Saikotic - life is a song, sing it.

Det känns lite som att jag hamnat i standby. Allt har bara... Stannat upp. Dagarna går, det händer inget speciellt, jag gör inget speciellt, jag ser inte fram framåt, jag ser inte bakåt, jag funderar knappt. Jag står stilla och bara väntar. Problemet är bara att jag inte vet vad jag väntar på. Det enda jag vet är att jag känner på mig att något speciellt kommer ske snart.

Frågan är bara varför jag "stängt av" mig. Är det för att det känns enklare? Är det för att jag redan känner att jag har de svar jag vill ha? Är det för att min drivkraft har mattats av? Jag vet inte. Jag vet bara att någon eller något behöver trycka på startknappen.

---

Jag har nu bestämt mig för att det är färdigsurat för min del också. Jag står fortfarande för positiv inställning och kommer fortsätta göra, men även jag får lite för stora lass av skit ibland som gör att jag slänger världen på högen av saker jag bojkottar. Men att sitta och sura hela tiden leder ingen vart vet jag mycket väl, så nu är det dags att börja göra det bästa av det. Visst, jag har tappat respekten för min skola, men mina vänner där är trots allt kvar och det finns många fler jag kan lära känna. Det är bara att bita ihop och göra vad jag kan för att få ett så bra läsår som möjligt. Dessutom är det inte rätt mot Henri att han ska behöva lyssna på mitt käbblande varje dag. Jag hatar när folk inte får tummen ur röven som tidigare nämnt, jag ska då fan inte sjunka till den nivån själv.

Något som är väldigt positivt dock är mina kurser. Har fått med både Foto C och Småföretagande B på mitt schema. Först trodde jag att de kurserna skulle bli åt helvete då det verkade som att jag skulle gå dem själv, men nu ska antagligen Lindsay och Emelie börja foto C de också. Pratade även med Bo, min Småföretagande-lärare, och han tyckte helt klart att Lindsay skulle få börja där hon med. Han sa åt mig att prata med henne och sen skulle han se vad han kunde göra, han skulle göra allt han kunde för att pussla ihop det. Engagerade lärare uppskattas! Kursen verkar riktigt kul också, helt klart något att se fram emot under veckorna. Jodå, det här ska jag ta mig igenom med lyft huvud.

Allt löser sig.

Fortsättning på hatlista:

- "Åh jag är så ful på bild cut cut!" Ja, det är självklart kameran som gör dig ful! Nä, vet du vad jag tror? DET ÄR SÅ DU SER UT PÅ RIKTIGT. Deal with it. Okej, jag förstår folk som gnäller på bilder där de halvblundar eller liknande, men när man säger "VILKEN FUL BILD" när man ser helt jävla normal ut? Herregud.

- Att folk antingen är blinda eller för feta för att vistas ute bland folk. Man tappar ju fan räkningen på hur många gånger om dagen folk springer in i en. Liksom, hur svårt ska det vara att gå förbi någon med iallafall 5 cm mellanrum? Tydligen förbannat jävla svårt.

- Ännu en sak som hör till föregående punkt: Du kommer inte till tåget/bussen snabbare för att du springer ner alla. Ni vet, det ÄR okej att gå runt någon. Om det finns 3 meter tom fucking yta runt mig så KAN NI UTNYTTJA DEN YTAN ISTÄLLET FÖR ATT FÖRSÖKA VÄLTA MIG.

- "Varför lyssnar du på det där!?" Hm, låt mig tänka. Kan det vara för att jag tycker att den musiken är bra? Eller är det så att alla utom jag lyssnar på musik de tycker är dålig bara för att det är kul?

Sådär, nu har jag fått ur mig lite till! Jag upprepar, jag kommer inte sluta med djupa inlägg, jag pekar bara finger åt världen just nu.

Det var ett bra tag sen jag skrev nu och detta blir tyvärr ett negativt inlägg, måste avreagera mig på något för jag är så sjukt jävla irriterad.

