Saikotic - life is a song, sing it.

Meddelar härmed om att jag deltar i Fokis tävling där man kan vinna ett valfritt smycke från Cocoo!

Detta är vad jag vill vinna (artnr 23544):



Cocoo har verkligen underbara smycken, men smakar det så kostar det.

Henri är schnygging.

Och som folk har märkt är jag inte aktiv någonstans längre. Varken här, på bilddagboken, facebook, badboll eller någon annan sida. Anledningen är att jag ger mer tid åt verkliga livet, och det är också så man märker vilka som faktiskt är intresserade och hör av sig. Så helt enkelt, vill ni prata med mig går jag att finna IRL.

Jag blir nog aktiv igen någon gång, men just nu känns internet ganska meningslöst.

Igår åkte jag hem till Bernhard och pratade med Kim. Anledningen till detta var att han ville få sig själv som person förklarad av någon som kände honom väl, vilket han ansåg att jag gjorde. Han ville kunna ordna upp sitt liv, och jag vet att du kommer klara det Kim. Jag tror på dig.

Men det som förvånade mig mest av samtalet var att så mycket kändes naturligt igen, som på den tiden jag och Kim hade tillsammans när vi först träffades. Då vi var öppna mot varandra och kunde prata om allt som ingenting. Vi märkte också hur mycket vi utvecklats i samma riktning, vilket nog ingen av oss trodde att vi skulle göra. Men viktigast av allt: Att jag vuxit upp. Allt som behövdes var bara tid där jag fick forma mig själv. Det var väldigt skönt att kunna prata med varandra såhär igen, för nog har man saknat det. Det negativa är väl att det är sådant som river upp gammalt också, men det faktum att vi KAN prata om det skulle behövas är bra.

Mycket av samtalet var givande, och jag hoppas att jag gav Kim en knuff i rätt riktning.

---

Idag blev det fota, asiatisk buffé med Emelie och Henri, jobb och klippa luggen. Första gången jag vågat mig på att klippa mitt eget hår, blev helt okej.





Fotade av Emelie.

Du förnekar att du misshandlat mig. Du har aldrig ens försökt vinna tillbaka min tillit, den kraftansträngning du gjort är väl att försöka köpa tillbaka den. Du har aldrig någonsin frågat hur jag mår. Du bryr dig inte om mitt liv och har aldrig gjort. Du vet inte vad jag har för intressen, du vet inte hur jag är som person, du vet inte vilka jag umgås med, du vet ingenting om mig för du har aldrig försökt lära känna mig. Hur kommer det sig att jag inte bott hemma på 3 år? Hur kommer det sig att jag fick börja ta över din roll redan när jag var 6 år? Jo, för du kan inte ta hand om dig själv och skiter i andra. Hur ska någon som inte kan ta hand om sig själv kunna vara förälder?

Du har inte hört av dig på evigheter eller gjort något för mig. Sen får du veta att min närvaro i skolan är åt helvete, och då passar det sig plötsligt att leka pappa?

I Farsta centrum finns världens godaste munkar, skämtar inte.

Okej, Fredrik påminde mig om varför jag inte ska sluta med bloggande. Jag skriver ju för min skull. Så vad spelar det för roll vad folk tycker? Svar: Ingen alls.

Det jag till största delen störde mig på är att folk använder min blogg som ett bollplank då de inte vågar säga något till mig som person. Fast sen kom jag fram till att ingen av mina nära vänner har gjort på det här sättet. De har diskuterat händelsen med mig istället. De som kvarstår är då mer avlägsna vänner, anonyma eller helt utomstående som tror att de har full koll på situationen. När jag själv vet att de inte har det, varför ska jag då bry mig?

Om ni överhuvudtaget är intresserade av att hänga med, vilket ni verkar vara då ni är väldigt kvicka med att kommentera min blogg, PRATA med mig eller Henri. Svårare än så är det inte. Ja, jag har gjort fel, har jag påstått något annat? Nej, det har jag inte. Men det är mitt och Henris förhållande det handlar om, inte era. Därför är det också jag och Henri som bedömer hur vi ska hantera situationen, och vi har bedömt den som så att vi vill fortsätta vara med varandra. Vårt förhållande är precis som förut, om inte lite bättre. Henri har gått vidare med det, han har bett mig att gå vidare med det. Nu finns det vissa som antagligen tänker "du förtjänar inte en andra chans", "jag skulle aldrig ha gjort så om jag var Henri" osv osv. Nu finns ju bara den lilla detaljen att ni inte är Henri. JAG bad HONOM att lämna MIG för att JAG inte kunde leva med det, men HAN ville inte. Har han gjort fel beslut? Well, prata med Henri. Att whina på min blogg hjälper inte. Är det så hemskt att någon kan hantera en situation på ett annat sätt än det ni är vana vid?

