Välkommen tillbaka till gropen.
Du sa att jag kanske borde skriva. Att om jag inte klarade av att dela med mig av mina tankar till dig så skulle jag skriva dem istället. Du har rätt, jag är bättre på att skriva. Jag älskar verkligen att prata, men jag plockar bort väldigt mycket av det jag tänker när jag pratar med folk. Det fåtal som kan få bort de spärrarna kan jag räkna på en hand - Fredrik är den första. Den andra upptäckte jag nu i helgen, Micke. Helt plötsligt upptäckte jag mig med att ha reflekterat alla tankar, berättat om större delen av mitt liv, allt. Det bara rann av mig utan att jag tänkte på det. Låt oss säga att dessa 2 skulle få höra 99% av allt som finns under ytan, de jag anser vara nära vänner får höra kanske 60 %. Du är en av dem som får höra 60% Henri. Det beror inte på dig, jag vet att du vill höra och jag vet att du bryr dig. Men det går bara inte. Därför ska jag skriva så gott jag kan så att du förstår.
Som de flesta nog redan vet har det hänt en del tråkigheter, dessa rör mig och Henri. Det är jag som har skapat dem, och jag har ingen ursäkt för dem. Jag har gått emot mina värderingar och principer, och det jag gjort är ett brott man inte kan förlåta. Jag känner hat mot alla som begår det, och jag själv räknas inte som ett undantag. Jag har raserat min egen självbild, jag har raserat andras bild av mig, jag har raserat min bild av mig. Under tiden med dig har jag varit väldigt stolt över mig själv som människa. Jag har blivit glad när folk sagt "du är en fin person Sabina", för jag har vetat att jag förtjänar det. Jag har varit glad när du gett mig tillit, för jag har vetat att jag förtjänat det. Jag har blivit glad när du sagt "jag älskar dig", för jag har förtjänat din kärlek. Jag har älskat mig själv för att jag rett ut allt, för att jag vuxit upp och för att jag format en personlighet jag trivts med.
Idag kan jag inte säga att jag älskar mig själv, för jag har gått emot allt jag står för. Jag frågar mig själv varför, och jag kan inte ge mig något svar. Det enda som jag kan se som en någorlunda vettig förklaring är: mitt liv har varit perfekt. Jag klarar inte av ett perfekt liv. Jag behöver drama. Jag behöver dramatik. Jag behöver spänning. Jag behöver intriger. Jag behöver händelser. Detta är något jag till större delen varit utan. Jag har varit i ett lugnt förhållande där vi inte gjort så mycket tillsammans, jag har haft ett jobb, jag har valt ut vänner jag trivs med, jag har format klart mig själv. Precis, allt har varit klart. Jag har kommit till slutet i en bok och det finns inga fler kapitel att bläddra i.
Jag kände behov av att skapa nya kapitel, men boken var redan klar så det fick inte plats några. Därför förstörde jag boken, och nu är jag i min grop igen. "De starkaste är de som sett gropens botten och tagit sig upp igen." Det står jag fast vid, och jag har redan sett den och tagit mig upp. Därför vet jag att jag kommer kunna klättra upp igen, men till dess får jag stå ut med att plågas av dess mörker. Jag klagar inte, jag förtjänar att göra det. Man får ta konsekvenserna av sina handlingar, nu tar jag mina.
Jag förstår inte att du är så snäll mot mig Henri. Jag förstår inte att du fortfarande säger att du älskar mig. Jag förstår inte att du fortfarande håller om mig. Jag förstår inte att du är rädd för att jag ska lämna dig. Borde det inte vara tvärtom? Jag klarar inte av när du säger att du älskar mig, jag äcklas av det. Inte på grund av dig, utan för att jag vet att jag inte förtjänar de orden. Jag har mår illa av att se på dig, för jag vet att du är sårad och det är mitt fel. Jag hatar när du lyssnar på deppmusik på datorn, för jag känner mig träffad och vet att det är vad jag borde vara.
Ja, jag har funderat på att lämna dig. För att du förtjänar bättre och för att jag vet att jag gjort en spricka som antagligen aldrig kommer gå att laga helt. Man kan lappa över den, men den fortsätter ändå att existera. Jag kan helt ärligt inte säga hur jag kommer göra, men jag hoppas på samma sak som du hoppas på. Att vi kan "börja om" nu till helgen. Jag älskar dig, jag hoppas att du vet det.
Och till alla mina vänner: Jag kan inte annat än be om ursäkt till de som tappat förtroendet för mig, jag hoppas att jag kan bygga upp det igen. Ni behöver inte ge några pikar eller påminna mig om det hela, jag vet redan och jag tar redan de smällar jag förtjänar. Den som ska ha den största ursäkten är Fredrik. Jag har svikit dig än en gång, och jag är ledsen att jag fegat ur varje gång jag försökt berätta allt för dig. Men att du hörde av dig tar jag som att du inte hatar mig, och jag hoppas att jag kan lösa vår relation med tiden också. Jag älskar dig som vän och är glad att jag träffat dig.