2007 började jag på en helt underbar skola, Cybergymnasiet Kvarnholmen. De som inte gått där kommer aldrig någonsin förstå vad vi gamla kvarnisar menar när vi beskriver det. Liksom, hur kan man älska en skola? Nej, jag trodde inte heller det var möjligt, men nog gjorde jag det.

Förut hade det alltid varit en mardröm att åka till skolan. När alarmet gick igång ville man bara dra täcket över huvudet och sjunka genom golvet, men till Cyber gick man gärna upp. Varför? Det var ingen skola. Det var ett hem. Varje dag innebar något nytt spännande och roligt. Stämningen var underbar. Inga tjaffs, inga intriger. Lärarna kunde man umgås med som om de var elever. Det var perfekt. Visst, vissa saker kunde vara lite virriga, men det jämnades ut av allt annat. Kvarnen var den plats jag älskade mest.

Sen kom beskedet om att vi skulle bli tvungna att flytta till Odenplan. Man skulle sakna stället som fan, men ändå tänkte man "Det kommer bli bra där också. Vi får ta med oss stämningen dit.". Vi fick inte med oss den. "Hemmet" förvandlades till helvetet.

Jag hatar alla jävla dryga elever. Varför ska JAG behöva skriva upp vilka kurser jag ska behöva gå om, det borde väl de ha mer koll på än vad jag har!? Varför väljer de att splitta på 2orna och 3orna NU!? Det är väl ganska förbannat uppenbart att man vill gå kvar med sina vänner man gått med i 2 år! Varför kommer de på nu att "Nä men vi flyttar över hälften av eleverna till andra Cyber. Jaha, delar vi på alla vänner nu? INTE VÅRT PROBLEM <3". Och tack för att jag i stort sett inte får gå någon kurs med någon jag känner. Hade sett fram emot att gå småföretagande med Lindsay och Emelie, men nej då, jag ska gå kursen SJÄLV och de ska ha den senare. Underbart. Verkligen.

Just ja, har för mig att vi blev lovade halvdagar. 08.00-17.00, halvdag my ass. Däremot har de av någon anledning fortfarande rätten att förkorta mina lov med ett par veckor. Sen att alla lärare ska vara berättigade inom sitt ämne, visst. Förklara då för mig varför jag var bättre på engelska än min engelskalärare, och jag är inte ens särskilt bra på det. Fint att vi nu har 6 lärare som knappt kan svenska också.

Dessutom är jag i stort behov av att gå om 2:an eftersom mitt schema kommer se ut som rena rama helvetet annars vilket jag SAGT 100 ggr, ändå sätter de mig i 3:an. Hade sett fram emot att få gå med Linn och Lindsay, men icke. Och just ja, nu måste Linn byta till bild för att få gå med NÅGON hon känner. Woho.

Hej Cyber, jag vill spy på dig.

När vi ändå håller på ska jag göra en lista på andra saker jag stör mig sjukt mycket på:

- Alla fittor som åker med sl och inte kan fråga lite snällt "Kan du vara snäll och flytta på väskan?" utan BÖRJAR SÄTTA SIG när ens väska är kvar under deras jävla arsle. När jag sätter väskan jämte mig är det inte för att slippa att någon sätter sig där, utan för att den antagligen är tung och stor. Detta kan en människa med en gnutta intelligens förstå, men ändå tycks ingen göra det. Jag flyttar på väskan om det bara är den platsen kvar, men om det är plats i hela jävla bussen/tåget och de ändå måste sätta sig JUST där jag har min väska? Jag lackar bäver.

- En annan sak jag hatar med folk som åker med sl är sådana som tycks tro att de är så jävla viktiga att resten av passagerarna ska vänta på dem medan de sticker in sin stora stinkande röv mellan dörrarna så att de inte går att stänga eftersom de "måste ju röka klart först" eller "måste ju vänta in sina 15 polare" som är sega som fan och tanken på att de KAN ta tåget som går 2 minuter efter har aldrig slagit dem. Så jävla äckligt respektlöst.

- Sega människor som går i rad på bredden och tar upp hela trottoaren, och när man försöker ta sig förbi för att man har bråttom/inte klarar av att de släpar fötterna efter sig i 0,0000000000000000000000000000000000000000000001 km/h så verkar de försöka flytta på sig så att man inte KAN komma förbi. Bajs på er.

