådan man bara hittar på filmer. Vår första natt tillsammans var på hans balkong. Det var otroligt kallt ute, men det spelade ingen roll. Det fick mig bara att älska hans kroppsvärme ännu mer. Han sa att det var en underbar känsla att vakna upp brevid mig och märka hur jag fortfarande höll om honom hårt fast jag sov. De orden fick mig verkligen att smälta. Vi älskade att vara med varandra, allt bara klickade. Många saker som vi upplevde var första gången för båda, det var underbart att få uppleva det ihop. Han skrev en låt som han spelade och sjöng för mig, och det är det vackraste jag någonsin fått. Den var så fylld av känslor att jag bara ville gråta. Visst är det äkta kärlek att älska någon rakt igenom? Att känna hur fjärilar leker i hela magen så fort man tänker på personen? Att nästan dö av lycka när man träffar personen? Idag kan jag knappt förstå hur kär jag var.

Så, vad var problemet? Det låter ju som en drömsaga, eller hur? Just det var problemet. Han var min dröm. Jag bara väntade på att haken skulle dyka upp. Bara väntade på att få veta att allt var en lögn.

Han var min dröm och jag ville aldrig vakna.

Detta ledde till att jag istället sårade honom. Jag vågade inte inleda något, jag var rädd. Jag hade allt som hänt tidigare i bakhuvudet. Jag ville inte upptäcka något hemskt med denna människa. Det var det som förstörde allt, och även mig.

Jag var dödligt förälskad men stötte bort honom. Vad gjorde jag? Jo, gick tillbaka till det jag inlett för att dämpa allt. Strulande, sex. Snart kom även alkoholen. Ju mer jag höll på, desto mer behövde jag det. Som jag beskrev det innan, det var som en drog. Man vet att det är dåligt, ändå fortsätter man på grund av beroendet av det och känslan. En som varit knarkare riskerar alltid att ramla dit igen, och det är där jag är idag. Jag är en knarkare, men mitt knark består av en tillfällig spänningskänsla och en ny närhet. När något inte känns tillräckligt så behöver jag den.

Som Cattiz skrev, alla uppfostras olika. Jag har fått uppfostra mig själv, både på grund av föräldrar som inte borde ha skaffat barn ihop och för att jag flyttade hemifrån redan när jag var 15. Då finns det ingen som kan leda en på rätt väg förutom en själv, och om man inte vet vart den ligger kan man inte hitta den. Jag vet vart den ligger nu, men jag har fått veta det försent. Jag hoppas på att någon gång uppleva en dröm jag inte flyr från, jag hoppas på att jag kommer kunna bli helt "ren". Men på vägen dit kommer jag aldrig kunna garantera att det inte blir återfall, även om jag inte vill att det ska bli det.

Jag skrev detta för att jag vill att folk ska förstå vad som kan ha format en människa. En människa är inte från grunden ond, den blir det av att uppleva ondska. Allt kommer lösa sig för mig också, men tiden var tydligen inte tillräckligt mogen.

På återseende. Har du läst allt så är jag imponerad.