Till som dragit förhastade slutsatser om mig: Det finns alltid 2 sidor av ett mynt, ha detta i åtanke.
På återseende.
Som de flesta nog redan vet har det hänt en del tråkigheter, dessa rör mig och Henri. Det är jag som har skapat dem, och jag har ingen ursäkt för dem. Jag har gått emot mina värderingar och principer, och det jag gjort är ett brott man inte kan förlåta. Jag känner hat mot alla som begår det, och jag själv räknas inte som ett undantag. Jag har raserat min egen självbild, jag har raserat andras bild av mig, jag har raserat min bild av mig. Under tiden med dig har jag varit väldigt stolt över mig själv som människa. Jag har blivit glad när folk sagt "du är en fin person Sabina", för jag har vetat att jag förtjänar det. Jag har varit glad när du gett mig tillit, för jag har vetat att jag förtjänat det. Jag har blivit glad när du sagt "jag älskar dig", för jag har förtjänat din kärlek. Jag har älskat mig själv för att jag rett ut allt, för att jag vuxit upp och för att jag format en personlighet jag trivts med.
Idag kan jag inte säga att jag älskar mig själv, för jag har gått emot allt jag står för. Jag frågar mig själv varför, och jag kan inte ge mig något svar. Det enda som jag kan se som en någorlunda vettig förklaring är: mitt liv har varit perfekt. Jag klarar inte av ett perfekt liv. Jag behöver drama. Jag behöver dramatik. Jag behöver spänning. Jag behöver intriger. Jag behöver händelser. Detta är något jag till större delen varit utan. Jag har varit i ett lugnt förhållande där vi inte gjort så mycket tillsammans, jag har haft ett jobb, jag har valt ut vänner jag trivs med, jag har format klart mig själv. Precis, allt har varit klart. Jag har kommit till slutet i en bok och det finns inga fler kapitel att bläddra i.
Jag kände behov av att skapa nya kapitel, men boken var redan klar så det fick inte plats några. Därför förstörde jag boken, och nu är jag i min grop igen. "De starkaste är de som sett gropens botten och tagit sig upp igen." Det står jag fast vid, och jag har redan sett den och tagit mig upp. Därför vet jag att jag kommer kunna klättra upp igen, men till dess får jag stå ut med att plågas av dess mörker. Jag klagar inte, jag förtjänar att göra det. Man får ta konsekvenserna av sina handlingar, nu tar jag mina.
Jag förstår inte att du är så snäll mot mig Henri. Jag förstår inte att du fortfarande säger att du älskar mig. Jag förstår inte att du fortfarande håller om mig. Jag förstår inte att du är rädd för att jag ska lämna dig. Borde det inte vara tvärtom? Jag klarar inte av när du säger att du älskar mig, jag äcklas av det. Inte på grund av dig, utan för att jag vet att jag inte förtjänar de orden. Jag har mår illa av att se på dig, för jag vet att du är sårad och det är mitt fel. Jag hatar när du lyssnar på deppmusik på datorn, för jag känner mig träffad och vet att det är vad jag borde vara.
Ja, jag har funderat på att lämna dig. För att du förtjänar bättre och för att jag vet att jag gjort en spricka som antagligen aldrig kommer gå att laga helt. Man kan lappa över den, men den fortsätter ändå att existera. Jag kan helt ärligt inte säga hur jag kommer göra, men jag hoppas på samma sak som du hoppas på. Att vi kan "börja om" nu till helgen. Jag älskar dig, jag hoppas att du vet det.
Och till alla mina vänner: Jag kan inte annat än be om ursäkt till de som tappat förtroendet för mig, jag hoppas att jag kan bygga upp det igen. Ni behöver inte ge några pikar eller påminna mig om det hela, jag vet redan och jag tar redan de smällar jag förtjänar. Den som ska ha den största ursäkten är Fredrik. Jag har svikit dig än en gång, och jag är ledsen att jag fegat ur varje gång jag försökt berätta allt för dig. Men att du hörde av dig tar jag som att du inte hatar mig, och jag hoppas att jag kan lösa vår relation med tiden också. Jag älskar dig som vän och är glad att jag träffat dig.
Till som dragit förhastade slutsatser om mig: Det finns alltid 2 sidor av ett mynt, ha detta i åtanke.
På återseende.
Vad..?
Vad spelar det för roll att du förlåter mig om jag inte kan förlåta mig själv?
Telemarketing, SvD och kuber.
Helt plötsligt har man fått en helt annan syn på telefonförsäljare. Visst blir man irriterade när de små äcklen ringer sena kvällar för att fråga ut dig om saker du inte är intresserad av alls, försöker vända dig i olika frågor och låter inte alls som människor. De låter som robotor som går på automatik, det får en att hata dem ännu mer.