- Besserwissers som ALDRIG kan inse att de har fel. När deras åsikt ska vara ren jävla fakta och när man själv kommer med en så pekar de ut en som att man är dum i huvudet. Irriterande som fan.

- Folk som aldrig får tummen ur röven och bara gnäller. "Jag har ingen bostad", "jag har inget jobb", "jag har aldrig några pengar" whine whine buhu CRY ME A RIVER. Vad kan detta bero på? Hm... Kan det vara det faktum att du INTE GÖR ETT SKIT för att fixa det heller? Folk som däremot försöker hela tiden gnäller jag inte på, jag gnäller på alla pulver som bara gnäller och gnäller men aldrig gör något.

- Folk som addar en på msn för att de vill flörta, få ett ligg eller se lite strippande i cam. Hur jävla patetisk kan man vara som förväntar sig att man kan adda en random msn och få en tjej av det? Varför har INTERNET fått ta över den sociala biten för?

- Sveriges skitväder som aldrig kan bestämma sig. Jag vill gärna veta direkt om jag ska ha jacka på mig eller inte. Sluta växla konstant mellan regn och solsken skitland.

- Människor som inte fattar vad man säger åt dem. Säger jag "ge fan i mig" menar jag "ge fan i mig." Säger jag "jag vill inte" så menar jag "jag vill inte."

Det finns mycket mer jag stör mig på men detta var vad som ville komma ut just nu. Ursäkta för ett väldigt hatiskt inlägg. Jag funderar fortfarande mycket och djupare inlägg kommer börja komma upp igen inom snar framtid, har bara inte varit i rätt stämning för att skriva.

"Du är den som brytt dig mest Sabina. Jag trodde inte det fanns sådana vänner. Sådana här människor överhuvudtaget. Den du är Sabina är en vacker, snäll och oändligt fin människa."

Det där leendet som jag hade saknat fick mig att faktiskt kunna ta de orden till mig. Att jag faktiskt kunde få fram det där leendet igen gav mig en bekräftelse på att orden hade riktig innebörd. Fredrik passar så mycket bättre i ett leende.

Som vanligt samtalade vi en hel del. Självklart mycket om förhållande, saknad och dylikt som vanligt. Dock står vi nog mest och stampar på samma punkt där, men det är ändå skönt att tömma ur sig ibland. Lätta på trycket helt enkelt. Vi gick igenom något som Alex tog upp, hur lätt det är att fastna i en cirkel. En cirkel av bra minnen. Av någon anledning vill man inte ta ett steg ut ur den. Man vill ha ett avslut, men samtidigt inte. Det är svårt det där. Det enda som kan sudda ut den är egentligen tid. Tid som oftast går alldeles för långsamt.

Sen är det som Jörunn sa. När någon annan säger "Det blir bättre" är det så jävla svårt att ta till sig, men innerst inne på något plan vet man ju att det är så. Och ja, jag känner själv hur det faktiskt blir bättre och bättre. Sen att jag märker själv hur mycket jag trivs i mitt nuvarande sällskap. Jag gillar mitt och Henris förhållande. Jag gillar att han älskar mig för den jag är. Jag märker själv hur jävla irriterande jag är ibland, ändå är han nöjd med mig. I hans ögon är jag perfekt. Han är inte förblindad av nykärlek längre, han älskar MIG. Han älskar den Sabina som finns idag. Det är det som gör mig så lycklig.

Det är inte bara Henri jag trivs med. Jag trivs med de vänner jag börjat träffa pga. Henri. Jag älskar att sitta och snacka skit och skratta med Micke. Jag gillar att le åt hur Henri och Tina alltid småbitchar med varandra. Jag tycker om Sarah och Joel. Jag älskar Jimmys, Toms och Max galenskaper. Det jag gillar mest är nog ändå att alla verkar trivas med mig också. Jag känner mig accepterad och omtyckt. På rave är det nuförtiden en självklarhet att gå omkring och mingla med allt och alla tillsammans med Henri. Det är kul att träffa nytt folk varje gång, oavsett om man kommer prata med dem igen eller inte. Ja, jag gillar det.

