Saikotic - life is a song, sing it.

Väldigt många gånger har jag varit avundsjuk på Fredrik, avundsjuk för att han har allt det jag hade velat ha. Han är en respekterad och uppskattad person, han har en helt underbar familj som bryr sig om honom och visar gemenskap, han behöver aldrig bekymra sig om pengar, han behöver inte anstränga sig för att skaffa jobb, han är rolig, han är en bra kompis. Han har allt. Om man hade fått leva det livet själv, hade man varit den man är idag? Antagligen inte. Jag hade gett mycket för att kunna byta med Fredrik, men det kommer jag aldrig kunna.

Under senaste tiden har jag försökt analysera mig själv. Förstå varför jag agerar som jag gör, varför det går som en automatisk handling genom hjärnan. Jag tror att ett av svaren är att jag vill såra någon, men denna "någon" är jag själv. "De som haft en taskig barndom gillar skräck.". Oh ja, jag gillar skräck. Jag gillar skräck i filmer, men uppenbarligen i verkligheten också. Jag tror helt enkelt att jag har den synen att jag inte förtjänar att vara lycklig. Henri frågade för ett tag sedan om jag har ett självdestruktivt beteende, med lite närmare eftertanke så har jag det. Jag skadar mig själv psykiskt, det fysiska låter jag andra sköta åt mig.

Mitt och Henris förhållande har varit helt perfekt. Vi har matchat otroligt bra ihop, vi har alltid haft kul ihop, vi har helt enkelt funkat bra som både par och vänner. Det är där det brister för mig, det är vid sådana tillfällen jag fuckar upp det har jag märkt. Jag har alltid trott att jag har lämnat mycket av mitt tidigare liv bakom mig, men det har jag inte. Jag fick en snedvriden syn på kärlek redan som liten, och undermedvetet har den fastnat. Det känns som att jag straffar både Henri och mig själv för vad jag haft för relationer med andra personer.

De senaste veckorna har tillbringats i tårar och självmordstankar, jag har tagit på mig mer än jag klarar av. Min skola går rakt åt helvete, jag hatar mitt jobb, majoriteten av mina "vänner" hatar mig och den som alltid ställer upp för mig har jag sårat rejält. Det är inte så att jag är glad åt mitt liv, men Henri har fortsatt ställa upp för mig. Varför? Jo, för han tänker många steg längre än vad alla andra gör. Folk blir irriterade på honom för de förstår inte. Det är väldigt få som klarar att tänka i samma banor som Henri. Trots att vi varit tillsammans i snart 10 månader blir jag själv ofta förvånad. Henri är en människa man inte kan tröttna på för han upphör aldrig att överraska en.

Det var ganska stormigt mellan mig och Henri ett tag, vilket man förstår. Som jag sa till honom, "Om du hade gjort samma sak mot mig hade jag antagligen dumpat dig direkt.". Men på senare tid har det varit "Jag vill hjälpa dig.", "Varför bryr du dig om vad andra tycker?", "Vi löser det här tillsammans.". Jag anser inte att jag förtjänar den sortens behandling, men samtidigt är jag glad att han ger mig den. Jag tror på mitt och Henris förhållande, jag vill veta vart och varför det går snett i mitt huvud.

Idag tog jag tag i att boka psykolog och läkartid efter mycket uppmuntran från Henri. Det fanns inga tider förrän i januari, men det är skönt att ha det gjort. Jag är en sådan som ofta försöker lösa saker på egen hand även fast jag inte är kapabel till det, men nu har jag kommit till det stadiet att det runnit över. Jag lägger mig bara ner för att jag inte orkar, och jag förstår att jag verkligen behöver hjälp nu. Jag hoppas verkligen att det ger något, för jag klarar inte av att leva med mig själv längre.

Sen vet jag att många fått en mycket sämre bild av mig, men jag har lyssnat på vad Henri har sagt om det. Det är vårt förhållande, den som jag bryr mig om är Henri. Visst, folk får ha en åsikt om det, men att tro att man är expert på människor man knappt känner och tror sig veta all bakgrundinformation håller inte. Jag tvivlar starkt på att ni känner varken mig eller Henri särskilt bra, jag tror inte ens jag känner mig själv särskilt bra. Därför måste jag se till att lära känna mig. Jag vill veta grunden till mitt beteendemönster. Något är fel och jag måste laga felet.

Jag måste också tacka alla som försökt se det som finns bakom och hållit fast vid mig - ni är guld värda. Tack för att ni ger mig den kämparglöd som behövs.

Något annat som håller mig igång är det jag har att se fram emot. Monday Bar-kryssningen, julmarknad med Henri, julafton (brukar inte gilla julen i vanliga fall men tror att miljöombytet blir skönt), nya dreads, ny marsvinsbebis, Billy Talent-konsert... Ja, det blir nog skönt. Kanske borde man se till att boka in en resa någonstans också? Jag behöver en paus ett tag.

Just ja, jag har börjat ta hand om min kropp mer för att inte vara lika instabil. Jag äter frukost, jag och Henri har börjat laga ordentlig mat igen, jag äter vitamintabletter och de enda sömnpiller jag tar är naturläkemedel. Jag märker helt klart att min kropp mår bättre.

Helt enkelt - det löser sig. Jag är glad att jag börjat tänka klart igen.