Men nu när man själv håller på med arbetet ser man det inte så längre. Man förstår varför alla ringer sent: De flesta som jobbar är skolungdomar som inte kan jobba annat än kväll men vill ha något att leva på. Man förstår varför alla är så på dig med att sälja: Som i allt annat, man blir kickad om man inte presterar, och det är inte låga krav man har på sig. Man förstår varför alla låter som robotar: Man upprepar samma saker hur många gånger som helst varje kväll, måste låta extremt trevlig och måste sitta med ett leende på läpparna eftersom det hörs så väl om man inte gör det. Det blir som hjärntvättning, det bara sitter. Arbetsskada kanske man skulle kalla det? Det går nämligen inte prata normalt privat heller över telefon, man sitter där med det intränade leendet och är alltid nära att svara med samma fras som man gör på jobbet.
Dock är det inte bara pest och pina. Ni vet inte hur kul vi har åt er också. Om vi säger att vi ska prata med chefen så pratar vi inte alls med chefen. Vi stänger av ljudet och gör något av följande: Skrattar åt dig. Snackar skit om dig för att du är dryg. Sms:ar. Säger vi att vi kan erbjuda just dig fria månader så är du inte speciell alls, vi erbjuder alla exakt samma sak men det vet inte du. Förolämpar du oss i luren tar vi inte illa upp, vi verkligen njuter av att sitta och fortsätta vara övertrevliga mot dig medan du vrålar på oss och efter samtalet är du antagligen det roligaste samtalsämnet i rummet.
Fast det bästa jag vet med mitt jobb är när man kommer till trevliga människor som man faktiskt kan prata med. Jag behöver inte ha ett säljande samtal för att bli glad, jag blir glad av sådana jag kan sitta och småprata med några minuter eller sådana som på ett moget sätt säger "Tyvärr, jag är verkligen inte intresserad.". Ni skulle antagligen aldrig våga ställa er och vråla på någon på samma sätt om personen var framför dig.
Var trevliga mot oss och vi är trevliga mot dig. Du har antagligen ett jobb som du måste sköta lika mycket som vi måste sköta vårt.
För de som inte vet det ännu är jag dock väldigt nöjd med mitt jobb nu, men jag vet ändå hur det är för alla stackare som sitter kvar på Vendator. Det är inte arbetsplatsen det är fel på, det är de man hamnar hos och pressen. Jag jobbade i teamet för Tele2, vårt mål om dagen var att alla skulle sälja för 1500 var. Att sälja över telefon är inte lätt på någon nivå alls då de flesta tror att vi lurar dem eller inte vill göra ett avtal med en röst. Jag förstår dem, jag skulle tro samma sak. Därför är jag väldigt glad just nu, blev nämligen flyttad från Vendators huvudkontor till SvD's huvudkontor.
Varför är jag nöjd?
1. På Vendator jobbar det nästan bara ungdomar, dvs det blir lätt stökigt och det påminner om en ungdomsgård. Det är bra stämning och så eftersom alla är runt samma ålder, men nog skulle det kunna var bättre ordning. SvD's anställda består till största delen av vuxna. Därför får man ett MYCKET seriösare intryck av deras lokaler. Det är fräscht, rent, mycket större och sen har det självklart lagts ner mer pengar, både på lokalerna och utrustningen.
2. Det är högre lön. På Vendator tjänade jag 85 kr i timmen plus provision, saken var bara den att det var i princip omöjligt att få provision. Nu tjänar jag 100 kr i timmen och gör ändå mindre arbete.
3. På Vendator hade man alltid stor press på sig om att prestera. Arbetet på SvD består inte till särskilt stor del av att sälja, det vi mestadels gör är att ringa upp kunder för att påminna om obetalda fakturor. Detta ger inte heller otrevligt bemötande, tvärtom, folk blir glada av att man ringer och påminner dem då det oftast är så att de glömt fakturan.
4. Stämningen. Jag verkligen älskar alla mina arbetskamrater. Och det är inte bara arbetskamrater, man hittar på kul saker efter jobbet med dem också. Dessutom sitter man och pratar och har kul även under arbetstid.
Så ja, jag är VÄLDIGT nöjd över mitt nuvarande jobb och hoppas verkligen att jag får stanna kvar där. Jag tycker ändå att jag lyckats med ganska mycket för min ålder, och jag är stolt över mig själv. Visst finns det alltid problem, men för att citera min vän Bella:
Livet är nog ganska mycket som en Rubiks kub. Hur mycket man vrider och vänder är det jävligt knepigt att få det rätt om man inte är duktig. Fast även om man inte löst det är det fina färger, tänker man efter lite är det finare när det är lite sådär olöst.
Vi hörs snart igen hoppas jag, på återseende!
