STUPID STUPID STUPID
Jag vill skriva om vilken jävla sömnbrist jag har. Om hur jag satt uppe timme efter timme med konstanta gråtattacker, om hur jag funderade på att gå i en timme till Fredrik men lät bli av enda anledningen att jag inte hittar för fem öre och skulle varit för jävla dålig för att lyckas komma fram iallafall, om hur Patrik fick sitta och prata med mig hela natten, om vilken jävla ångest jag hade över mig själv. Jag kunde inte sova, jag ville inte sova. Jag ville bara ringa någon, gråta och undra vad fan jag skulle göra. Men den jag skulle ha ringt i vanliga fall var den jag behövde råd om. Ett tag var jag så nära att ringa Kim, just då kändes det så rätt. Jag är i efterhand glad att jag inte flippade ur tillräckligt för att göra det. Jag var så jävla dum, och så otroligt rädd att Fredrik skulle skada sig själv på något sätt. Jag är rädd att han ska försvinna ur mitt liv. Försvinna ur allas liv. Allt för att jag var dum nog att inte hålla käften. Jag ska vara stöttepelaren. Jag ska göra folk lyckliga. Jag ska inte vara den som får det att rasa.
Det värsta var ändå Henris blick. Jag har gjort mycket dummare grejer förut, det har han i stort sett bara viftat bort. Men den här blicken verkligen trängde igenom mig. Han var så besviken. Jag vill aldrig någonsin se den blicken igen. Aldrig märka den irritationen. Rösten han hade när han sa "Jag trodde du kände Fredrik bättre än så.".
Det var inte bara Henri som var besviken. Jag var besviken. Besviken på mig själv. Någon annan skulle antagligen inte se detta som en stor grej, men jag gör. Jag bryr mig. Oftast mycket mer än jag borde. Men ändå, det är väldigt få som orkar bry sig på det sättet, så jag kan väl ändå vara stolt. Jag känner hellre för mycket än inget alls.
Problemet är väl bara att min självdestruktiva sida vaknar till liv när jag misslyckas med min "uppgift". Då jag bara vill skära sönder mig själv. Inte för att någon ska tycka synd om mig, utan för att jag tycker att jag förtjänar att ha ont. Saker som inte längre fyller sin funktion kan man lika gärna ta sönder eller slänga bort, helt enkelt.
Jag hoppas iallafall att jag inte förlorade en vän pga min egna jävla dumhet. Förlåt Fredrik. Förlåt.
Och detta med Kim.. Det känns som att vi bara har en maktkamp jämt. En kamp ingen av oss kan vinna för ingen vill förlora. Det är bara en jävla massa tjafs där den ena av någon anledning ska försöka peka ut den andra som en idiot. Vi kommer ingen vart av att skriva med varandra. Du ser mig som ond för du har sparat alla dåliga sidor med mig och låtit det ta över, så jag fattar inte ens varför jag försöker diskutera för det kommer bara bli hugg. Jag fattar inte varför du läser min blogg heller. Vad vill du få ut av det? Vill du se om jag misslyckas? Vill du se om jag lyckas? Är det för att du bryr dig eller är det för att kunna vara skadeglad? Är det för att du fortfarande vill kunna hålla koll? Är det för att du fortfarande ska kunna hitta saker om mig att gnälla på? Är det bara av ren nyfikenhet? I don't get it. Och vad du än säger så vet jag aldrig om jag ska tro på det för att det kan ha ändrat sig till nästa dag eller så säger du något helt annat till andra.
Varför fortsätter du höra av dig ibland när jag sagt att du ska låta bli? Vill du ha en reaktion? Isåfall VAD för reaktion? Vill du att jag ska bli ledsen? Vill du se till att jag inte KAN glömma dig? Jag har plockat bort dig överallt. Ditt nummer är borta. Din facebook är borta. Din msn är borta. Din badboll är borta. Din bilddagbok är borta. Jag läser inte din blogg. Jag har gjort allt för att bara glömma. Ändå blir jag inte av med dig. Jag blockade dig inte på msn för jag trodde att du skulle förstå att om jag sagt nej så menade jag nej, ändå skriver du ibland. Jag får ont i magen bara av att se ditt msn-namn. Jag vet inte vad för slags magont det är, jag vet bara att det känns. Samma sak när jag läst dina kommentarer på min blogg, när du kommenterat statusen på någon av våra gemensamma vänner på facebook, när du skrivit i någons gästbok på badboll... Minsta lilla ger mig en reaktion jag inte vill ha. Jag skiter i att gå på olika tillställningar för att jag vet att du ska vara där. Men det kvittar vad fan jag gör. Nog fan dyker du upp någonstans ändå eller snackar med mina vänner. Ja, vad vill jag få sagt med det egentligen? Ingen jävla aning. Jag är trött och virrig och jag kan inte direkt be dig att radera dig från jordens yta så varför gnäller jag ens. Men helt enkelt, med de delar du KAN rå för: Jag förstår inte varför du inte bara lämnar mig ifred om jag nu är så jävla hemsk.
Jag försöker iallafall fortfarande ha den synen att jag vill se dig lycklig. Jag har varit arg och besviken på dig många gånger, men jag har kommit fram till att tiden tillsammans ändå betydde väldigt mycket och jag älskar dina fina sidor. Jag orkar inte smutskasta dig, jag orkar inte försöka hata dig. Jag får inte ut något av det och innerst inne vet jag att jag inte menar något ändå.
