Jullängtan.
För en gångs skull ser jag faktiskt fram emot julen. Inte bara julafton, utan allt runt omkring.
Med senare år har julstämningen verkligen gått utför för min del. Jag minns när man var liten, satt och väntade på jultomten, gjorde allt för att försöka få en skymt av hans renar, bakade pepparkakor för att kunna äta upp degen i smyg när mamma inte såg, gjorde så marsipanfigurer som man doppade i choklad, sken upp som en sol när det var dags att klä granen, pyntade huset för fullt, tände söta små levande ljus överallt, tyckte det var så gott med julmat och ville alltid få tjuvsmaka av julskinkan, den eviga väntan och spänningen på att få öppna julklapparna... Ja, på den tiden var julafton något underbart.
I takt med att jag och mina syskon har blivit äldre försvann allt detta. Nuförtiden brukar julafton bestå av att mina syskon spelar dataspel, morsan gnäller över att de spelar och att ingen bidrar med julstämning, morsans sambo skiter i allt och sitter och isolerar sig med en fantasybok i ett hörn och jag sitter och surar för att jag är uttråkad. Sen dags för julklappsutdelning. Oh, jag fick ett kuvert! Jag uuuuundrar vad det kan innehålla. Det kan väl inte vara pengar som de senaste åren? Nej, man är tydligen inte berättigad till inslagna presenter när man är äldre.
Fast det största problemet för mig har nog ändå varit att julen i grund och botten är en familjetradition. Någon som inte har en bra relation med sin familj gillar inte familjetraditioner, och jag är en av dem.
Men i år finns det en stor skillnad: Jag har bildat en egen familj. Plötsligt är det där suget tillbaka igen, suget efter julstämning. Jag och Henri kommer inte tillbringa just julafton ihop, men det var längesen jag var så entuasiastisk över att köpa julklappar åt någon. Jag hittar hela tiden nya saker jag vill ge honom, och det jag älskar är att se leendet av hur mycket han uppskattar att jag bryr mig om honom. Henri är verkligen som ett litet barn när det gäller julklappar. Han klämmer på dem, skakar på dem, frågar ut en om dem, tjatar om att han vill öppna och gör allt för att försöka lista ut innehållet. Han är så otroligt söt och det ökar charmen med att ge honom julklappar, jag tror jag ska lägga en stor hög här någonstans som han får sukta över fram tills 24:e!
Jag vill promenera i stan med honom bland allt fint julpynt. Jag vill gå på julmarknad med honom och kanderade äpplen, jag har undrat i hela mitt liv hur de smakar! Jag vill fira lucia tillsammans med honom. Jag vill att det är honom jag "bakar pepparkakor" med men äter upp degen istället. Plötsligt är allt det där roligt när man gör det med någon man faktiskt älskar.
Med senare år har julstämningen verkligen gått utför för min del. Jag minns när man var liten, satt och väntade på jultomten, gjorde allt för att försöka få en skymt av hans renar, bakade pepparkakor för att kunna äta upp degen i smyg när mamma inte såg, gjorde så marsipanfigurer som man doppade i choklad, sken upp som en sol när det var dags att klä granen, pyntade huset för fullt, tände söta små levande ljus överallt, tyckte det var så gott med julmat och ville alltid få tjuvsmaka av julskinkan, den eviga väntan och spänningen på att få öppna julklapparna... Ja, på den tiden var julafton något underbart.
I takt med att jag och mina syskon har blivit äldre försvann allt detta. Nuförtiden brukar julafton bestå av att mina syskon spelar dataspel, morsan gnäller över att de spelar och att ingen bidrar med julstämning, morsans sambo skiter i allt och sitter och isolerar sig med en fantasybok i ett hörn och jag sitter och surar för att jag är uttråkad. Sen dags för julklappsutdelning. Oh, jag fick ett kuvert! Jag uuuuundrar vad det kan innehålla. Det kan väl inte vara pengar som de senaste åren? Nej, man är tydligen inte berättigad till inslagna presenter när man är äldre.
Fast det största problemet för mig har nog ändå varit att julen i grund och botten är en familjetradition. Någon som inte har en bra relation med sin familj gillar inte familjetraditioner, och jag är en av dem.
Men i år finns det en stor skillnad: Jag har bildat en egen familj. Plötsligt är det där suget tillbaka igen, suget efter julstämning. Jag och Henri kommer inte tillbringa just julafton ihop, men det var längesen jag var så entuasiastisk över att köpa julklappar åt någon. Jag hittar hela tiden nya saker jag vill ge honom, och det jag älskar är att se leendet av hur mycket han uppskattar att jag bryr mig om honom. Henri är verkligen som ett litet barn när det gäller julklappar. Han klämmer på dem, skakar på dem, frågar ut en om dem, tjatar om att han vill öppna och gör allt för att försöka lista ut innehållet. Han är så otroligt söt och det ökar charmen med att ge honom julklappar, jag tror jag ska lägga en stor hög här någonstans som han får sukta över fram tills 24:e!
Jag vill promenera i stan med honom bland allt fint julpynt. Jag vill gå på julmarknad med honom och kanderade äpplen, jag har undrat i hela mitt liv hur de smakar! Jag vill fira lucia tillsammans med honom. Jag vill att det är honom jag "bakar pepparkakor" med men äter upp degen istället. Plötsligt är allt det där roligt när man gör det med någon man faktiskt älskar.
Kommentarer
Trackback