Men nu när man själv håller på med arbetet ser man det inte så längre. Man förstår varför alla ringer sent: De flesta som jobbar är skolungdomar som inte kan jobba annat än kväll men vill ha något att leva på. Man förstår varför alla är så på dig med att sälja: Som i allt annat, man blir kickad om man inte presterar, och det är inte låga krav man har på sig. Man förstår varför alla låter som robotar: Man upprepar samma saker hur många gånger som helst varje kväll, måste låta extremt trevlig och måste sitta med ett leende på läpparna eftersom det hörs så väl om man inte gör det. Det blir som hjärntvättning, det bara sitter. Arbetsskada kanske man skulle kalla det? Det går nämligen inte prata normalt privat heller över telefon, man sitter där med det intränade leendet och är alltid nära att svara med samma fras som man gör på jobbet.
Dock är det inte bara pest och pina. Ni vet inte hur kul vi har åt er också. Om vi säger att vi ska prata med chefen så pratar vi inte alls med chefen. Vi stänger av ljudet och gör något av följande: Skrattar åt dig. Snackar skit om dig för att du är dryg. Sms:ar. Säger vi att vi kan erbjuda just dig fria månader så är du inte speciell alls, vi erbjuder alla exakt samma sak men det vet inte du. Förolämpar du oss i luren tar vi inte illa upp, vi verkligen njuter av att sitta och fortsätta vara övertrevliga mot dig medan du vrålar på oss och efter samtalet är du antagligen det roligaste samtalsämnet i rummet.
Fast det bästa jag vet med mitt jobb är när man kommer till trevliga människor som man faktiskt kan prata med. Jag behöver inte ha ett säljande samtal för att bli glad, jag blir glad av sådana jag kan sitta och småprata med några minuter eller sådana som på ett moget sätt säger "Tyvärr, jag är verkligen inte intresserad.". Ni skulle antagligen aldrig våga ställa er och vråla på någon på samma sätt om personen var framför dig.
Var trevliga mot oss och vi är trevliga mot dig. Du har antagligen ett jobb som du måste sköta lika mycket som vi måste sköta vårt.
För de som inte vet det ännu är jag dock väldigt nöjd med mitt jobb nu, men jag vet ändå hur det är för alla stackare som sitter kvar på Vendator. Det är inte arbetsplatsen det är fel på, det är de man hamnar hos och pressen. Jag jobbade i teamet för Tele2, vårt mål om dagen var att alla skulle sälja för 1500 var. Att sälja över telefon är inte lätt på någon nivå alls då de flesta tror att vi lurar dem eller inte vill göra ett avtal med en röst. Jag förstår dem, jag skulle tro samma sak. Därför är jag väldigt glad just nu, blev nämligen flyttad från Vendators huvudkontor till SvD's huvudkontor.
Varför är jag nöjd?
1. På Vendator jobbar det nästan bara ungdomar, dvs det blir lätt stökigt och det påminner om en ungdomsgård. Det är bra stämning och så eftersom alla är runt samma ålder, men nog skulle det kunna var bättre ordning. SvD's anställda består till största delen av vuxna. Därför får man ett MYCKET seriösare intryck av deras lokaler. Det är fräscht, rent, mycket större och sen har det självklart lagts ner mer pengar, både på lokalerna och utrustningen.
2. Det är högre lön. På Vendator tjänade jag 85 kr i timmen plus provision, saken var bara den att det var i princip omöjligt att få provision. Nu tjänar jag 100 kr i timmen och gör ändå mindre arbete.
3. På Vendator hade man alltid stor press på sig om att prestera. Arbetet på SvD består inte till särskilt stor del av att sälja, det vi mestadels gör är att ringa upp kunder för att påminna om obetalda fakturor. Detta ger inte heller otrevligt bemötande, tvärtom, folk blir glada av att man ringer och påminner dem då det oftast är så att de glömt fakturan.
4. Stämningen. Jag verkligen älskar alla mina arbetskamrater. Och det är inte bara arbetskamrater, man hittar på kul saker efter jobbet med dem också. Dessutom sitter man och pratar och har kul även under arbetstid.
Så ja, jag är VÄLDIGT nöjd över mitt nuvarande jobb och hoppas verkligen att jag får stanna kvar där. Jag tycker ändå att jag lyckats med ganska mycket för min ålder, och jag är stolt över mig själv. Visst finns det alltid problem, men för att citera min vän Bella:
Livet är nog ganska mycket som en Rubiks kub. Hur mycket man vrider och vänder är det jävligt knepigt att få det rätt om man inte är duktig. Fast även om man inte löst det är det fina färger, tänker man efter lite är det finare när det är lite sådär olöst.
Vi hörs snart igen hoppas jag, på återseende!
Rejvkulturen.
Rejvkulturen i ett nötskal:
- Är du ny kommer du ett tag få stå ut med att få vara hackkyckling bland alla som hållit på ett tag. En sak du säkerligen kommer få höra upprepade gånger är att du inte hör hemma i kulturen. Varför? Jo, rejvare har en förmåga att tro att de själva föddes som sådana och skulle aldrig i livet erkänna att de varit i samma sits som dig och stör sig antagligen på att se en avbild av sig själva i dig. Om du använder uv kommer de också gnälla på dig, majoriteten av alla rejvare har nämligen en gång i tiden själva varit uv-troll vilket de vill sopa under mattan.
