Saikotic - life is a song, sing it.

Nu ska jag ge alla en förklaring varför jag inte ser lika seriöst på kille-kille/tjej-tjej som kille-tjej.

Om 2 tjejer byter om i samma rum, kan det ses som fel? Svar nej.

Om 2 killar byter om i samma rum, kan det ses som fel? Svar nej.

Om 1 kille och 1 tjej byter om i samma rum, kan det ses som fel? Svar ja.

Om en tjej ger en tjejkompis en puss på kinden, skulle någon kunna se detta som otrohet? Svar nej.

Om en tjej ger en killkompis en puss på kinden, skulle någon kunna se detta som otrohet? Svar ja.

Helt enkelt, denna syn som är självklar för alla andra sträcker sig även till det mer intima för mig. Varför? Jo, helt enkelt för att det känns ofarligt, vilket jag vet även är många andras syn. Min pojkvän blir inte ledsen om jag ser en annan tjej naken, jag blir inte ledsen om han ser en annan kille naken.

Jag trycker inte ner folk som ser det på ett annorlunda sätt, det är klart det finns de som gör det och det accepterar jag. Jag vill bara förtydliga varför jag inte tog hela händelsen hårdare och hur den ens kunde ske. Vid ett onyktert tillstånd brukar många av ens grundtankar oftast finnas kvar, och detta är en av mina.

Dock vill jag påpeka att jag fortfarande tycker att one night stands är fel, av den anledning jag beskrivit tidigare: Det gör att sex med känslor inblandade inte känns något speciellt. Men att det var med en tjej har gjort att jag ogillat mig själv mindre för det än vad jag hade gjort annars. Det som fått mig att ogilla mig själv är att jag sårat min bästa vän.

Så, nu hoppas jag att alla förstår bättre. Jag tar INTE upp det här för att blåsa igång diskussioner, jag säger det för att framföra MITT tankesätt. Om ert är annorlunda så fine.

Och ja, alkohol är dåligt, varför jag drack mer än vanligt har jag redan berättat.

På återseende!

Kunde inte Fuck Trance 3 vara den här helgen istället? Jag vill bara dansa som in i helvete, utnyttja kroppen till det yttersta och slippa tänka.

Du var medhjälp till otrohet som gjorde en av mina polare otroligt ledsen.

Du har gjort och gör en annan polare ledsen genom ditt beteende.

Jag har aldrig hatat dig för det.

Jag försöker inte hänga ut dig, jag bara undrar...

Varför är det bara jag som är ond?

Många undrar vad som hänt mellan mig och Fredrik, och då jag är väldigt öppen som person har jag inget emot att berätta det.

Jo, det är så att på Technostate i helgen så spreds det 2 olika rykten om mig. Det ena var att jag och Vilse skulle ha haft sex när vi var borta någon timme. Detta rykte skrattade jag bara åt och tyckte det var jävligt komiskt att man inte ens kan gå och köpa godis och käka med sin polare utan att folk tror att det är något annat. För nej, jag och Vilse hade INTE sex. Som Bernhard sa: "Ofta man går runt och knullar i ett bostadsområde. Vad skulle ni ha gjort det, på ICA?". Det sorgliga är väl bara att folk faktiskt TROR på ryktet, så den idiot som började sprida det får gärna träda fram. Rykten är inte lätta att få bort, jag är inte glad åt extra-arbetet jag blivit tilldelad. Så den som känner sig träffad vill jag väldigt gärna ha ett snack med.

Sen till nästa rykte: Att jag och Lindsay skulle ha haft sex. Detta rykte är däremot sant. Jag, Lindsay och jag hade sex under fyllan. 9 september närmare bestämt. I vanliga fall dricker jag ganska måttligt och är bara med dem jag har känslor för, men med alkohol i kroppen tappar man omdömet. Jag fyllde 18 den 7:e september, jag gav mig tillåtelse att flippa ur en vecka. Vafan, jag hade fyllt 18, vad skulle några dagars drickande kunna göra? Ingenting, trodde jag. Under onsdagen den veckan var det krogrunda på KTH. KTH är nog bästa stället om man vill ha gratis dricka som tjej. Massa desperata nördar som ger en drink efter drink men vågar aldrig ta ett steg längre. Så denna kväll drack jag mer och mer och mer, tillslut var jag mer wasted än jag hade varit på väldigt väldigt länge. Men jag hade kul, så just då brydde jag mig inte. För visst tycker man att man har mer kul när man har alkohol i kroppen, även om man lurar sig själv med ett gift.

