Saikotic - life is a song, sing it.

Jag har märkt hur jävla läskigt lätt jag har att förtränga saker. Alla har så mycket att berätta om vad som hänt tidigare i deras liv, känner saknad, minns allt dåligt som hänt osv. Jag minns inte. Jag minns inte för att jag inte vill minnas. Jag sparar det jag kan ha användning av, resten raderar jag. Som om jag vore en dator som kan bestämma över sin hårddisk.  Självklart kan jag säkert få fram minnen igen på något sätt, men då krävs det också jävligt mycket. Det är både skönt och jobbigt. Jag blir av med sådant jag inte vill ha med att göra, men om sådant jag vill ha kvar ligger i samma "fil" så försvinner det också. Men ändå, jag kan hantera svårare saker. Så till viss del är det väl skönt att inte känna sig helt mänsklig. Det finns hittills en enda sak jag inte lyckas radera, men kanske lär jag mig där också.

Ctrl+Alt+Del

Jag tror jag börjar växa upp.

Tänk dig att du haft ett förhållande med din partner i.. Vad ska vi säga.. 7 år? Du älskar denna person mer än något annat och under er tid tillsammans har ni byggt väldigt starka band. Du skulle inte kunna tänka dig ett liv utan denna människa.

Samtidigt börjar du få en allt närmare relation med en annan person. Ni umgås väldigt mycket och trivs bra ihop. En dag slutar det med att ni kysser varandra och blir mer intima. Efteråt undrar du: Helvete, varför? Var det för att söka en sorts bekräftlese? Var det den tillfälliga spänningen? Varför blev det som det blev? Du vet att du inte alls har några känslor för denna person, men ändå skedde det.

Nu kommer frågan, ska du berätta det eller inte för din partner? Är det värt att rasa allt ni byggt upp? Är det värt att förstöra allt ni har för en dum jävla grej du lyckats med som du verkligen ångrar? Ja, skulle många svara, för man ska stå för det man gjort och vara ärlig. Man ska ta sitt straff. Men i detta fall är det ju inte bara du som blir straffad, du ärrar även någon annan. 7 år som skulle ha kunnat bli så många fler förstörs av en händelse som varade under några minuter. Även om ni fortsätter vara tillsammans kommer händelsen alltid ligga kvar och riva. Är det värt det?

Är det verkligen alltid bäst att vara ärlig?

Jag förstår mig seriöst inte på folk som bara klarar av att lyssna på en enda musikgenre. Visst, att man kan ha en favoritgenre kan jag helt klart förstå, men folk i stil med "ÖÖÖÖÖH JAG KAN BARA LYSSNA PÅ DEATH METAL ALL ANNAN MUSIK SUGER DÖÖÖH CRY ME A RIVER OCH FÖR ÖVRIGT KAN JAG INTE BÖJA PÅ KNÄNA" är så JÄVLA fåniga. För jag tvivlar STARKT på att precis ALLT annat låter dåligt i era öron. Detsamma med sådana som inte vågar stå för att de lyssnar på vissa artister för att dessa anses dåliga av de flesta.

Jag kan stolt berätta att min iPod är fylld med 80-tal, heavy metal, screamo, pop, psytrance, hip hop, speedcore, klassiskt... Yeah you name it. Man kan göra så jävla mycket fint av musik, varför i hela världen begränsa sig? Om en låt är bra eller inte beror väl ändå på hur låten är uppbyggd och vad den har för låttext, om den nu har någon. Eller har jag fel?

Och nu ska jag sätta mig och lyssna på XTC som är ett helt underbart band som inte har ett skit med elektronisk musik att göra, OMG JAG ÄR REJVARE OCH KAN LYSSNA PÅ ANNAT. Suck säger jag bara.

So would I be out of line if I said; I miss you?

Oroar mig för dig.

Jag tror vi är fler som hittat hem.

Ibland måste man våga hoppa utan att vara säker på att någon fångar. Kanske landar du på dina egna fötter, kanske finns det någon som tar emot, kanske faller du. Och visst, det gör ont om du faller, men inte föralltid. Istället kan du satsa på nästa hopp, eller nästa efter det. På vägen till de perfekta hoppen kan du bli ärrad, men ärren kommer blekna när du väl lyckas. Var inte rädd. Våga satsa. Ta emot adrenalinkicken. Ta emot smällen. Ta emot framgången.

För någon gång löser allt sig.

Folk förändras så otroligt mycket. Man tappar kontakten, får annorlunda relationer till varandra, grupper byts ut, grupper skapas, grupper försvinner, vänskaper växer, vänskaper dör, för vissa går det utför, för vissa går det framåt.

Det är en del av livet, men ändå så sorgligt. Man saknar personer som inte längre finns. Eller visst, personen finns kvar, men vart försvann den där insidan man älskade? Man saknar gamla tider som man nu i efterhand insett var väldigt bra. Sådant man inte kan få tillbaka, bara sakna. Jag oroar mig för hur vissa personer blivit något helt annat än de än gång var. Jag vill hjälpa dem, jag vill inte se dem riva sönder världen för sig själva, men hur gör man med personer som inte vill ta emot hjälp? Den dag de inser att de faktiskt borde ha tagit emot hjälpen kommer det vara försent, och då kommer jag ta på mig skulden trots att jag vet att jag hela tiden försökt.

Något helt annat som börjat komma tillbaka som jag såg helt som en självklarhet innan är min abbort. När jag gjorde den var det ingen tvekan om saken, jag visste att jag gjorde rätt. Hur skulle jag kunna ge ett barn det liv det skulle ha förtjänat? Jag skulle haft dålig ekonomi, varit för omogen och med stor sannolikhet hade det varit utan far. Ändå har jag börjat grubbla över det. Det hade varit min egna lilla ängel. Hur hade barnet sett ut? Hade det varit en pojke eller en flicka? Hur hade det blivit? Hade det varit mest likt mig eller Kim eller kanske ingen av oss? Hade mitt barn lyckats här i livet? Hur hade dess första dag i skolan varit? Det är så många frågor utan svar som jag aldrig kommer att få reda på, men ju mer jag tänker på det desto mer känns det som att jag dödade något, något väldigt fint. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta men jag ångrar det.

Nog med tankegångar, nu ska jag lägga mig i Lindsays mirakelsoffa och hoppas på att den faktiskt utför ett fint mirakel innan jag och Lindsay vaknar.

Okej, nu är det väl på tiden för ett nytt blogginlägg. Upptäckt att jag har ett liv och inte hinner med bloggande egentligen.

Hur mitt liv går just nu? Jag är förvirrad och stressad, woho. Varför? Min ensak.

Dock måste jag påpeka att jag gillar mina nya Space Tribe-fickor, äntligen kan jag ha ficklösa byxor och kjolar utan att det gör mig något!

Sen kan jag tillägga att terrorcore är trevligt och Ben&Jerry's är gott.