Jag och Fredrik började också prata om framtidplaner och olika saker man vill göra. När man tänker efter så finns det egentligen ganska mycket man vill prova på. Det finns så otroligt mycket man aldrig testat. Tänk om man är naturbegåvning på något man aldrig ens tänkt på?

Något jag vill göra inom snar framtid är att åka wakeboard och hoppa fallskärm. Okej, jag har vattenfobi. Okej, jag kommer faila. Men det spelar fan ingen roll. Wakeboard ser underbart ut, jag ska testa oavsett hur mycket åt helvete det kommer gå! Och fallskärm.. Jag kan bara tänka mig den helt otroliga känslan. Jag kommer säkert vara rädd först, men när man väl är i luften... Åh, kan knappt föreställa mig det. Bara släppa allt och flyga.

Även planerat in 2 tatueringar jag bestämt mig för att göra. Berättar inte vad eftersom jag inte uppskattar folk som snor, men jag är ändå säker på min sak! Ska gå med Emelie och kolla lite studios idag, sen ska jag kolla ännu mer studios med Linn på torsdag. Värt.

Vi gick också igenom hur vårt rave skulle se ut om vi hade något. Väldigt nice planer faktiskt, svårare att genomföra dock. Men men. Någon gång. Någon gång.

Kort sagt: Jag har saker att se fram emot. Det gör mig glad och ger mig livslust. Det är väl det som behövs, drivkraft. Jag hoppas bara att jag kan hålla kvar den.

På återseende!

Det finns så mycket jag vill skriva, men jag vet inte hur. Jag vet inte vad meningen är med att skriva det. Jag vet inte hur jag vill få fram det. Jag vet inte hur jag ska lyckas få något sammanhang i det. Jag vill bara skriva.

Jag vill skriva om vilken jävla sömnbrist jag har. Om hur jag satt uppe timme efter timme med konstanta gråtattacker, om hur jag funderade på att gå i en timme till Fredrik men lät bli av enda anledningen att jag inte hittar för fem öre och skulle varit för jävla dålig för att lyckas komma fram iallafall, om hur Patrik fick sitta och prata med mig hela natten, om vilken jävla ångest jag hade över mig själv. Jag kunde inte sova, jag ville inte sova. Jag ville bara ringa någon, gråta och undra vad fan jag skulle göra. Men den jag skulle ha ringt i vanliga fall var den jag behövde råd om. Ett tag var jag så nära att ringa Kim, just då kändes det så rätt. Jag är i efterhand glad att jag inte flippade ur tillräckligt för att göra det. Jag var så jävla dum, och så otroligt rädd att Fredrik skulle skada sig själv på något sätt. Jag är rädd att han ska försvinna ur mitt liv. Försvinna ur allas liv. Allt för att jag var dum nog att inte hålla käften. Jag ska vara stöttepelaren. Jag ska göra folk lyckliga. Jag ska inte vara den som får det att rasa.

Det värsta var ändå Henris blick. Jag har gjort mycket dummare grejer förut, det har han i stort sett bara viftat bort. Men den här blicken verkligen trängde igenom mig. Han var så besviken. Jag vill aldrig någonsin se den blicken igen. Aldrig märka den irritationen. Rösten han hade när han sa "Jag trodde du kände Fredrik bättre än så.".

Det var inte bara Henri som var besviken. Jag var besviken. Besviken på mig själv. Någon annan skulle antagligen inte se detta som en stor grej, men jag gör. Jag bryr mig. Oftast mycket mer än jag borde. Men ändå, det är väldigt få som orkar bry sig på det sättet, så jag kan väl ändå vara stolt. Jag känner hellre för mycket än inget alls.

Problemet är väl bara att min självdestruktiva sida vaknar till liv när jag misslyckas med min "uppgift". Då jag bara vill skära sönder mig själv. Inte för att någon ska tycka synd om mig, utan för att jag tycker att jag förtjänar att ha ont. Saker som inte längre fyller sin funktion kan man lika gärna ta sönder eller slänga bort, helt enkelt.