Senare under kvällen började jag och Lindsay tröttna på folket och sa att vi skulle ha pyjamasparty hemma hos mig, saken var ju bara den att ingen av hos hade pyjamas. Så istället började vi säga att vi skulle ha "pyjamasparty utan pyjamas". Och ja, så blev det. Jag och Lindsay hade sex. Alltså en dum fyllegrej som aldrig skulle ha hänt i nyktert tillstånd. Jag skulle inte skämmas över det i vanliga fall då jag själv inte ser det som något speciellt då jag är hetero och inte KAN få känslor för en tjej, Henris reaktion var också att inte direkt bry sig eftersom han visste att det inte var något. Dock visste jag hur Fredrik skulle reagera, och den reaktionen skulle inte vara bra. Därför sa jag inget till Fredrik. Faktiskt var det inte så många jag sa det till alls. Men Fredrik lyckades ändå få reda på det. Det är därför Fredrik hatar mig och jag mest funderar på hur man dör på bästa sätt.

Vi människor är ganska roliga. Vi dras till kärlek. Vi dras till alkohol. Vi dras till sex. Ändå är det dessa 3 saker som knäcker oss. Jag blev påmind om varför jag varit så äcklad av alla 3.

Jag kan inte göra något ogjort. Kunde jag så skulle jag. Det enda jag kan säga är "Jag var full och visste inte vad jag gjorde", men det är den mest patetiska ursäkten man kan ha. Däremot trodde jag att vänskap fungerade på ett annat sätt. Att man ställde upp för varandra oavsett vad. Man kan bli besvikna på varandra, men nära vänner kommer alltid över det och inser att vänskapen betyder mer än så. Tydligen så har jag helt fel syn på vänskap. Jag trodde att alla de timmar vi pratat om allt och inget skulle spela någon roll. Att alla de timmar jag suttit och gråtit när du gjort det för att jag kännt mig otillräcklig skulle spela roll. Att alla de gånger vi stöttat varandra skulle spela roll. Men tydligen fungerar vänskap inte så.

Jag skulle inte lämna din sida oavsett vad. Jag skulle kunna vara arg på dig. Jag skulle kunna vara ledsen på dig. Jag skulle kunna vara sur på dig. Jag skulle kunna vara besviken på dig. Men du skulle fortfarande vara en bror för mig, för jag älskar dig. Jag önskar att jag kunde betyda lika mycket för dig. Allt har inte varit en lögn, jag har inte vänt dig ryggen, jag har menat allt jag sagt. Innerst inne tror jag att du vet det också.

Jag saknar dig Fredrik. Jag är inte mer än en människa. Människor är inte perfekta. Inte jag, inte du. Nej, jag är bara en människa. Och allt jag kan säga är: Förlåt.

Vad fan är mitt problem? Varför lär jag mig inte? Alkohol är inget mer än ett jävla gift, ett gift som förstör. Behövde det krävas att jag skulle behöva förlora min bästa vän för att jag skulle fatta?

Sabina, du är inget mer än en jävla idiot. Mer behöver jag inte säga.

Det är lite läskigt hur mycket väder och årstid påverkar en egentligen. Jag har inget emot färgen grå, men när den täcker hela himlen är det mest bara deprimerande. Att gå upp på morgonen känns varje gång som en lika stor motgång när man nästan kan känna den bittra kylan bara genom att se ut genom fönstret. Cigg blir det som fungerar som meditation för mig. Det är ironiskt att jag förkortar mitt liv en bit för varje bloss samtidigt som jag känner mig mer levande. Man låter tankarna långsamt flyta iväg och lätta på trycket i huvudet, istället koncentrerar man sig på röken som formar sig genom luften. Att något så skadligt kan vara så vackert. Men det är väl det vi människor dras till - det farliga och lite förbjudna.