Jag har aldrig sagt att jag mår bra av händelsen, i många fall undrar jag om jag tagit mer illa vid av den än vad Henri har. MEN jag har tron på mig själv och Henri har tron på mig, trots att han borde vara den som ser ner på mig och inte ni. Sålänge den tron finns begär jag inte mer.

Helt enkelt: Jag kommer fortsätta blogga. Tack Fredrik för att du hjälpte mig att förstå det.

Funderar på att lägga ner mitt bloggande, iallafall ett tag. Varför? Jo, ett av Bernhards senaste inlägg kan ge en ganska bra förklaring.

"Internet och speciellt bloggar är ett ganska intressant fenomen. Folk bildar uppfattningar till höger och vänster, allt vad sanning heter kan man slänga ut genom fönstret, helst innan öppnar. Roligast är också när man kastar sten i glashus utan att ens ha ett uns av verklighetsuppfattning. Eller okända människor som tror att dom är självutnämda experter. Jag minns en annan rolig incident när någon satt och bloggade hej vilt om något upprörande och sedan när det hände denna person så raderades alla inlägg. Ibland kan det faktiskt löna sig att fundera på vad som är sant och vad som inte är sant. Det kallas för kritiskt tänkande. Jag tycker alla borde testa på det åtminstonde en gång."

Jag har tröttnat på bloggande för att det som skrivs tolkas på de sätt de läsande vill. Kroppspråk eller tonläge finns inte i skrivande, därför bygger man också upp den syn man vill ha. Bloggande handlar i många fall om att hänga ut andra, och då bildas det en ny uppfattning om den personen vare sig man vill eller inte. Bloggande kan också handla om att hänga ut sitt privatliv. Detta har jag inte haft några större problem med innan då jag inte brytt mig så mycket om att folk vetat om det. Jag bryr mig fortfarande inte om att folk vet om det, det jag bryr mig om är att det bara vågar kommenteras om det på ens blogg. Varför? Jo, här kan de gömma sig bakom ett anonymt namn eller sin datorskärm. Sen när man ses IRL låtsas de om ingenting, då är det plötsligt lite läskigt att yttra sig. Herregud människor, fan vad patetiska ni är.

I fortsättningen kommer ni alltså antagligen få fråga MIG om det är något. Ingen behöver känna sig speciellt träffad av detta inlägg, det är i största allmänhet.

Okej, god tid att göra det till mer än bara snack kanske? Puppan gav mig ett bra erbjudande på en DJX400 Behringer, och med det priset duger den helt klart till att börja med. Dessutom är det ingen större idé med att köpa ett jetplan om man inte kan flyga det. Så why not?

Idag är det min och Henri 9-månadersdag, tiden verkligen flyger iväg och det kommer den nog fortsätta göra. Det som är inplanerat den närmsta tiden är en inflyttningsfest nästa vecka hos några av Henris vänner, sen Underbara Vidunders event och Ladies with License to Spin i slutet av månaden. Helt klart något att se fram emot! Och till det bästa av allt: Monday Bar Lucia Cruise! Fan vad jag sett fram emot att någon gång kunna åka på en MB-kryssning, nu är det äntligen dags! Jag och Henri ska dela på en 2-mannahytt, A-klass. Gick på runt 1300 per skalle, men det får det vara värt. Vi åker med Micke och Tina, sen återstår det att se vilka trevliga människor man träffar på själva kryssen!

Nu till ett problem: Det faktum att jag fortfarande sover så otroligt dåligt, och det går ut över skolan. Jag vaknar ungefär när jag ska till jobbet, vilket inte är bra. Visst jag är utvilad inför jobbet, men med för hög frånvaro förlorar jag ungefär 3100 kr i månaden och då kan jag inte ha kvar min lägenhet. Jag stör mig otroligt på det själv och det är sjukt jobbigt att aldrig kunna sova, någon som har något bra tips på vad man ska göra? Jag har testat att lägga mig tidigt, jag har testat att lägga mig sent, jag har testat att tänka på något tråkigt, jag har testat att stänga av tankarna helt. Innan trodde jag det kunde bero på att jag inte gjorde tillräckligt mycket om dagarna och inte var tillräckligt utmattad, men nu ÄR jag verkligen utmattad varje dag pga. jobbet. Jag har även testat psykolog och fått sömnpiller av läkare, det funkade inte heller. Så bara spamma på med förslag!