Jag hoppas iallafall att jag inte förlorade en vän pga min egna jävla dumhet. Förlåt Fredrik. Förlåt.

---

Och detta med Kim.. Det känns som att vi bara har en maktkamp jämt. En kamp ingen av oss kan vinna för ingen vill förlora. Det är bara en jävla massa tjafs där den ena av någon anledning ska försöka peka ut den andra som en idiot. Vi kommer ingen vart av att skriva med varandra. Du ser mig som ond för du har sparat alla dåliga sidor med mig och låtit det ta över, så jag fattar inte ens varför jag försöker diskutera för det kommer bara bli hugg. Jag fattar inte varför du läser min blogg heller. Vad vill du få ut av det? Vill du se om jag misslyckas? Vill du se om jag lyckas? Är det för att du bryr dig eller är det för att kunna vara skadeglad? Är det för att du fortfarande vill kunna hålla koll? Är det för att du fortfarande ska kunna hitta saker om mig att gnälla på? Är det bara av ren nyfikenhet? I don't get it. Och vad du än säger så vet jag aldrig om jag ska tro på det för att det kan ha ändrat sig till nästa dag eller så säger du något helt annat till andra.

Varför fortsätter du höra av dig ibland när jag sagt att du ska låta bli? Vill du ha en reaktion? Isåfall VAD för reaktion? Vill du att jag ska bli ledsen? Vill du se till att jag inte KAN glömma dig? Jag har plockat bort dig överallt. Ditt nummer är borta. Din facebook är borta. Din msn är borta. Din badboll är borta. Din bilddagbok är borta. Jag läser inte din blogg. Jag har gjort allt för att bara glömma. Ändå blir jag inte av med dig. Jag blockade dig inte på msn för jag trodde att du skulle förstå att om jag sagt nej så menade jag nej, ändå skriver du ibland. Jag får ont i magen bara av att se ditt msn-namn. Jag vet inte vad för slags magont det är, jag vet bara att det känns. Samma sak när jag läst dina kommentarer på min blogg, när du kommenterat statusen på någon av våra gemensamma vänner på facebook, när du skrivit i någons gästbok på badboll... Minsta lilla ger mig en reaktion jag inte vill ha. Jag skiter i att gå på olika tillställningar för att jag vet att du ska vara där. Men det kvittar vad fan jag gör. Nog fan dyker du upp någonstans ändå eller snackar med mina vänner. Ja, vad vill jag få sagt med det egentligen? Ingen jävla aning. Jag är trött och virrig och jag kan inte direkt be dig att radera dig från jordens yta så varför gnäller jag ens. Men helt enkelt, med de delar du KAN rå för: Jag förstår inte varför du inte bara lämnar mig ifred om jag nu är så jävla hemsk.

Jag försöker iallafall fortfarande ha den synen att jag vill se dig lycklig. Jag har varit arg och besviken på dig många gånger, men jag har kommit fram till att tiden tillsammans ändå betydde väldigt mycket och jag älskar dina fina sidor. Jag orkar inte smutskasta dig, jag orkar inte försöka hata dig. Jag får inte ut något av det och innerst inne vet jag att jag inte menar något ändå.

Nu ska en Sabina med extrem sömnbrist och som råkat "glömma" att äta på 3 dagar lägga sig och förhoppningsvis bli klarare i skallen. Alla läsare, ursäkta för gnället och ett antagligen väldigt osammanhängande inlägg. God natt.

Jag måste av någon anledning alltid se mig själv som en stöttepelare. Faller någon finns jag där och tar emot. Ofta är det tungt att hålla upp allt, men jag ser det ändå som min uppgift. Det känns inte som ett tvång, jag bara trivs med det. Jag trivs med att hjälpa och bry mig. När jag misslyckas som stöttepelare ser jag mig själv som värdelös, oduglig och misslyckad. Jag klarar inte av min uppgift. Denna gång föll jag. Jag var den som fick allt att rasa.

Jag misslyckades.

Det finns ingen jag hatar mer än mig själv just nu.