Det kanske är det jag behöver för att få en liten gnista till mitt liv igen. Jag har framtidplaner, jag har sysselsättning, jag har vänner. Ändå känns det tomt och innehållslöst. Ge mig en stor jävla adrenalinkick eller något. Jag vill köra i otroliga hastigheter, jag vill ha känslan av att jag lever de sista sekunderna av mitt liv. Jag vill hoppa från en svindlande höjd. Ja, jag vill bara få känna det. Varför? Jo, för då blir man påmind om hur mycket man uppskattar att leva egentligen.

Jag vill bli påmind och slippa störa mig lika mycket på att min kropp är så jävla fail. Inte utsidan, den är jag stolt över. Det är insidan det är fel på. De X antal psykstörningar jag har i huvudet bekymrar mig inte så mycket, de gör mig väl bara till den jag är, men det i resten av kroppen. Som det faktum att jag inte klarar av att äta mat. Jodå, jag har lika mycket matlust som alla andra och äter lika mycket. Problemet är bara att jag får ont av det. Vad jag än äter och hur jag än äter så får jag så otroligt ont i magen att man bara vill lägga sig ner och dö. Är det för mycket begärt att få äta och njuta av det? Tydligen så ja. Nästa sak är att mitt ena ben är kortare än det andra sedan en benfraktur. Det gör väl inget kan man tro, man faktiskt så gör det väldigt mycket. För det första gör det att jag haltar. De flesta märker det inte förrän jag nämner det, men jag stör mig på det. För det andra ger det mig en sned rygg, vilket kommer leda till ryggproblem. Underbart. Sist men inte minst har jag en allergi men jag har ingen aning om mot vad, bara det att jag riskerar att dö när jag får i mig/rör vad det nu är. Betryggande. Men alla är väl bekanta med hur mycket läkare bryr sig, så jag orkar inte gå och bitcha med dem.

Åh fan vad mycket gnäll det blev nu. Jag hatar hösten och vintern.

Att träffa någon annan med tankar drog visst igång ens egna tankar igen.

Vad gör du? Hur mår du? Vad tänker du på? Än en gång har jag börjat fråga mig sådant. Det var så enkelt, alla sådana funderingar var instängda någonstans men har nu trängt ut igen. Fan vad jobbigt det är att bry sig. Ibland funderar man på om erbjudandet om att prata fortfarande gäller och om man isåfall borde ta det, men samtidigt vet jag att det inte finns något att prata om. Vad mer kan man säga? Jag kan inte komma på någonting. Så antagligen har jag väl gjort rätt i att låta bli.

Jag borde koncentrera mig på sådant jag kan göra något åt. Skaffa riskkapital till företaget. Sy. Införskaffa mixer. Sköta skolan. Ändå låter jag de jävla tankarna ta över. Försvinn, jag klarar mig bättre utan er.

Nej, jag är inte den mest intelligenta människan du kommer träffa. Jag kan inte lösa de svåra mattetal du kan. Jag kan inte massa olika främmande språk. Jag kan inte världshistorian utantill. Jag har inte mycket jag kan lära ut. Nej, jag kan antagligen inte allt det där som du kan.

Inte heller har jag en miljon i bakfickan. Jag har inga speciella kontakter. Jag har inga större talanger. Jag har antagligen mindre möjligheter att komma någonstans här i livet än många andra.

Jag vet redan att jag inte kommer någonstans med mina betyg. Jag vet redan att jag skulle behöva lägga ner mer energi på olika saker. Jag vet redan att chanserna inte är stora att jag kommer lyckas med något.

Så låt mig få drömma då.

Jag älskar alla små detaljer som gör helheten. Jag älskar att ha ambitioner. Jag älskar att leva.

Så, vad är det små detaljerna som ger mig ett leende på läpparna just nu då? Jo, för det första är mina dreads äntligen inflätade! Det tog tid att bli klar med dem, men det var värt besväret. Det blev snygggt som fan enligt mig, och jag älskar känslan över att kunna vara stolt över att JAG har gjort dem. Jag är egentligen duktig på rätt mycket, bara jag ger det tid. Jag borde börja ge saker och ting lite mer av min tid. Jag är också glad att jag har fina vänner som Lindsay som tog sig tid att fläta.