- Har du sex med en i ravekulturen så kan du i 9 fall av 10 räkna med att du är buksvåger med resten där också. Rejvare är nämligen ett enda stort incestsläkte. Alla ligger med alla, alla är otrogna med alla, alla hånglar med varandra. Kort sagt, bli inte förvånad om du får aids eller herpes.
- Söker du ett seriöst förhållande ska du inte heller leta här. I de flesta fall lär du bara vara en kul leksak som duger i högst 3 månader.
- Ryktesspridning? Inget ovanligt. Det sorgliga är att alla tror på dem också.
- Skitsnack hör till vardagen. Alla snackar skit om alla, så fort de vänder ryggen till. Om du vill ha trogna vänner, välj noga. Dessa människor gillar att stabba varandra i ryggen nämligen.
- Vill du bli accepterad, bli inte shufflare. Alla rejvare hatar shufflare, fråga mig inte varför.
- Är du intresserad av en upptagen tjej i rejvkulturen, ställ dig i kö. Det står minst 20 killar per brud och väntar på att hon ska bli singel. Hennes personlighet spelar oftast ingen större roll, ser hon tillräckligt bra ut för att stoppa kuken i så duger det.
- Är du kille och vill ha en köbildning med tjejer efter dig? Bli arrangör eller DJ. Du behöver inte kunna mixa särskilt bra, kan du trycka på play och få det att se ut som att kan så ska du se att du snart är ett populärt byte.
Men trots allt detta stannar man kvar. Varför? Kärleken till musiken är den ena anledningen. Den andra är de guldkorn bland dessa människor man faktiskt hittar. Om jag inte hade snubblat in i denna kultur hade jag aldrig träffat Fredrik. Jag hade antagligen inte varit så bra vän med Lindsay. Jag hade inte mött Henri. Jag hade inte haft mina lyckopiller Max och Jimmy. Nej, det finns så många underbara människor jag aldrig hade upptäckt. Vilse, Bäckman, Henke, Feffe, Robin, Nico, Bernhard, iLLeR, dab, Danne, Micke, Linus... Listan fortsätter länge till.
Jag hatar min kultur. Men samtidigt kan jag inte låta bli att älska den.
- Är du ny kommer du ett tag få stå ut med att få vara hackkyckling bland alla som hållit på ett tag. En sak du säkerligen kommer få höra upprepade gånger är att du inte hör hemma i kulturen. Varför? Jo, rejvare har en förmåga att tro att de själva föddes som sådana och skulle aldrig i livet erkänna att de varit i samma sits som dig och stör sig antagligen på att se en avbild av sig själva i dig. Om du använder uv kommer de också gnälla på dig, majoriteten av alla rejvare har nämligen en gång i tiden själva varit uv-troll vilket de vill sopa under mattan.
- Har du sex med en i ravekulturen så kan du i 9 fall av 10 räkna med att du är buksvåger med resten där också. Rejvare är nämligen ett enda stort incestsläkte. Alla ligger med alla, alla är otrogna med alla, alla hånglar med varandra. Kort sagt, bli inte förvånad om du får aids eller herpes.
- Söker du ett seriöst förhållande ska du inte heller leta här. I de flesta fall lär du bara vara en kul leksak som duger i högst 3 månader.
- Ryktesspridning? Inget ovanligt. Det sorgliga är att alla tror på dem också.
- Skitsnack hör till vardagen. Alla snackar skit om alla, så fort de vänder ryggen till. Om du vill ha trogna vänner, välj noga. Dessa människor gillar att stabba varandra i ryggen nämligen.
- Vill du bli accepterad, bli inte shufflare. Alla rejvare hatar shufflare, fråga mig inte varför.
- Är du intresserad av en upptagen tjej i rejvkulturen, ställ dig i kö. Det står minst 20 killar per brud och väntar på att hon ska bli singel. Hennes personlighet spelar oftast ingen större roll, ser hon tillräckligt bra ut för att stoppa kuken i så duger det.
- Är du kille och vill ha en köbildning med tjejer efter dig? Bli arrangör eller DJ. Du behöver inte kunna mixa särskilt bra, kan du trycka på play och få det att se ut som att kan så ska du se att du snart är ett populärt byte.
Men trots allt detta stannar man kvar. Varför? Kärleken till musiken är den ena anledningen. Den andra är de guldkorn bland dessa människor man faktiskt hittar. Om jag inte hade snubblat in i denna kultur hade jag aldrig träffat Fredrik. Jag hade antagligen inte varit så bra vän med Lindsay. Jag hade inte mött Henri. Jag hade inte haft mina lyckopiller Max och Jimmy. Nej, det finns så många underbara människor jag aldrig hade upptäckt. Vilse, Bäckman, Henke, Feffe, Robin, Nico, Bernhard, iLLeR, dab, Danne, Micke, Linus... Listan fortsätter länge till.