Hela tiden har jag försökt omvända saknad till hat. Hela tiden har jag varit arg och ledsen. Idag läste jag en blogg. Jag känner inte killen som skrivit den, men han skrev om sitt avslutade förhållande. Han saknade henne, det gjorde ont, men han gjorde inte som jag. Han tackade henne. Han sparade minnena. Han blickade framåt, men utan att glömma. Han tog till vara på allt hon givit honom.

Plötsligt slår det mig: Är det inte vad jag också vill göra?

Jag vill tacka killen som fick mitt hjärta som jag trodde att jag hade stängt av att slå igen. Jag vill tacka för kyssarna som tog mig till himlen. Jag vill tacka för de gånger du svepte bort mina tårar, höll om mig och fick mina läppar att le igen. Jag vill tacka för de stunder vi skrattade tillsammans och jag kände mig som den lyckligaste tjejen på jorden. Jag vill tacka för de gånger du sa  "Jag älskar dig", det betydde lika mycket varje gång. Jag vill tacka för den tid vi hade tillsammans, vissa perioder var riktigt jobbiga, men i det stora hela ångrar jag inget. Jag är glad att jag fick träffa dig och veta att jag var din.

Jag vet att vi inte är menade för varandra i nuläget, kanske kommer vi aldrig bli det igen. Ändå hoppas jag på något sätt att våra vägar ska korsas igen om några år igen och åter igen få känna hur hjärtat tar ett par extra skutt när jag ser dig. För jag saknar det. Jag saknar kyssarna, jag saknar kramarna, jag saknar dina händer, jag saknar dina ögon, jag saknar din värme, jag saknar ditt skratt. Jag saknar dig.

Men även om det aldrig skulle bli så ska jag ta till vara på minnena. Jag ska gå förbi vår speciella plats, minnas hur vi satt där i solskenet med varsin glass och det kändes som att inget kunde bekymra mig, bara jag fick vara med dig. Jag vet att ingen kan ta det ifrån mig. Vi kommer båda träffa andra partners, vi kommer uppleva andra saker, men ingen kan ta ifrån oss vad vi hade.

I grund och botten önskar jag dig lycka, även om jag kommer ha svårt för att se dig ha det med någon annan. Antagligen för att jag på någon nivå trodde att det skulle vara vi för alltid.

Men som sagt, jag hoppas du har ett bra liv, du förtjänar det. Jag tror fortfarande på dig. Något mer jag hoppas på är att du i framtiden ska mogna till igen, för vet du, det jag såg var väldigt fint.

Vi hörs kanske om några år, det är vad som kommer krävas för att jag ska klara det igen. Tills dess: Ta hand om dig och njut av livet Kim.

Life is beauty, admire it.
Life is a dream, realize it.
Life is a challenge, meet it.
Life is a duty, complete it.
Life is a game, play it.
Life is a promise, fulfill it.
Life is a sorrow, overcome it.
Life is a song, sing it.
Life is a struggle, accept it.
Life is a tragedy, confront it.
Life is an adventure, dare it.
Life is luck, make it.
Life is life, fight for it.

Det är befriande. Jag är besviken, men ändå befriad. Jag har fått veta en hel del riktigt dåliga sidor hos någon jag trodde att jag verkligen kände. Jag gillar inte att vara besviken, men jag gillar ännu mindre att ha känslor som trycker. Trycket av dessa känslor minskade otroligt, de stängs mer och mer in i min lilla ask. Helt enkelt för att jag fått en bekräftelse på att de inte behövs på väldigt väldigt länge, om ens någonsin, för den person de fanns för är inte intressant längre.

Nu vill jag bara sitta ner, slappna av och se vad livet har att erbjuda för mig. För ja, jag uppskattar livet. I helgen fick jag ännu en påminnelse om hur härligt allt är egentligen. Underbara människor, underbar musik, allt var underbart. Det behövs inte mer för att kunna vara mitt himmelrike på jorden.

Varje dag får jag höra att jag är vacker. Varje dag får jag veta att jag behövs. Varje dag får jag veta att jag är uppskattad som den jag är. Vad har jag att bekymra mig om egentligen?

No, now I'm singin' ain't this life so sweet?