Ångest.
I skrivande stund är jag om en halvtimme 18. Det känns både kul och jobbigt, nu när det närmar sig kritan så är det mest jobbigt, just för att jag börjat fundera. Jag tror egentligen inte förändringen blir enorm, men det faktum att jag blir 18 pekar på hur kort tid det är kvar till allt. Tid för att fatta beslut. Redan står det om att man ska prova studentmössa, man ska veta vilken utbildning man vill ha, man måste fixa det och det och det som MÅSTE fixas bara för att man plötsligt ska räknas som vuxen. Man kommer aldrig mer komma undan med "Jag är inte myndig", för nu ÄR man det.
Jag har längtat otroligt efter det här. Mina kära vänner drog ihop en överraskningsfest för mig, den var helt underbar och det märktes att de hade lagt ner mycket energi. Jag fick pengar och prylar av morsan. Jag kommer kunna pierca mig utan gnäll. Jag kan tatuera mig utan gnäll. Jag kan söka jobb utan att få avslag för att jag inte är myndig. Gränserna försvinner.
Men... Jag måste också bestämma mig för vad jag vill göra med mitt liv. Starta klädföretag, sure. Men jag måste ha en reservplan, jag kan inte vänta mig att leva på det och satsa alla mina kort på det.
VAD VILL JAG?
Jag hatar att känna mig vilse igen, men jag oroar mig faktiskt. Oroar mig för hur det ska bli med boende när jag slutar gymnasiet, jag oroar mig för att mina betyg inte ska räcka för att komma vidare. För nej, de är inte bra. Något jag gärna skulle vilja är att flytta utomlands, men om man ska plugga utomlands krävs det bra betyg. Nu undrar jag varför jag inte lagt ner mer energi på skolan. Fan att man är efterklok. Något jag skulle kunna tänka mig att jobba som är bartender. Jag fungerar bättre på natten, även om jag nog skulle få psykbryt på alla idiotkunder. Men där kommer nästa problem. OM jag nu skulle kunna utbilda mig till det, så kommer man ändå få leva i oro över att få jobb. Det är ett helvete att få jobb, och sen ska man lyckas ha kvar det tillräckligt länge för att bli berättigad till a-kassa. Vilket man oftast inte lyckas med. Fast i dagens samhälle borde man nog ha rätt att oroa sig som ungdom, för nog fan är det annorlunda mot ett par år sen.
Egentligen vet jag att jag inte borde oroa mig redan nu, men ändå gör man det. Varför känner man sig så vuxen bara för att en siffra i ens ålder förändras?
Men jag vill ha mål. Jag gillar att vara målmedveten. Jag vill ha det jag nämnt innan: En drivkraft. Det är väl därför jag känner mig vilsen.
Livet är en krånglig fråga utan svar.
Jag har längtat otroligt efter det här. Mina kära vänner drog ihop en överraskningsfest för mig, den var helt underbar och det märktes att de hade lagt ner mycket energi. Jag fick pengar och prylar av morsan. Jag kommer kunna pierca mig utan gnäll. Jag kan tatuera mig utan gnäll. Jag kan söka jobb utan att få avslag för att jag inte är myndig. Gränserna försvinner.
Men... Jag måste också bestämma mig för vad jag vill göra med mitt liv. Starta klädföretag, sure. Men jag måste ha en reservplan, jag kan inte vänta mig att leva på det och satsa alla mina kort på det.
VAD VILL JAG?
Jag hatar att känna mig vilse igen, men jag oroar mig faktiskt. Oroar mig för hur det ska bli med boende när jag slutar gymnasiet, jag oroar mig för att mina betyg inte ska räcka för att komma vidare. För nej, de är inte bra. Något jag gärna skulle vilja är att flytta utomlands, men om man ska plugga utomlands krävs det bra betyg. Nu undrar jag varför jag inte lagt ner mer energi på skolan. Fan att man är efterklok. Något jag skulle kunna tänka mig att jobba som är bartender. Jag fungerar bättre på natten, även om jag nog skulle få psykbryt på alla idiotkunder. Men där kommer nästa problem. OM jag nu skulle kunna utbilda mig till det, så kommer man ändå få leva i oro över att få jobb. Det är ett helvete att få jobb, och sen ska man lyckas ha kvar det tillräckligt länge för att bli berättigad till a-kassa. Vilket man oftast inte lyckas med. Fast i dagens samhälle borde man nog ha rätt att oroa sig som ungdom, för nog fan är det annorlunda mot ett par år sen.
Egentligen vet jag att jag inte borde oroa mig redan nu, men ändå gör man det. Varför känner man sig så vuxen bara för att en siffra i ens ålder förändras?
Men jag vill ha mål. Jag gillar att vara målmedveten. Jag vill ha det jag nämnt innan: En drivkraft. Det är väl därför jag känner mig vilsen.
Livet är en krånglig fråga utan svar.
Kommentarer
Trackback