Nästa detalj, hardcore-fest imorrn! Nu när det närmar sig är jag sjukt pepp, fan vad jag längtar efter att dansa tills jag inte kan stå. Att det kommer personer dit som jag inte vill träffa stör mig inte längre, jag kommer göra som på Fucking Hardcore II: Släppa ut all min energi och inte låta någon eller något bekymra mig. Dessutom har jag anställt Vilse och Max som livvakter utifall. OCH massa underbara vänner ska dit, detta kan fan inte bli en dålig natt!

Ambitionsdelen då? Jo, jag, Lindsay och Emelie har fått tillstånd om att få ha modevisning på skolan och skolans personal är otroligt inne på idén. Jag har något att se fram emot, awesome! Jag har många saker jag vill sy, bara att skaffa startkapital och sätta igång! Dessutom har sötaste Linn sagt att hon gärna ställer upp som modell. Ja, detta ser jag fram emot. För övrigt har jag också planer på att gå bartenderkurs.

Och på toppen av allt har vi ljuset i min vardag, Henri. Det går inte att vara arg alltför länge när man har den pojken springandes runt sig, han är mitt lyckopiller som jag aldrig tröttnar på.

Jag <3 Livet

Respekt. Det är svaret på vad Sveriges befolkning saknar, RESPEKT. Så otroligt små saker gör så stor skillnad, en gnutta trevlighet kan rädda dagen för någon. Varje morgon när man ska försöka ta sig igenom folkströmmen på centralen blir man så otroligt irriterad. Folk knuffas, trängs, försöker komma före i köer, vill vara först ner för trappor, väjer inte undan vid möte osv. Vet ni vad jag brukar säga när jag råkar knuffa någon? "Ursäkta" eller "Oj, förlåt!". "Ursäkta! är ETT ord, ändå klarar människor inte av att säga det. Varför? Jag drar inte alla över en kant, visst träffar man trevliga människor också och dessa uppskattar jag otroligt. Det är inte kul att inleda varje dag med att bli arg som ett bi bara för att folk inte kan bete sig vettigt. Att hålla upp dörrar och köa är inte något komplicerat, inte heller att peka ut vägen för någon som inte hittar så bra. Herregud, bara för att du råkar ha gått där en miljon gånger betyder det inte att alla andra har det. Helt enkelt, det gamla ordspråket: "Behandla andra som du själv vill bli behandlad."

För ett tag sen läste jag en bok, "Konsten att vara social" heter den. Egentligen tar den upp saker som borde vara självklara, men eftersom det finns en BOK om det så är det tydligen inte en självklarhet hur man bör bete sig för att bli uppskattat. Det handlar inte om att göra om sig, utan att lyfta fram sina bättre sidor. Hur du ska bete dig mot både ytliga bekantskaper och nära vänner.

- Försök hitta en balans. Ingen gillar en person som är konstant hyper och gapig och inte låter andra få en syl ur vädret. Du syns även om du ger andra plats också, jag lovar. Det du gör när du ska försöka "göra dig stor" är att du skjuter bort uppmärksamheten från andra, och att bli "undanknuffad" är inget folk tycker är kul. Nej, de stör sig på dig. Konstant gapande eller pratande gör dig också till en energivampyr för andra. Självklart ska du prata, det handlar bara om att göra det i måttlig mängd. Det finns fler än du.

- Det kan också bli att andra hållet, att du istället är för tyst. Här ska du istället inte vara rädd för att ta för dig mer. Ingen kommer tycka att du är konstig för att du hoppar in i ett samtal, tvärtom kanske de tycker det är kul att du har något att säga om ämnet. Du kan inte förvänta dig att alla ska cirkulera runt dig automatiskt, oftast så finns det tyvärr ingen som försöker lyfta fram den blyga, du måste ge dig själv plats. Det är också så andra kan finna intresse i dig.

- Tänk på vad andra kan uppskatta att prata om. Ett ämne som nästan ingen uppskattar men som alla tar upp är pengar. Ingen vill veta hur mycket du tjänar såvida de inte frågar. Ingen vill veta att du köpte det och det och det för alla dina tusenlappar. Ingen vill veta att de är fattigare än dig. Pengar är INTE ett bra sätt att nå social succé på. En annan sak alla ska ha på minnet också: Det går inte att köpa uppskattning. Isåfall är det pengarna som är uppskattade, inte du.