Jag hatar min kultur. Men samtidigt kan jag inte låta bli att älska den.
Mötet.
Idag träffade jag Kim ensam för första gången på ett halvår. Det var väldigt blandade känslor, både bra och jobbiga. Det var skönt på det sättet att jag hade saknat honom, självklart gör jag det, men samtidigt visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig mot honom och undangömda känslor ville spöka. Höll mig till att prata ytligt med honom, berättade mest vad som hände just nu och vad jag gör i livet. När vi skildes åt hade jag lagom ont i magen, men det gick som tur var över efter en stund. Var ändå härligt att just få denna bit överstökad. Förhoppningsvis kommer jag iallafall kunna hälsa i fortsättningen och se honom i ögonen iallafall. Jag har accepterat att allt kanske aldrig gör över, jag får leva med det. Jag vill bara kunna hantera situationen på ett mognare sätt, och jag hoppas verkligen att jag kommer kunna göra det i fortsättningen.
För övrigt har jag börjat bleka mitt hår. Använde svag blekning nu första gången så har mycket kvar, men det är påväg! Efter det är klart åker blonda natural looking-dreads i.
För övrigt har jag börjat bleka mitt hår. Använde svag blekning nu första gången så har mycket kvar, men det är påväg! Efter det är klart åker blonda natural looking-dreads i.
[busy]
Okej, jag får inte tid att sätta mig ner en sekund och andas.
Jag går upp 06.00 varje morgon. Kommer hem runt 23.00. Jag är i skolan hela dagen, sen när skolan är slut måste jag till jobbet nästan direkt. Hinner åka hem och vända ungefär. Detta gör att jag inte äter ordentligt och är ständigt hungrig och irriterad på jobbet, och som telefonförsäljare kan man inte låta trött och irriterad. Måste sitta med ett leende på läppar, för folk hör om du ler eller inte. Måste hålla trevlig ton vilka fittor man än hamnar hos. Måste se till att sälja si och så mycket. Ja, det är mycket mer press än man tror. Kommer dessutom vara tvungen att jobba 7 timmar varje söndag, och jag får inget extra betalt för att det är helg. Inte awesome. Att jag aldrig lyckas sova förvärrar det hela.
Ovanpå detta måste jag se till att driva vårt företag och försöka att varken försumma mina vänner eller mig själv för mycket. Jag hinner inte med något av det.
Egentligen ska jag inte klaga, jag är nöjd över att ha jobb och över att jag tjänar pengar. Men ändå, ibland skulle det vara skönt att bara kunna slappna av.
Jag går upp 06.00 varje morgon. Kommer hem runt 23.00. Jag är i skolan hela dagen, sen när skolan är slut måste jag till jobbet nästan direkt. Hinner åka hem och vända ungefär. Detta gör att jag inte äter ordentligt och är ständigt hungrig och irriterad på jobbet, och som telefonförsäljare kan man inte låta trött och irriterad. Måste sitta med ett leende på läppar, för folk hör om du ler eller inte. Måste hålla trevlig ton vilka fittor man än hamnar hos. Måste se till att sälja si och så mycket. Ja, det är mycket mer press än man tror. Kommer dessutom vara tvungen att jobba 7 timmar varje söndag, och jag får inget extra betalt för att det är helg. Inte awesome. Att jag aldrig lyckas sova förvärrar det hela.
Ovanpå detta måste jag se till att driva vårt företag och försöka att varken försumma mina vänner eller mig själv för mycket. Jag hinner inte med något av det.
Egentligen ska jag inte klaga, jag är nöjd över att ha jobb och över att jag tjänar pengar. Men ändå, ibland skulle det vara skönt att bara kunna slappna av.
Mina solstrålar.
Jag har en egen 1:a på Södermalm.
Jag har fantastiska människor runt omkring mig.
Jag har ett underbart jobb.
Jag har ett eget företag tillsammans med mina vänner.
Jag har uppnått väldigt mycket av det jag önskat mig.
Jag är nöjd med den jag är.
Ja inte för att skryta men... Jag är nog nästan Batman.
Jag har fantastiska människor runt omkring mig.
Jag har ett underbart jobb.
Jag har ett eget företag tillsammans med mina vänner.
Jag har uppnått väldigt mycket av det jag önskat mig.
Jag är nöjd med den jag är.
Ja inte för att skryta men... Jag är nog nästan Batman.
Llama drama.
Mitt liv består av drama. Fast det är väl det som gör det spännande I guess. Vi människor gillar intriger och skvaller, vem kan förneka det? Men det som varit det största dramat i mitt liv har nu ordnat upp sig.