Andra nyheter: Gjorde ett fint inköp för ett tag sen! En underbar grå klänning från Monki, älskar att de rear ut xs-kläder ibland. Tror jag gav runt 100 spänn för den.




Sen är jag nuförtiden brunett. Bild kommer upp, någon gång.

Det finns en hel del att skriva om sen jag bloggade sist, både händelser och tankar. Det vi kan börja med är fredagen, detta skulle vara dagen för mig och Henri att "börja om". Han ville glömma allt som hänt och se det som ett avslutat, och vårt "nya förhållande" ville han inleda med en mysig dag på stan med mig. Denna kan summeras med världens godaste ceasarsallad, Lagerhaus, shopping. Det var faktiskt första gången jag och Henri gjorde något sådant tillsammans. Det var verkligen en parkänsla över det hela, och det finns inte mycket som är mysigare än att bli omfamnad av någon man älskar en kall höstdag. Fast det bästa var ändå att se Henri lycklig.

Fredrik och jag hade tidigare kommit överrens om att ses, så jag mötte upp honom och Henri åkte för att gå ut på krogen med Linus. Jag var lite nervös först över att träffa Fredrik, men jag märkte ganska snabbt att han inte hade några större agg mot mig. Besviken var han nog, men det var inget som visades på utsidan och det gjorde det hela enklare. Först småpratade vi om allt möjligt, men sen till ämnet vi träffades för från början: Mitt snedsteg.

I moraliska frågor finns det egentligen ingen som kan säga vad som är rätt och fel, det är sant. Det är det faktum att jag klart och tydligt berättat för Fredrik vad jag har för syn i olika frågor och vart jag står och sedan bryter mot detta som gör det fel. Det som fick Fredrik att inte ta avstånd från mig var att jag inte skyllde ifrån mig. Det krävs 2, jag var den ena. Båda är lika skyldiga, det är så jag ser det. Och som jag skrev tidigare: Jag har inte bara nergraderat min syn hos andra, utan även min egen. Den största frågan är väl varför?

Fredriks mor Katarina hade läst igenom mitt tidigare blogginlägg och försökte förklara för Fredrik varför det kan bli som det blev. Hon sa bland annat att jag antagligen inte kunnat ta upp det med Fredrik just för att Fredrik är så perfekt. Nej, ingen är helt perfekt, men Fredrik känns i många fall nära. Han är älskad, han vet precis vad han tycker och tänker om saker och ting. Därför känns det svårare att ta upp sina egna fel, särskilt om det är fel som man vet Fredrik är grovt emot. Den andra saken hon sa var att hon själv hade varit tillsammans med en kille och varit med andra samtidigt, då hade hon inte tyckt att det spelade så stor roll. Sen träffade hon Mats och då förändrades allt. Hon bara visste: Detta är rätt.

Det är den punkten jag inte kommit till än. Fredrik frågade mig vad jag skulle behöva i ett förhållande, vad jag skulle önska av en pojkvän.

Jag behöver någon jag kan öppna upp mig om allt med. Jag måste kunna ta upp alla mina tankar, jag måste kunna våga säga till om något är fel, jag måste våga framföra alla åsikter jag har. Allt ska bara flyta.

Jag behöver någon som handlar på impulser. Jag hatar rutiner, jag hatar planering. Rutiner som jobb och skola är något jag kan acceptera, men allt runt det. Jag fillar att göra galna saker, jag gillar att göra det jag känner för just för stunden. Detta behöver en partner dela med mig, för då tänds mina gnistor av dennes galenskaper och han kan också acceptera mina. Helt enkelt, jag kan vara någons fågel, men en fågel som aldrig måste sitta i bur.

Jag behöver någon som uppskattar sex. Ett förhållande ska inte bestå av sex, men det är en viktig del. Det är genom sex man som bäst kan visa hur mycket man älskar varandra. Man delar samma njutning, man är så nära varandra man bara kan komma.

Jag behöver någon som delar min positiva inställning till livet. Som kan uppskatta de små sakerna. Ingen människa är glad 24/7, men ens attityd och inställning gör väldigt mycket. Allt är föränderligt.