- En person som inte har några värderingar känns som en tvål för andra. Man får inte grepp om den och vet inte vart man har den, därför är man obekväm med sådana människor. Likadant är det med sådana som säger att de har massa värderingar men gör tvärtom. Lev efter vad du lär.

- Man måste lära sig att skilja på vilken "krets" alla personer tillhör. Vilka står närmast dig i cirkeln och vilka står längre bort? Detta spelar nämligen otroligt stor roll då man pratar med olika personer på olika sätt beroende på vilken "del" de tillhör. Att vara skämtsamt elak på hemmaplan är en sak, men att gå till en ytlig bekant och försöka med samma sak ska man inte förvänta sig fungerar. Du vet inte om personen tar illa upp eller inte, och man uppskattar inte en person vars första mening är "Du är dum i huvudet.", jag skulle iallafall inte vara intresserad av att lära känna någon sådan bättre. Om du kan hantera ditt beteende med stil är den en sak, men om du märker att andra faktiskt tar illa upp: Ge fan i det.

Varsågoda, där har ni lite basic fakta som TYVÄRR alltför många behöver plugga in. Man kan ju hoppas på att någon dag få slippa säga "Människor är idioter".

I skrivande stund är jag om en halvtimme 18. Det känns både kul och jobbigt, nu när det närmar sig kritan så är det mest jobbigt, just för att jag börjat fundera. Jag tror egentligen inte förändringen blir enorm, men det faktum att jag blir 18 pekar på hur kort tid det är kvar till allt. Tid för att fatta beslut. Redan står det om att man ska prova studentmössa, man ska veta vilken utbildning man vill ha, man måste fixa det och det och det som MÅSTE fixas bara för att man plötsligt ska räknas som vuxen. Man kommer aldrig mer komma undan med "Jag är inte myndig", för nu ÄR man det.

Jag har längtat otroligt efter det här. Mina kära vänner drog ihop en överraskningsfest för mig, den var helt underbar och det märktes att de hade lagt ner mycket energi. Jag fick pengar och prylar av morsan. Jag kommer kunna pierca mig utan gnäll. Jag kan tatuera mig utan gnäll. Jag kan söka jobb utan att få avslag för att jag inte är myndig. Gränserna försvinner.

Men... Jag måste också bestämma mig för vad jag vill göra med mitt liv. Starta klädföretag, sure. Men jag måste ha en reservplan, jag kan inte vänta mig att leva på det och satsa alla mina kort på det.

VAD VILL JAG?


Jag hatar att känna mig vilse igen, men jag oroar mig faktiskt. Oroar mig för hur det ska bli med boende när jag slutar gymnasiet, jag oroar mig för att mina betyg inte ska räcka för att komma vidare. För nej, de är inte bra. Något jag gärna skulle vilja är att flytta utomlands, men om man ska plugga utomlands krävs det bra betyg. Nu undrar jag varför jag inte lagt ner mer energi på skolan. Fan att man är efterklok. Något jag skulle kunna tänka mig att jobba som är bartender. Jag fungerar bättre på natten, även om jag nog skulle få psykbryt på alla idiotkunder. Men där kommer nästa problem. OM jag nu skulle kunna utbilda mig till det, så kommer man ändå få leva i oro över att få jobb. Det är ett helvete att få jobb, och sen ska man lyckas ha kvar det tillräckligt länge för att bli berättigad till a-kassa. Vilket man oftast inte lyckas med. Fast i dagens samhälle borde man nog ha rätt att oroa sig som ungdom, för nog fan är det annorlunda mot ett par år sen.

Egentligen vet jag att jag inte borde oroa mig redan nu, men ändå gör man det. Varför känner man sig så vuxen bara för att en siffra i ens ålder förändras?

Men jag vill ha mål. Jag gillar att vara målmedveten. Jag vill ha det jag nämnt innan: En drivkraft. Det är väl därför jag känner mig vilsen.

Livet är en krånglig fråga utan svar.