Som många vet hade jag bestämt träff med Fredrik. Vi ville inte vara hemma hos någon, därför blev det en träff i Farsta C. Han sa att han skulle ringa när han var där, och medan jag väntade på att hans buss skulle anlända var jag riktigt nervös. Men så ringde han för att fråga om jag var framme, och då försvann direkt all nervositet. Det fanns inget hat i rösten. Det var samma gamla Fredrik. Jag hade verkligen saknat att få höra den.
Mötet inleddes med en kram. Sen var allt över. Man kunde inte förstå alls att vi bråkat den senaste veckan. Nästan direkt började vi prata på om allt annat som vi brukar, och det slutade med att vi satte oss vid ett bord inne i köpcentrum och än en gång lät vi timmarna skena iväg.
Som vanligt kom vi in på ämnet med hur svårt det är att gå vidare. Vad det är som gör att man inte vill släppa. Om man släpper så känns det som att det inte finns något kvar, fast det egentligen gör det. Jag har fått det lättare och lättare, men jag blir fortfarande irriterad på hur lätt Kim kan skapa reaktioner hos mig. Jag har bett honom att låta mig vara, ändå försöker han hälsa på mig. Och varje gång får jag samma magont. Varför klarar jag inte av att höra ett "HEJ"? Ett så otroligt enkelt och kort ord? Ännu svårare är det att säga det tillbaka. Jag klarar inte av att ha kontakt med honom. Jag klarar inte av att vara i ett rum där jag tvingas att se honom överallt. Jag klarar inte av att han börjar "inkräkta" mer och mer på mina vänskapskretsar. Jag kommer helt enkelt inte ifrån honom såvida jag inte säger upp alla mina nuvarande kontakter och går och blir typ synthare istället, och det vill jag inte. Så hur fan gör man för att hantera det?
En annan sak är att jag alltid upptäcker mig själv med att kolla in vad han gör, som ett jävla kontrollfreak. Jag låter hans bilddagbok och blogg vara, men om någon av hans vänner laddar upp bilder på facebook så kan jag inte låta bli att kolla. Varför? Det är nästan som att jag letar efter något jag inte vill se. Eller är det bara så att jag bryr mig? No idea. Samma sak på fester. Jag stirrar inte efter honom, men nog sneglar jag ibland. Varför försöker jag hålla koll när jag inte vill veta? Varför finns det fortfarande tillfällen då det känns helt naturligt att sms:a eller ringa honom, tills jag kommer på "Wait, jag har inte ens kvar hans nummer. Jag ska inte prata med honom.". Jag tänker mycket mycket mindre på det här än vad jag gjorde förr, jag tror det triggats igång av att jag sett honom mer och mer på fester. Inte okej. Sabina, håll mer koll på dig själv istället.
Detta var ju bara ett av hundra samtalsämnen, men det var just detta jag behövde skriva av mig med. Som vanligt. Resten kan stanna mellan mig och Fredrik. Eller jo, vi har planer på att åka på Monday Bar-kryssen i december, något att se fram emot. <3
Min innersta vännerskrets har förändrats lite på senaste tid också. Det känns lite konstigt att den verkar skifta så lätt ibland, men den som kommit in i den är Vilse. Först började vi umgås för att vi bodde så nära varandra och för att vi både failade med att vara sociala, så varför inte liksom? Men det blev inte bara en gång, det blev många efter det. Jag uppskattar verkligen den här killen. Innan jag kände honom ordentligt var han bara en random kul dude som man träffade på rave då och då och petade på, men jag har fått upptäcka mycket mer. Han är otrolig på att få en på bra humör, varför? Jo, för han verkar alltid så obekymrad och glad och det smittar av sig.
Över msn började vi gå in på våra syner av världen, som kom ganska bra överrens. Något jag tagit upp ett par gånger redan men som verkar glömmas bort: Uppskatta det lilla. Jag vet att jag också kan vara gnällig, vem är inte? Men att ALLTID gnälla leder ingenstans. Du behöver inte ens gå ut genom dörren för att se allt fantastiskt. Är det inte otroligt att vi finns? Att vi kan tänka, känna känslor, LEVA. Är det inte otroligt att någon kommit på allt du använder idag? Datorn du sitter vid just nu till exempel. Hur kom man på hur man skulle få en sådan att funka? Hur kom man på hur den skulle se ut? Vem vet, men ändå finns den. Du kollar ut och tänker "Åh nej, det regnar". Regn låter mysigt. Och att det faller vatten från himlen liksom? Vatten som är grunden till det mesta levande. Om det inte regnade skulle du antagligen inte uppskatta solen lika mycket heller. Och himlen.. Vart tar den slut? Varför finns den? Hur stort är en oändlighet?
Helt enkelt. Allt är så jävla otroligt. Du behöver bara lära dig att se det.
Fast det mest otroliga är nog ändå kärlek. Den kan göra väldigt ont, men att vi tilldelats förmågan att kunna ha en sådan känsla är något jag innerligt tackar för.
