Saikotic - life is a song, sing it.

För att citera en bit ur Suzys blogg:

"Man ser runt på alla de som vuxit upp med mycket drama i familjen. Mycket bråk och mycket psykiska lidanden. De här personerna nästan kräver ständig drama. De skapar sina egna intriger när livet börjar bli för lugnt. Som om man är rädd för lyckan. Som om man inte är lycklig fören man är olycklig. Som om många söker sig till svin och står ut i att bli illa behandlade bara för att de känner sig trygga i det beteendet."

Det är precis så vi fungerar. Det sitter i huvudet och är ett beteendemönster som tar tid att ta sig ur. Det handlar inte om att skylla på något, det handlar om att lära sig felaktigt från början. Om du lär en hund att ligga istället för sitta när du säger "sitt" kommer det vara svårt att lära den senare att den ska sitta och inte ligga.

Efter senaste händelsen har jag, som Henri sagt, fått en utrensning bland mina kontakter. Vissa har stannat, vissa har gått. Förut sörjde jag de som gick, men det gör jag inte längre. Varför? Jo, för de är inte värda besväret.

I min värld är det ganska enkelt. Man ställer upp för och hjälper sina vänner. Jag kanske delar inte alla deras åsikter, jag har kanske inte samma syner på saker och ting, jag kanske inte alltid tycker att de gör rätt. Men de är ändå mina vänner, så vad spelar det för roll? De kommer trampa snett, de kommer välja fel väg ibland - men jag kommer alltid finnas där för att sträcka ut en hjälpande hand mot dem. För det är vad man gör som vän. Det gäller att kunna förstå.

Det finns de av mina vänner som ser det på samma sätt som jag, dessa har stannat kvar för att sträcka ut en hjälpande hand. Till er kan jag bara säga - tack. Sen finns det de som gått. Till er kan jag säga - det var trevligt så länge det varade, men jag har insett att det inte finns någon anledning till att sörja er. Sen gissar jag på att alla inte har samma syn som mig på sådant och det accepterar jag också.

---

Dock är jag besviken på en viss person. Du säger att jag kan prata med dig om det är något. Du säger att jag kan komma till dig när det känns jobbigt. Du säger att du hoppas att det ska bli bra mellan mig och Henri. Du säger att det inte spelar dig någon roll vad som hänt i mitt förhållande eftersom det är just mitt förhållande. Du tyckte det var bra att jag fixat läkar- och psykologtid. Jag var glad över att höra det. Jag tyckte om att kunna prata av mig hos dig, jag tyckte faktiskt om att överhuvudtaget klara av att prata med dig igen.

Sen råkar man inte vara med en kväll, och då får man veta att det låtit helt annorlunda. Då säger du att du skulle bli glad om det sket sig mellan mig och Henri, att läkare och psykolog inte kommer hjälpa för jag är ett hopplöst fall ändå, att jag inte förtjänar annat än spö, att jag köpt julklappar till Henri bara för att jag gör allt för att inte vara ensam och drar upp saker som jag trodde att du såg på ett annat sätt men som du helt plötsligt analyserat till att jag var ett asshole. Jag trodde jag hade berättat allt för dig, jag trodde du visste allt, jag trodde att vissa saker betytt mer för dig än vad det uppenbarligen gjorde.

Jag nämner inte ditt namn här, jag tror jag vet vem du är ändå. Tack för att du låtsades att du brydde dig. Om det var vad du tyckte så kunde du ha sagt det direkt tack.