Jag behöver någon som uppskattar och älskar mig för den jag är, inte för den de kan forma mig till. Personlighet, intressen och livssyn är klossar som byggen en människa. Om man inte gillar dessa, då gillar man väl inte heller människan? Ett ganska bra exempel jag kommer på nu är något jag och Micke pratade om. Det är nämligen så att Micke gillar att spela WoW, något man lätt ser ner på. Jag ställde frågan "Varför?", han svarade "Gemenskapen.". Jag godtog helt klart svaret och svarade något i stil med "Tack, du fick mig att förstå. Och varför skulle jag ha något emot att du spelar, du gillar det och blir glad av det, vad är problemet?". Detta intresse är en del av Micke, och om jag inte skulle acceptera det så skulle jag inte heller acceptera Micke fullt ut enligt mig, vilket jag gör. Sålänge ett intresse eller en livssyn inte tar över en persons liv och inte är skadligt, var försiktig med att sparka på klossarna, du raserar en människa.

Slutsats: Jag vet precis vad jag behöver. Jag vet precis vad som skulle få mig att känna att jag "hittat rätt", problemet är bara att känslor och logik inte alltid sammarbetar. Men när någon av punkterna saknas så saknas också en bit av mitt liv, det ger mig känslan av att något saknas och får mig till dumma saker. Men vad ska man göra åt att man är kär? Jag är kär, och personen jag är kär i vill jag inte ändra på. Jag tror jag hamnat i ett vägskäl.

---

Nästa sak jag vill ta upp är en del av något som Cattiz skrev som kommentar på Fredriks blogg:

"Men saken med vänner är att man inte kan kontrollera dom. Man kan inte säga vad som är rätt och vad som är fel. Dom har blivigt uppfostrade olika jämfört med dig. Om dom vill supa så är det ju deras val. Visst det kanske går ut på dig, men om ni är vänner så är det nästan (beror på hur bra kompis man är och upp till var och en) en skyldighet att vara där för dom. Att kunna acceptera nån för vilka dom är, posetiva som negativa sidor. Men om människan har knivhuggit en kanske det inte är så lätt att fortsätta vara vän med personen. Det är upp till var och en, inte bara dig."

Nuvarande Fredrik påminner om en människa jag var en gång. Jag trodde väldigt mycket på kärlek, och strul eller liknande med någon man inte hade känslor för existerade inte i min värld. Allra minst otrohet. Jag kunde inte alls förstå hur folk kunde göra något sådant mot varandra. Varför skada någon man älskar? Nej, jag förstod verkligen inte. Min ståndpunkt där var väldigt, väldigt fast. Denna starka tro på kärlek jag hade är något väldigt underbart när det funkar, men vid motsatsen så kan den bryta ner dig istället.

Min första pojkvän fick jag när jag var 15 år. Det var ett långdistansförhållande. Han bodde i Stockholm, jag bodde i Småland. Vi träffades kanske 1 gång i månaden, men det spelade ingen roll. Jag älskade honom, jag var aldrig osäker på att han skulle vara otrogen, jag var stolt över att ha honom. Han var den första jag kan säga att jag blev kär i, och jag var den första och enda han älskat.

Problemet var bara att han älskade mig nästan besatt mycket. När vi blev tillsammans var jag extremt blyg, med tiden blev jag gradvis mer social. Ju socialare jag blev, desto mer upplevde han att jag delade min värld med fler än honom. Redan då hade jag mest killkompisar, varav alla bodde i Stockholm. Så varje gång jag åkte upp var det självklart så att jag blev glad av att se dem. Jag pratade mycket med dem och en hej-kram var en självklarhet. Min pojkvän var alltid i centrum och han kände alla mina kompisar, men i hans ögon var de ett tillräckligt stort hot ändå. Månaderna gick och han blev allt grinigare på mig, extremfallet var en gång då han nästan dissade mig i 1 vecka för att jag pratade med mina kompisar. Underbart att bli dissad av någon man är tvingad att bo hemma hos. Men det som sårade mig var att han absolut inte litade på mig. Min tillit till honom var otrolig, men det räckte aldrig. Ju mer tiden gick, ju mer nedbryten blev jag. Tillslut bestämde jag mig för att lämna honom fast jag grät sönder över det. Det var första steget till min sänkta syn av kärlek. Mitt första förhållande var väldigt seriöst, men också ett helvete. Nej, kärlek hade blivit smutsigt.