Som många vet hade jag bestämt träff med Fredrik. Vi ville inte vara hemma hos någon, därför blev det en träff i Farsta C. Han sa att han skulle ringa när han var där, och medan jag väntade på att hans buss skulle anlända var jag riktigt nervös. Men så ringde han för att fråga om jag var framme, och då försvann direkt all nervositet. Det fanns inget hat i rösten. Det var samma gamla Fredrik. Jag hade verkligen saknat att få höra den.
Mötet inleddes med en kram. Sen var allt över. Man kunde inte förstå alls att vi bråkat den senaste veckan. Nästan direkt började vi prata på om allt annat som vi brukar, och det slutade med att vi satte oss vid ett bord inne i köpcentrum och än en gång lät vi timmarna skena iväg.
Som vanligt kom vi in på ämnet med hur svårt det är att gå vidare. Vad det är som gör att man inte vill släppa. Om man släpper så känns det som att det inte finns något kvar, fast det egentligen gör det. Jag har fått det lättare och lättare, men jag blir fortfarande irriterad på hur lätt Kim kan skapa reaktioner hos mig. Jag har bett honom att låta mig vara, ändå försöker han hälsa på mig. Och varje gång får jag samma magont. Varför klarar jag inte av att höra ett "HEJ"? Ett så otroligt enkelt och kort ord? Ännu svårare är det att säga det tillbaka. Jag klarar inte av att ha kontakt med honom. Jag klarar inte av att vara i ett rum där jag tvingas att se honom överallt. Jag klarar inte av att han börjar "inkräkta" mer och mer på mina vänskapskretsar. Jag kommer helt enkelt inte ifrån honom såvida jag inte säger upp alla mina nuvarande kontakter och går och blir typ synthare istället, och det vill jag inte. Så hur fan gör man för att hantera det?
En annan sak är att jag alltid upptäcker mig själv med att kolla in vad han gör, som ett jävla kontrollfreak. Jag låter hans bilddagbok och blogg vara, men om någon av hans vänner laddar upp bilder på facebook så kan jag inte låta bli att kolla. Varför? Det är nästan som att jag letar efter något jag inte vill se. Eller är det bara så att jag bryr mig? No idea. Samma sak på fester. Jag stirrar inte efter honom, men nog sneglar jag ibland. Varför försöker jag hålla koll när jag inte vill veta? Varför finns det fortfarande tillfällen då det känns helt naturligt att sms:a eller ringa honom, tills jag kommer på "Wait, jag har inte ens kvar hans nummer. Jag ska inte prata med honom.". Jag tänker mycket mycket mindre på det här än vad jag gjorde förr, jag tror det triggats igång av att jag sett honom mer och mer på fester. Inte okej. Sabina, håll mer koll på dig själv istället.
Detta var ju bara ett av hundra samtalsämnen, men det var just detta jag behövde skriva av mig med. Som vanligt. Resten kan stanna mellan mig och Fredrik. Eller jo, vi har planer på att åka på Monday Bar-kryssen i december, något att se fram emot. <3
Min innersta vännerskrets har förändrats lite på senaste tid också. Det känns lite konstigt att den verkar skifta så lätt ibland, men den som kommit in i den är Vilse. Först började vi umgås för att vi bodde så nära varandra och för att vi både failade med att vara sociala, så varför inte liksom? Men det blev inte bara en gång, det blev många efter det. Jag uppskattar verkligen den här killen. Innan jag kände honom ordentligt var han bara en random kul dude som man träffade på rave då och då och petade på, men jag har fått upptäcka mycket mer. Han är otrolig på att få en på bra humör, varför? Jo, för han verkar alltid så obekymrad och glad och det smittar av sig.
Över msn började vi gå in på våra syner av världen, som kom ganska bra överrens. Något jag tagit upp ett par gånger redan men som verkar glömmas bort: Uppskatta det lilla. Jag vet att jag också kan vara gnällig, vem är inte? Men att ALLTID gnälla leder ingenstans. Du behöver inte ens gå ut genom dörren för att se allt fantastiskt. Är det inte otroligt att vi finns? Att vi kan tänka, känna känslor, LEVA. Är det inte otroligt att någon kommit på allt du använder idag? Datorn du sitter vid just nu till exempel. Hur kom man på hur man skulle få en sådan att funka? Hur kom man på hur den skulle se ut? Vem vet, men ändå finns den. Du kollar ut och tänker "Åh nej, det regnar". Regn låter mysigt. Och att det faller vatten från himlen liksom? Vatten som är grunden till det mesta levande. Om det inte regnade skulle du antagligen inte uppskatta solen lika mycket heller. Och himlen.. Vart tar den slut? Varför finns den? Hur stort är en oändlighet?
Helt enkelt. Allt är så jävla otroligt. Du behöver bara lära dig att se det.
Fast det mest otroliga är nog ändå kärlek. Den kan göra väldigt ont, men att vi tilldelats förmågan att kunna ha en sådan känsla är något jag innerligt tackar för.