Nu ska en Sabina med extrem sömnbrist och som råkat "glömma" att äta på 3 dagar lägga sig och förhoppningsvis bli klarare i skallen. Alla läsare, ursäkta för gnället och ett antagligen väldigt osammanhängande inlägg. God natt.
Jag skäms över att något så kort. Något som alla förutom jag vägrar glömma. Något som jag borde släppt för länge sen, ska behöva åstadkomma så mycket kaos. Så mycket gråt. Så mycket smärta. Det är jag som ska ha ont och gråta. Ingen annan.
Självklart så blir jag väldigt lycklig över alla som bryr sig om mig. Du är den som brytt dig mest Sabina. Jag trodde inte det fanns sådana här vänner. Sådana här människor överhuvudtaget. Den du är Sabina är en vacker, snäll och oändligt fin människa. Det finns inte ord för din omtänksamhet du visat. Jag vet att jag redan skrivit det över msn, men jag tror inte jag är ensam om att tycka "Du kan inte alltid vara en stöttepelare.". Enda anledning till att du inte räckte till denna gång var för att du inte är Lindsay. Och det kan du aldrig bli. Jag har valt det här. Jag får leva med det här. Någon dag så går jag vidare, den dagen kanske inte hinner komma innan jag är ur världen. Men jag tänker inte åstadkomma min egen död kan jag åtminstone försäkra dig och alla andra om.
Du har inte förlorat en vän. Den enda som förlorat något är jag, som förlorat Lindsay, men jag antar att jag aldrig heller hade henne.
Även om jag faktiskt åstadkommer handligen att mörklägga min blogg så innebär det inte att bloggandet är övergivet. Enda anledning till att jag faktiskt mörklägger den är för att Lindsay inte ska kunna läsa den igen. Hade jag inte haft den orsaken så hade jag bara tagit en paus från bloggandet och låta bloggen vara som den är. För en paus från bloggandet har jag funderat på länge, jag har nämnt det tidigare i min egen blogg. Det är för att jag söker en ny väg. En ny väg som kanske är rätt. För jag har en känsla av att detta spår jag har gått inte är det rätta, och med detta spår så menar jag att skriva om Lindsay, bra eller dåligt.
En dag så kommer allt bli bra. Det gäller bara att alla vill! Faller en så faller alla.
Jag kommer alltid vara din vän Sabina.
//Fredrik
Hej,
Du skrev på min blogg :) Känner Fredrik/Gaffeln förstår jag?
Har lite bråttom eftersom jag snart flyr till sjöss ett litet tag men ville svara så fort jag kunde. (Såg inte var man hittade kommentarer). Det där med att blicka framåt är svårt och bloggen liksom jag går krångliga vägar, men nog skall man hitta fram till slut. Det uppskattas att du tar dig tid och reflektera och kommentera och allt ja. Vill säga något bättre men det här får duga i stressen.
Väl mött,
Frozen Soul
Till Frozen Soul: Jupp, Fredrik är vad jag skulle kalla en av mina bästa vänner. ^^ Och jag kan säga att jag verkligen älskar din blogg. Du skriver på ett väldigt djupt och fint sätt. Visst, du har liksom oss andra svårt att hitta rätt, men jag tycker ändå att du söker på ett bra sätt. Sen är det väl bara mänskligt att känna saknad. Kan tillägga att jag helt klart kommer fortsätta läsa din blogg, den berör mig.
Tack för att du tog dig tid att skriva!
Svar på senast: Helt rätt, Bondage ftw!
Frozen Soul: Ja, men väldigt få inser det dock och verkar tycka att man är sjuk i huvudet om man påpekar att man gillar det. xP Smärta är kärlek.
Smärta är kärlek sa Jungfru lidande och tog mig i sina armar av taggtråd,
Hennes taggar av omtänksamhet,
Rev upp sår i min hud.
Mitt smärtsamma skrik,
Fyller luften omkring oss,
Och hon kysser mig,
Med läppar av flytande tjära.
Jag skriker, skakar och vrider mig vånda.
Men med en viskning i mitt öra,
Stillar hon min rädsla.
Smärta är kärlek,
Viskade Jungfru lidande,
Och såg mitt hjärta sluta slå.
Haha, kom på en dikt jag passar på att skicka. Tack för inspirationen. Men för att återgå till ämnet. Ja tyvärr är synen på BDSM ganska rejält åt helvete, man tycker att man borde se mer förståelse i ett samhälle där oralsex helt accepterats och där det tar för givet att kvinnan skall stå på knä och suga o utan protest gå med på anal-penetration... det får BDSM att låta som missionären i mina öron.
Speciellt att Bondage/Shibari kan ses som sjukt förbryllar mig. Det om något är väl konst, mer konst än som den kända flickan som låtsades vara psyksjuk och bet folk, eller?
Haha, sorry, fylls med svag ilska när jag tänker på det. Nåväl, bondage for the win!
Helt korrekt. BDSM är inte på något sätt sjukt IMO, inte om man jämför med så mycket annat. Men men, samhället har väl som vanligt svårt att öppna ögonen.
Btw, känns rätt värdeöst att konversera på min kommentarsida! XD Msn eller något?