Andra killen jag föll för var någon som gav intrycket av att kunna "laga" mig. Han fanns alltid där och lyssnade, hans underbara röst övertygade mig om att han verkligen älskade mig. Han var vacker, alldeles för vacker. En sådan kille jag aldrig trott skulle få känslor för mig då 15 år av mitt liv tillbringats med att få höra från alla hur värdelös och ful jag var. Han var en ängel. Trodde jag. Allt avslöjades med att min dåvarande bästa vän plötsligt sa att hon trodde att hon var kär i honom och visade upp alla gulliga sms och dylikt hon fått. Sms:en var kopior av de han skickat till mig, det som var utbytt var namnen. Skickade samma klockslag, skickade med samma text. "Du är den enda för mig Sabina. Du vet inte hur mycket jag älskar dig.". De orden som tidigare fått mig så lycklig gjorde bara så jävla ont. Det var här jag upptäckte att ögon kan ljuga, kärlek smutsades ner ännu mer och ärlighet kändes som något väldigt avlägset och obetydligt.

Det var nog där det började, min drog. När jag blir kär så blir jag verkligen kär, därför blir jag verkligen krossad också. Jag sökte desperat efter något att limma med, och det var där strul kom in. Det började med en, sen blev det 2, sen blev det 3. Jag dödade känslor för att jag inte orkade med dem och förvandlade kyssar och sex till något obetydligt. Det var där jag ville ha det just då. Jag levde på tillfällig närhet och den tillfälliga spänningen som snabbt gick över. Men det hade ändå inte nått ett kritiskt stadie den här tidpunkten, det var bara inledningen.

Tredje killen jag föll för var allt det jag beskrev på mina punkter av vad jag söker i ett förhållande. Om jag var en fågel så var han vingarna. Med honom fanns inga gränser. Han behandlade mig rakt igenom som en gudinna, vår relation till varandra var en sådan man bara hittar på filmer. Vår första natt tillsammans var på hans balkong. Det var otroligt kallt ute, men det spelade ingen roll. Det fick mig bara att älska hans kroppsvärme ännu mer. Han sa att det var en underbar känsla att vakna upp brevid mig och märka hur jag fortfarande höll om honom hårt fast jag sov. De orden fick mig verkligen att smälta. Vi älskade att vara med varandra, allt bara klickade. Många saker som vi upplevde var första gången för båda, det var underbart att få uppleva det ihop. Han skrev en låt som han spelade och sjöng för mig, och det är det vackraste jag någonsin fått. Den var så fylld av känslor att jag bara ville gråta. Visst är det äkta kärlek att älska någon rakt igenom? Att känna hur fjärilar leker i hela magen så fort man tänker på personen? Att nästan dö av lycka när man träffar personen? Idag kan jag knappt förstå hur kär jag var.

Så, vad var problemet? Det låter ju som en drömsaga, eller hur? Just det var problemet. Han var min dröm. Jag bara väntade på att haken skulle dyka upp. Bara väntade på att få veta att allt var en lögn.

Han var min dröm och jag ville aldrig vakna.

Detta ledde till att jag istället sårade honom. Jag vågade inte inleda något, jag var rädd. Jag hade allt som hänt tidigare i bakhuvudet. Jag ville inte upptäcka något hemskt med denna människa. Det var det som förstörde allt, och även mig.

Jag var dödligt förälskad men stötte bort honom. Vad gjorde jag? Jo, gick tillbaka till det jag inlett för att dämpa allt. Strulande, sex. Snart kom även alkoholen. Ju mer jag höll på, desto mer behövde jag det. Som jag beskrev det innan, det var som en drog. Man vet att det är dåligt, ändå fortsätter man på grund av beroendet av det och känslan. En som varit knarkare riskerar alltid att ramla dit igen, och det är där jag är idag. Jag är en knarkare, men mitt knark består av en tillfällig spänningskänsla och en ny närhet. När något inte känns tillräckligt så behöver jag den.

Som Cattiz skrev, alla uppfostras olika. Jag har fått uppfostra mig själv, både på grund av föräldrar som inte borde ha skaffat barn ihop och för att jag flyttade hemifrån redan när jag var 15. Då finns det ingen som kan leda en på rätt väg förutom en själv, och om man inte vet vart den ligger kan man inte hitta den. Jag vet vart den ligger nu, men jag har fått veta det försent. Jag hoppas på att någon gång uppleva en dröm jag inte flyr från, jag hoppas på att jag kommer kunna bli helt "ren". Men på vägen dit kommer jag aldrig kunna garantera att det inte blir återfall, även om jag inte vill att det ska bli det.

Jag skrev detta för att jag vill att folk ska förstå vad som kan ha format en människa. En människa är inte från grunden ond, den blir det av att uppleva ondska. Allt kommer lösa sig för mig också, men tiden var tydligen inte tillräckligt mogen.

På återseende. Har du läst allt så är jag imponerad.